Hösten har kommit, det är dags för ljus och värme

Nu känns det så där ruggigt, daggen har fuktat gräset och skorna blir blöta när man rastar hundarna.

Sjön är täckt av dimma och det börjar bli lite kall inomhus.

Jag har i min sömnlöshet tänt lite ljus på köksbordet, en rosa bubbla som får visa vägen på dagen.

  Gelekulor i en glaskruka, allt för att mysa till det lite...

Idag väntar jag åter ett samtal från en eventuell arbetsgivare, han skulle ringa om arbetstider och upplägg.

Gissar väl att jag kanske får jobbet som personlig assistent och hoppas det är det rätta för mig, blir ju att pendla till Karlstad men ja det får ju gå, bättre väg dit än till Årjäng i alla fall.

Min innerliga önskan hade ju ändå varit att jag och maken skulle ha drivit något eget även fortsättningsvis, man är så van att jobba ihop så det känns overkligt och konstigt att splitta på oss (Snart 19 år nu). Trist när livet tar vändningar man inte vill ha, men man får göra det bästa av det.

Hoppas väl att få känna mig behövd i alla fall, som det är nu känns människovärdet inte speciellt stort.

Arbetslösheten har tärt både psykiskt och ekonomiskt, inte kul alls. Men nu så är man väl på väg att förändra detta. Nya tider väntas komma!

Att maken börjat jobba gör i alla fall att vårt hem fått sig en redig rengörning, i går var det sovrummets tur. Allt avtorkat, bytt i sängarna. Rent och fräscht, hallen dammad, trappan ska skuras av riktigt idag och så får det bli dammtorkning i vardagsrummet.

Väntar på att höra av dottern som pratade på att fara och storhandla idag och ta med sig lilla mamma ut en sväng :-)

Kan vara roligt med mor och dotter/barnbarns tid för en gång skull.

Maken börjar jobba vid 15.00 idag ska iväg tidigare för att lära sig upplägget med varma stenar för kunderna att steka eget kött på.  Så han ser jag först vid 23:30 tiden ikväll.

På grund av hans schema har jag sagt att jag kan jobba kvällar jag med, är ju inge roligt att sitta här hemma ensam i alla fall. 

Ja vi kan ju försörja oss i alla fall det är ju alltid något. Ja det vill säga om ett tag i alla fall för just nu är det en jäkla jakt på pengar till resor och annat, men det ska ju bli bättre.

Usch det blev ett gnälligt inlägg, vilket inte alls var meningen. Men jag behövde väl få ur mig lite kan tänkas.

Ska fortsätta rensa bort skräp också tills vi ska köra bort soporna sedan loppisen var igång här i somras, blir att hyra nätkärra på fredag och åka till tippen på lördag, så det blir städat här innan snön kommer.

Inte långt kvar till vintern nu, hösten försvinner så fort, träden skiftar sina färger, tappar löven och sedan vilar de tills nästa år. Men det är vackert på hösten trots allt.

Nej nu så tycker mina hundar Toby och Truls att det är läge att komma ut så bäst jag avrundar inlägget och ger mig av ut.

Dags att avyttra saker igen, samlar och går igenom  allt vad som kan säljas vidare. Behöver pengar, bensin kostar och maken måste ta sig på jobbet tills det kommer en lön.

Sitt nya jobb som han börjar idag (Kock) på Årjängs hotell.

En jädra pendlingsväg bara, jag kommer få ett nervöst sammanbrott över den vägen. Den vägen tog min Audi 100 för några år sedan och kunde ha tagit maken med sig den sena höstkvällen när älgen sprang ut och han fick väja in i ett räcke. Att han kom hem tillbaka då var ett mirakel. Hatar verkligen det här!

Jag har tänkt mycket och jag vet vad jag vill, min kropp skriker ångest om jag går emot det inre numera, så det är lätt att finna svar. Värre att få dem rätt formulerade ur munnen kanske, när man ska tala om för omgivningen vad man tycker och tänker.

Jag vill inte flytta, jag vill bo här, jag är rotad (hemma), odla, se på sjön, fiska, höra grannens höns gala och ta ett glas vin eller två med dom ibland. Det känns skönt med alla djur och friheten. Jag älskar huset, att kunna röra mig fritt. Inga kvävningskänslor, det finns luft.

Jag har mitt bibliotek, allt jag behöver finns här. Det är ett nav. Lätt att ta sig åt olika håll om man har bil.

Mitt i hela helvetet måste jag känna mig lyckligt lottad. Jo jag är lyckligt lottad även om ekonomin är en fruktansvärd plåga just nu. Om ekonomin bara tar en vändning så är det bra igen. Sedan så är det självklart en jädra omställning att vi inte ska jobba ihop efter alla jädra år som vi varit ihop 24/7, städat, bemannat, kockat och levt. Inte lätt att komma över i en handvändning kan jag lova, man blir genast halv (lite trasig).

Men man får väl inte klaga.

Att bli berövad företaget, ja det är svårt att komma över. Går nog tyvärr aldrig att göra det. Det är ett öppet varande sår, för jag var så jävla duktig på mitt jobb. Det var mitt stora skötebarn och jag tyckte så mycket om alla fina anställda.

Tankar. Nu tillbaka till allt annat, jag har satt ut däck på köp och sälj och massor av saker på Tradera till försäljning. Kika gärna in på mina auktioner: https://www.tradera.com/profile/items/787551/TMBB

Finns en del att kolla in.

Att stanna upp mitt i livet, reflektera. Verkligen skärskåda hur allt egentligen ser ut. 

Vad är positivt och vad är negativt?

Vad kan jag själv göra för att förändra saker, hur kan jag påverka i mitt eget inre?

Ibland är det svårt att tro på sig själv. Visst är det så för er andra också? Jag kan väl ändå inte tycka så bara själv?

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag borde göra. Ändå sitter jag som handlingsförlamad och gör inget av detta. Varför blir det så?

Jag är ju inte handikappad, jag klarar av att göra saker. Jag har synen, jag kan läsa. Jag har fingrarna kvar, jag kan skriva. Jag har fantasin, men ändå är det så fruktansvärt tomt och öde inombords.

Hur kunde min sons självmord för  åtta år sedan göra mig till en så annorlunda person. Jag vet ju med mig själv att jag inte är Tove på riktigt mer. Lättheten i livet stack iväg när han lämnade oss alla.

Jag sa till maken när vi satt i bakluckan på bilen och tog oss en kopp kaffe under höstens svampplock, att där vi befann oss just då är det enda stället jag känner mig hel på. Ändå hörjag inte längre hemma där. Egentligen inte välkommen ens.

Vägen till mitt paradis är privat och man försökte stoppa mig, men där hjälpte mamma till och drog i trådarna så nu har man dispans att köra upp till skogen, att hälsa på i minnenas skog. En skog som min släkt en gång ägde.

Tänker ni på ert liv? Jag tänker på vad jag varit med om där uppe, jag har hållit i kjoltygen på släktens kvinnor, följt dem till åkern med lunchkorgar till släktens hårt arbetande män. 

Jag har slagit hö med lie, räfsat densamma och härsat. Jag har varit i skogen allt sedan mina ben bar mig, jag har fiskat där på sjön, hjälpt till med frukt, bak och syltning, plockat svamp. Sett på när männen slipat liar, knivar, yxor eller gjort annat i smedjan. Jag har kollat när de skodde hästarna, matat djuren. Hönsen, korna.

Nu är alla borta sedan länge, likaså ägorna/husen, skogen också på sätt och vis.

Vad gör det mig till, en klenod, en trägen kvarleva?

Det gör ont långt in i själen att denna era är över för alltid.

Det var fina tider. Min mormor och morfar som jag var med på somrarna, släkten, gemenskapen som en gång fanns. En levande bygd, fester och självklart hårt slit.

Allt jobb min pappa lade ned på husen, min fina pappa som jag saknar så himla mycket, som fick Demens och dog ifrån mig två gånger.

Ja så känns det faktiskt när ens kära drabbas av demens. Nu väntar jag på min hjärnröntgen, för att utesluta att min försämrade minneskapacitet beror på denna sjukdom. De tror det beror på stress. Jag hoppas det.Borde ju inte vara så konstigt, livet har ju inte farit fram på ett snällt sätt. Så mycket saker har hänt i mitt liv som jag inte kunnat styra över, men ändå tagit på mig rollen som tyrann. Självplågat mig själv.

Det är slut på det, jag reflekterar över livet. Vet att vissa förändringar är livsnödvändiga. Jobb är prio ett. Ta hand om sin hälsa, lära sig att man inte alltid måste göra saker. Man kan ta en vilodag, göra ingenting, läsa en bok.

Göra det man tycker är kul, skriva, måla, rita, läsa, baka, laga mat.

Träffa barnbarnen, barnen.

Att ha råd att ta sig semester i livet, så sällsynt men så välbehövligt. Vad säger ni, hur reflekterar ni över era liv?

Tar ni hand om ert inre, eller låter ni andra styra era val i livet?

Jag har nog alltid låtit andra kommit före mig själv, andra har verkligen styrt mina val och till och med mina känslor.

Livet är inte lätt, men ändå så värt att leva.