Det är ett himla jagande för att finna ett jobb. Man tittar på lediga vakanser och idag har jag sökt sex olika arbeten. En del skulle passa bättre än andra, men det är dessa som skulle fungera i mitt liv.

Många annonser skrämmer mig. "Du ska vara hungrig", "Tävlingsinriktad", "Vilja ge allt och lite till", jag är 55 år gammal, lite trött men vet att om jag får ett jobb kommer jag vara bra. Sympatisk, tillförlitlig, punktlig, trevlig och oavsett hur trött jag är går jag på jobb och sliter vidare.

Inget av detta nämns i annonserna jag läser.

Hungrig? Ska man äta på jobbet? (Jag gillar inte stress, men jag klarar av det)

Tävlingsinriktad. Kan jag vinna någonting? (Jag vill hellre vara på samma nivå som andra, inte glänsa över någon)

Jag tycker inte om ordvalen, de ger mig rysningar och jag undviker att söka jobben oavsett om jag har kompetens eller inte.

Man räknar inte längre, arbetslivserfarenhet. Nej nu gäller skolor i långa lass.

Jag anser att erfarenheter samlade under årens lopp kan vara minst lika bra för en arbetsgivare.

Nu samlar man på sig osäkerhet istället. Tankar som flyger runt. Kan jag klara av det där, jag har inte skolan de efterfrågar?

Livet springer förbi, stress är en term som man inte tar på allvar. Jag avskyr stress, men jag kan stressa.

Jag försöker istället ta ned min inre stressnivå, bryta det negativa som byggs upp av detta faktum.

För mig finns ingenting som positiv stress längre.

Nej, stress är bara stress.

Jag funderar ofta på hur andra känner det. Hur upplever man sina arbetsplatser?

Jag tror faktiskt att jag var en bra arbetsledare, tänkte alltid på mina medarbetare, mina anställda. Skapade bra team, vi hade tilltro till varandra. Vi kunde prata, ta oss den tiden för att personalen skulle må bra.

Sen kanske inte yrket var det lättaste, men i grunden jo det var kul.

Herregud nu sa jag det, jag hade kul på jobbet :-)

Inte för att jag var chef, utan för att jag tyckte så mycket om min personal. Deras glada ansikten, deras härliga: God morgon, är allting bra med er?

Det är tomt utan dessa människor i mitt liv.

Nu krävs det aktivitet och rapportering, som om man vore en lat jäkel, a-kassa ska ha kontroll, AF ska ha kontroll. Jag har jobbat i hela mitt liv och nu sitter man här och funderar över hur arbetsmarknaden har blivit.

Jag ser inte något positivt med det här. Som arbetsgivare skulle inte jag vilja ha folk som söker jobb för att de måste, utan för att de vill jobba hos ett företag. Det är deras val.

En jungel av känslor stormar på, men ja nu får jag vänta och se vad det blir för svar på dagens skörd av ansökningar. Man kan ju hoppas att det leder fram till en givande och trevlig arbetsplats med goa och trevliga arbetskamrater.