Att stanna upp mitt i livet, reflektera. Verkligen skärskåda hur allt egentligen ser ut. 

Vad är positivt och vad är negativt?

Vad kan jag själv göra för att förändra saker, hur kan jag påverka i mitt eget inre?

Ibland är det svårt att tro på sig själv. Visst är det så för er andra också? Jag kan väl ändå inte tycka så bara själv?

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag borde göra. Ändå sitter jag som handlingsförlamad och gör inget av detta. Varför blir det så?

Jag är ju inte handikappad, jag klarar av att göra saker. Jag har synen, jag kan läsa. Jag har fingrarna kvar, jag kan skriva. Jag har fantasin, men ändå är det så fruktansvärt tomt och öde inombords.

Hur kunde min sons självmord för  åtta år sedan göra mig till en så annorlunda person. Jag vet ju med mig själv att jag inte är Tove på riktigt mer. Lättheten i livet stack iväg när han lämnade oss alla.

Jag sa till maken när vi satt i bakluckan på bilen och tog oss en kopp kaffe under höstens svampplock, att där vi befann oss just då är det enda stället jag känner mig hel på. Ändå hörjag inte längre hemma där. Egentligen inte välkommen ens.

Vägen till mitt paradis är privat och man försökte stoppa mig, men där hjälpte mamma till och drog i trådarna så nu har man dispans att köra upp till skogen, att hälsa på i minnenas skog. En skog som min släkt en gång ägde.

Tänker ni på ert liv? Jag tänker på vad jag varit med om där uppe, jag har hållit i kjoltygen på släktens kvinnor, följt dem till åkern med lunchkorgar till släktens hårt arbetande män. 

Jag har slagit hö med lie, räfsat densamma och härsat. Jag har varit i skogen allt sedan mina ben bar mig, jag har fiskat där på sjön, hjälpt till med frukt, bak och syltning, plockat svamp. Sett på när männen slipat liar, knivar, yxor eller gjort annat i smedjan. Jag har kollat när de skodde hästarna, matat djuren. Hönsen, korna.

Nu är alla borta sedan länge, likaså ägorna/husen, skogen också på sätt och vis.

Vad gör det mig till, en klenod, en trägen kvarleva?

Det gör ont långt in i själen att denna era är över för alltid.

Det var fina tider. Min mormor och morfar som jag var med på somrarna, släkten, gemenskapen som en gång fanns. En levande bygd, fester och självklart hårt slit.

Allt jobb min pappa lade ned på husen, min fina pappa som jag saknar så himla mycket, som fick Demens och dog ifrån mig två gånger.

Ja så känns det faktiskt när ens kära drabbas av demens. Nu väntar jag på min hjärnröntgen, för att utesluta att min försämrade minneskapacitet beror på denna sjukdom. De tror det beror på stress. Jag hoppas det.Borde ju inte vara så konstigt, livet har ju inte farit fram på ett snällt sätt. Så mycket saker har hänt i mitt liv som jag inte kunnat styra över, men ändå tagit på mig rollen som tyrann. Självplågat mig själv.

Det är slut på det, jag reflekterar över livet. Vet att vissa förändringar är livsnödvändiga. Jobb är prio ett. Ta hand om sin hälsa, lära sig att man inte alltid måste göra saker. Man kan ta en vilodag, göra ingenting, läsa en bok.

Göra det man tycker är kul, skriva, måla, rita, läsa, baka, laga mat.

Träffa barnbarnen, barnen.

Att ha råd att ta sig semester i livet, så sällsynt men så välbehövligt. Vad säger ni, hur reflekterar ni över era liv?

Tar ni hand om ert inre, eller låter ni andra styra era val i livet?

Jag har nog alltid låtit andra kommit före mig själv, andra har verkligen styrt mina val och till och med mina känslor.

Livet är inte lätt, men ändå så värt att leva.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...