Ibland förstår inte ens de närmsta när de sviker ens inre. När man står utan försvar och blottas, utnyttjas. Det är tufft att försöka låta livet rulla på då som att ingenting har hänt.

Ångesten sliter dagligen i bröstet tack vare detta, jag försöker engagera mig i ett eget liv där ingen längre tycks vilja vara en del, ensamheten kommer krossa mig men vad gör det. Det som borde vara naturligt är nu helt onaturligt. 

Existens eller ingen existens är en fråga som ofta kommer upp. Värderingar som alltid funnits där har helt plötsligt raderats för andra öndamål.  

Ja, visst är det mig felet ligger hos, ingen annan eller?

Jag är trött så långt in i helvete, men försöker att hålla mig vid liv genom att gräva och pyssla samt skriva. Isolation från allting råder numera. Ingen del i det som var en självklarhet.

Försöker och försöker men är så jävla bitter över utvecklingen, det är så JÄVLA fel... FEL, FEL, FEL

Vissa saker borde inte få utesluta andra, men det gör de per automatic.

Livet är och förblir över, så är det och detta är dagens gråa sanning. Glädjen är tappad och det går inte diskutera om det längre.

Alla vill ha men ingen vill ge och när livets stötta ger vika, ja då är det väl bara avgrund kvar tyvärr.

Visst förstår jag att känslan av att visa sig duktig kan finnas, att det finns familjer som betyder så mycket att andra helt enkelt kan falla. Sin egen blindhet rår man inte över, men ibland kan det vara bra att stoppa tåget vid stationen och kliva av.

Ibland måste det ena utesluta det andra för att man inte ska stå kvar bland ruiner, spillror av det man tror att man har.

Jag vet att det är ett deppigt inlägg, men det är min vardag nu, så varför tala på annat sätt än det som verkligen existerar.

Nu i Coronatider så kan man fundera på hur saker får fortgå, men ja "Får man Corona , så får man väl Corona", sade en vis man. Då har man verkligen satt ett värde på fel saker. Uppskattningen går åt fel håll.

Jag är sjukskriven, hemma och ensam. Men det gör ingenting längre, det finns så många ord som gör splitt.

-Det är ju inte speciellt snyggt eller vad är ditt problem....elller allt det som inte sägs?

Det som man saknar varje dag, närheten och ömheten. Det är snart över, man dör sakta bit för bit. Varje dag tär sönder hjärtat och det finns ingen förståelse för att det är så.

Det som var ett VI, blir ett jag och det är något som inte tas på allvar. Tåget går hela tiden utan att stanna vid stationen, utan att bromsa ned.

Det är svårt att finna tillbaka till det som borde vara, Livet är bara pengar. Jag hatar pengar och de problem de ger. Korthuset faller samman, stormen sveper in och raderar allting, utplånar det som en gång var och mina tårar rinner, väter kinderna med sältans sorg. Hur ska man finna hem när hem inte finns ?

När ens kropp inte längre behagar, när ens kropp inte längre kan ge utan att klaga. När kroppen sviker så man inte kan få vara med i umgänget längre. Kvittar hur mycket man försöker ge så är det ingen som ser, man ser inte vad det kostar. Veckor kommer bara att börja om, ett ekorrhjul som bara snurrar på samma vis hela tiden. Jag har inget att se fram emot längre och det kommer bli värre.

Vissa saker borde vara livsgrundande och aldrig falla. Man har byggt upp en speciell ram för hur livet ska levas, och efter alla år är det bara att rycka upp rötterna och kasta ogräset åt helvete. Blomma upp, bli vacker och slå ut i full blom, men den gamla roten ligger i skräphögen och ruttnar, blir till intet och försvinner.

Nåja, dagarna räknas och den som lever får se hur slutet blir till sist.

 

Amisa

5 maj 2020 12:17

Oj, så mycket smärta det finns i dina ord, dina upplevelser….
Vi gör tyvärr ofta varandra illa, inte av vilja, men i vår ofullkomlighet, på grund av våra egna sår. Att gå igenom svårigheter tillsammans kan ibland skapa starka band mellan oss, men lika ofta skapar det istället splittring. Vi hanterar jobbiga känslor olika: någon vill prata om det svåra, medan den andre istället vill fly från dom jobbiga känslorna och stänga av dom och så uppstår missförstånden. Och människor runt omkring är osäkra på hur dom ska bete sig mot oss: prata om det jobbiga eller undvika att prata om det, eller kanske lättast att helt undvika situationen? Om det är svårt att hitta stöd i familjen och hos släkten, kanske det skulle vara bra för dig att prata med någon utomstående? Kanske en vän, kurator, terapeut, diakon eller liknande? Det är bra att du skriver om det jobbiga, för det är viktigt att få det ur sig och jo det kommer en bättre dag även om du inte känner det så just idag.
Ta hand om dig!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Tove Birkeland Brandt

5 maj 2020 14:06

Tack för dina varma tankar och ord.De ger eftertanke.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...