Jag känner mig trött men ändå nöjd att ha kommit igång och jobba. Jag vet att jag gör ett gott jobb och jag driver eget med förhoppningar om en god framtid. Känns ju perfekt.

Jag sliter fortfarande med dålig sömn om nätterna men ja man ska inte klaga. Jag försöker verkligen se livet för vad det är numera. Tänker ofta på vad Erica sa till mig(min psykolog), att om jag inte kan förändra en sak måste jag acceptera den och se det för vad det är.

Kims död är en sådan sak, jag kan inte förändra det som skett, men jag kan gå under om jag inte försöker tänka på ett annat sätt. Saknaden finns ju hos mig som en daglig följeslagare, konstigt vore det väl annars. Man mister inte ett barn utan att hjärtat brister. Han äger mina tankar minst en gång om dagen och vissa dagar äter smärtan bitar av mitt inre. Panikkänslor kan komma men jag kan inte ändra på det som skett, jag kan inte även om jag vill.

Mitt liv måste gå vidare och det gör det. Klart jag aldrig återfinner samma styrka som jag en gång bar inom mig, men jag är stark nog för att möta nya dagar och att tillåta mig le och känna att jag har rätt att leva, rätt att vara älskad, rätt att älska, skapa en ny typ av framtid.

Mitt i allting så har jag funnit en förmåga att sträcka ut min hand till andra för att hjälpa och en del känner det tydligt och talar med mig, andra kanske inte alls känner av detta. Men jag finns här.

Jag lider med alla som måste uppleva det jag upplever och jag ger av mitt hjärta för att förhindra nya självmord. Jag hoppas att påverka genom att berätta om Kim och om smärtan jag ständigt bär på inom mig.

Samtidigt vill jag kunna förmedla hopp genom att visa alla att man kan finna ett nytt liv, ett ganska bra liv där mycket gott får plats. Ett liv som jag fyller med nyheter, känslor, framtid, glädje och sorg och en enormt stor portion av hopp.

Snart skall vårt flyttlass rulla och jag möter dagen som skall förändra vår framtid igen på ett naturligt sätt, jag låter det ske och jag accepterar att så här är mitt liv nu. Det är ok och allt kommer att bli bra, tungt visst kan det kännas tungt att jag inte valt detta för egen del, men ja livet är inte alltid käpprakt.

Vissa stunder kan jag tycka att dagarna i mitt liv förvinner utan att de fylls med någonting meningsfyllt och det rusar på som ett skenande snälltåg utan nödbroms. Men jag försöker alltid gena så jag tar mig till nästa hållplats i tid. Hoppas att kunna förmedla min kärlek till livet till alla andra. Jag håller det hårt och lever mitt liv med en nyvunnen styrka även om jag känner att tårarna ofta vill hälsa på i min sorg efter min älskade underbara son Kims självmord  2011<3  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...