Det är åter morgon, grått och disigt. Mörkt.

Jag har varit ute och rastat hundarna, de har fått sin köttfrukost och nu sitter jag här efter att återigen kollat efter jobb. Ingenting ute på marknaden som går att söka just nu. Ledsamt.

Jag har bryggt mig en kopp kaffe, sippar lite och allting är bara lugnt och skönt just nu. Räknar ned dagarna till det nya året, väntar, längtar.

En tid är på väg. Jo, så vann jag 80 kr på Lotto igår, undrar vad jag ska göra med dem :-)

Tomten flyttade igår så nu är han i sitt nya hem och glädjer dem. Vackra tomten som följt med oss. Ja fattigdom har inga gränser. Vi sålde vårt vackra schackspel från semestern i Bali. Det kom till en mycket lycklig familj och ståtar nu på hedersplats i deras vardagsrum. Mitt i olyckan var ju det en trevlig hälsning.

Hela tiden sitter jag och funderar på vad jag kan sälja härnäst för att få in pengar att leva av. Det är tuffa tider, som Per Gessle sjöng.

Det har varit en del trevliga program på TV nu om olika grupper, hur de startade och hur deras karriär kom att bli. Sådant tycker jag är mycket trevligt.

Har skådat min garderob och jag önskar jag kunde köpa mig nya kläder, finns ju snart ingenting att ha på sig.

Jag får väl se på de olika grupperna om de säljer eller skänker bort kläder i storlek XL, annars finner jag inte på någon råd. Allt är så utslitet och nött, hål, färg och blekfläckar från jobb man varit på.

Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det vänder nu 2020.  Jag vill ha ett liv med mening inte bara ett liv för att man ska leva.

Det känns så viktigt att fylla livet med viktiga saker, viktiga människor, händelser.

Återigen reflekterar jag över hur lite man betyder i ett världsligt sammanhang, ingen som vill umgås, ingen som vill hälsa på. Vad har man gjort för fel, jag anser att jag ger kärlek. 

Jag ser till så att nära och kära har mat på bordet när det tryter fast jag knappast har själv. Jag åker till min mamma med matlådor så fort jag kan så att hon slipper laga mat de dagar då hon inte riktigt orkar med. Jag tänker på alla dem som har det värre än oss.

Försöker förstå vart länken falerar. Nej, sorry jag har inte råd att komma, nej jag ska vara hemma, nej det går inte, bla bla bla...

En dag när jag är borta ja då kanske man kan bry sig på riktigt som jag gör med min mor. Den dagen hon kommer vandra vidare vet jag att jag slipper dåligt samvete. Jag gör allt jag förmår att göra nu. Mer än man kan säga om andra, ingen reser dit och besöker henne. Jag åker dit så ofta plånboken tillåter oss att åka, det är trots allt några mil att göra vid varje resa.

Jag är så trött på egotrippade människor. De som inget lärt av döden, de som inget lärt av livet eller ens av kärlek till andra människor eller den kärlek de själva ges, oförbehållslöst.

Hur ska man kunna lära gamla hundar att sitta?

Ingen vill någonting längre, det är så sorgligt. Jag har ingenting men jag kommer ta mina sista slantar för att åka  och gratulera mitt barnbarn. Jag har köpt en present(billig, men kul). Den kan aktivera så jag tror han blir glad över den oavsett.

Jag reflekterar över människors olika prioriteringar. Över hur man låter andra sitta i en rävsax av lögner, en webb man helt enkelt inte slipper för den liksom klibbar fast en. Man tar del även om man inte vill. Varför?

Jo för att man är kärleksfull och tänker på andra före sig själv.

Elakheter som pågår, tiggerier öppet på nätet. Men aldrig en enda reflektion på att de kanske ska ge någonting själva en enda gång. Världen verkar bara bestå av : - Jag vill ha, nej jag SKA ha!

Och vet ni jag hatar det!

Jag har drömmar. Jag är inte död än och de saker jag önskat mig är bland annat gemenskap. Den existerar inte längre om inte vi förflyttar oss till gemenskapen själva då vill säga. Då fungerar det.

Man står mitt i orkanens öga, tittar upp och ser alla andra virvla upp, men själv står man kvar på marken utan att ingå. Man får bara titta på.

Jag tänker tillbaka på männsikor som jag gett resor, upplevelser, gemenskap. Jag ser hur de glömt bort, hur tacksamhet inte ens existerar. Det viktiga är att komma med giftiga tungor direkt något inte passar dem.

Jag har insett nu att den här världen är egentligen inte för mig. Jag kunde lika gärna bo på månen och man skulle inte sakna mig i alla fall. Som sagt jag har drömmar och mitt drömmars mål är ju uppåt. Vi får se om jag kan vända skutans för och segla åt rätt håll innan jag går bort en dag. Jag hoppas på 2020 som ett nytt fint år, med friska vindar. Vindar av hopp och tro.

Ta vara på er mina vänner, ni som finns här ute. För i det riktiga livet saknas dem. Stora kramar och ett Gott Nytt År.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...