Idag har jag tänkt mycket på min fina son Kim, undrat vem han skulle varit idag om han orkat leva vidare. Saknaden efter de som gått sin väg finns där på insidan hela tiden. Värker, men ändå göra man allt för att hålla det så. Saknaden är livslång, sorgen efter att ha mist sitt barn är livslångt <3

Men jag hoppas och tror att vi ses igen en dag, jag tror att det finns mer än bara detta liv här på jorden.

Högtider har en tendens att plocka fram saknad efter de som dött, minnen: glada, sorgliga. Ja massor av tankar som far runt som små änglar på insidan huvudet. Vad mer kan jag säga: Jag saknar dig Kim <3

Annars denna morgon har jag läst lite om Lamotte som vandrar runt i stan för att göra reportage om de fruktansvärda rån och övergrepp som sker på regelbunden basis numera. Vilket land vi fått!

Jag har kollat på Frälsningsarmens sida om vad som görs för de värst utsatta, de hemlösa och fortsatt fundera på min roll. Vad jag kan göra.

Skänka varma kläder kanske, vet att jag har riktigt varma tröjor efter pappa som kan komma väl till pass och säkert någon jacka också. Ska kolla detta!

Gårdagen då jo den bjöd på knäckkok och brännskador, kom emot grytans kant ett par gånger så jo klantiga jag fick mig tre saftiga brännblåsor. Men man ska ju ha knäck varje år så man får väl lida för godsakerna då.

På kvällen avnjöt vi kex, lite ostar, fikonmarmelad och rött vin och det kan jag lova var gott.

Köpte mig nya korsord också så det är riktigt roligt, nu ska det kryssas igen. Jag märker ju att det blir bättre och bättre i ordförrådet igen. Bra träning inför skrivfesten som snart ska sättas igång på riktigt.

Känns lite synd att allt blivit barmark igen, men det gjorde att jag och maken hann ta bort allt som skulle bort inför vintern. Vi städade av altanen, satte upp fågelmataren så de små kan få käka mat utanför vårt fönster. Vi flyttade bordet så de har en rimlig chans att unkomma min jägare Trixie.

Kvällen avslutades med att se en jättegammal film, minns ni "Callahan"?

Idag så ska jag städa lite här hemma inför 2:a advent så det är rent och fint för då vi ska iväg till en närliggande herrgård för att njuta av ett gedigert Luciafirande och smaka på deras lussebullar och kaffe. Anvjuta vacker musik och bara njuta i största allmänhet. Det är så fint av värdfolket att bjuda in oss andra som är boende på bygden.

Vet inte men det känns så deppigt allting, som att saker felar så stort. Inbyggda rädslor som gnager. Varje dag letar jag nya jobb, söker de som finns och varje dag får jag tack för din ansökan men platsen är tillsatt av annan sökande. Vad händer om tiden rinner ut ur timglaset?

Jag är så trött, sliten långt in i själen och ingen bryr sig. Ingen förstår, ingen vill veta hur man mår. Ingen vill se att man kryper på knäna för att överleva. Kroppen skriker jag vill inte mer, men jag har många år kvar och jag måste försörja mig. Så mycket förändringar som måste till i mitt liv och jag sitter för det mesta apatisk, slagen.

Om livet ändå kunde börja visa en vänlig sida, om turen kunde komma så man fick andas. En paus i kampen vore så jädra skönt.

Ja, jag gnäller nog enligt många, men lev mitt liv och försök sedan att tiga. Alla vill ha någonting av en men aldrig ge tillbaka, alla kräver faktiskt och vill inte själva ge. De utarmar den lilla kraft man bär inom sig för att orka.

Orka leva det värdelösa liv man lever. 

Så konstigt det är i livet, när man vaknar en dag och inser att man bara duger då man kan utnyttjas. Man känner att man får nog, ryter till och alla säger poff. Då förstår man hur lite man någonsin har betytt och man står helt själv.

Jag ska förändra saker i mitt liv, jag ska förändra massor i mitt sätt att leva. En del kommer säkerligen inte att gilla detta och de få som är vänner får applådera på. Jag tänker även på min nya väns fina gest, presenterna jag fick av henne. Jag är ju inte van att få någonting men jag är så innerligt glad över detta, det värmde verkligen.

Alla är annars så upptagna. Har inte tid, inte tid att umgås, inte tid att ses. Inte tid att göra något ihop. Inte tid för en bit mat. Inte tid för gemenskap. Så sorgligt för inte ens döden kan lära vissa en läxa i livet. Att allt vi har är varandra.  Jag vet nu att så är det inte. Jag vet hur det känns när jag uppdagat att hjälpa varandra bara är klyschor. Livet rinner bort, sakta men säkert så försvinner det. En dag står man där tom med endast ånger och saknad kvar och vet ni då är det försent.

Då är tiden ute!

Jag sitter här och tänker på det enorma ointresset av att lära känna mig, veta hur mitt liv varit. Vad jag gjorde som liten, vad jag tyckte om att göra. Hur växtre jag upp, vilka fanns där.

Hur var somrarna på landet under min uppväxt. Hur var min tonårstid?

Ärligt ingen känner mig, ingen vill känna mig, ingen frågar någonsin om någonting.

Jag minns fortsatt de vänner jag hade i ungdomen, en del växte man ifån och de man var bästis med dog ifrån en.

Vad jag saknar den riktiga vänskapen i mitt liv, ingenting var komplicerat. Man lyssnade på musik, läste och pratade, skrev dikter, målade, ritade och festade. Man fanns där för varandra, hade kul.

Måste livet sluta vara kul för att man träffar någon, får barn?

Det är underligt hur mycket sorg och saknad adventsljusen drar fram ur ens inre. Tankar.

Jag har blivit en osocial person, jag börjar få svårt att ta kontakt med andra, för jag vet inte spelreglerna längre. Förstår inte dagens samhälle och dess avskyvärda normer och kallhet. 

Vill ingå i någon gemenskap, men vart finns den?

Ja till er som fortsatt läser mina ord. Kram på er och var rädda om dem som finns i era liv. <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...