Archangel

7 december 2011 23:13

Läst en del av de frågor som du besvarat, och tyvärr är det så att en nedstämd och deprimerad person väldigt ofta också utvecklar en sida som man kan visa utåt, en sida som är glad, det är sidan som de flesta möts utav. det är sidan som kan le och säga godmorgon, jag mår bra utan att vi ens märker något. Ta det från en person som vet för jag har gjort det själv i 20 år och ibland så är jag så bra på det att jag nästan tror mig själv också. Själv har jag kvar spärren som säger att det måste vara rättvist innan jag lämnar in. och det leder mig lite till min fråga.... Innan allt hände förändrades Kim som person då?

Tove Birkeland Brandt

8 december 2011 09:49

Jag har tänkt mycket på din fråga och jo han förändrades en hel del men på andra plan så var han samma kille som vanligt så jag såg inget av detta komma. Han gav skenet av att allt var bra, men med facit i hand har han varit deprimerad utan att jag fick veta det, hans sätt att skydda mig för det gjorde han alltid och jag vet att han älskade mig väldigt mycket och ville ingen illa. Jag är bara så ledsen att jag inte förstod. så jag kunnat vara till hands på ett bättre sätt.
Tack och stor Kram, du gav mig eftertanke att börja denna dag med.

sannigen

7 december 2011 15:45

Tove jag vill bara ge dig så oehört mycket beröm för vad du egentligen gör. Den här bloggen är så otroligt otroligt fin och man känner verkligen hur din sorg och saknad kommer ut i texten. Jag är verkligen imponerad av dig hur du orkar gång på gång beskriva och skriva om din son och din saknad osv till honnom.
Jag är i stort sett samma båt som du. Din son tog självmord, min bror tog självmord. Det kanske inte riktigt är samma sak, för ni hade starkare band för son/dotter mamma band kan man aldrig få starkare. Men jag har försökt skriva om min bror och saknaden till honom osv men efter ett inlägg så bryter jag ihop för det är så oehört jobbigt.

Kämpa på, din son är så stolt över dig!

Tove Birkeland Brandt

8 december 2011 09:41

Tack snälla goa du, sorg är ju inget vi kan mäta, min dotter tog det mycket hårt då hon miste sin lillebror eftersom han var hennes bäste vän på samma gång som en bror. Jag försöker att skriva för att låta smärtan komma ut och visst gråter jag en del när jag skriver men det känns befriande på samma gång.
Jag är så ledsen för din skull, det är så svårt att mista den man älskar. Kramar om dig och hör gärna av dig igen

Alice

5 december 2011 16:52

Urch! Fattar hur du känner dig, min kusin hoppade från en bro när hon bara var 14 (för 2 år sedan...) Då var det viktigt för mig att prata med andra, har du haft någon du kunnat prata med? Vill inte vara oförskämd, är bara lite nyfiken, men hur tog han livet av sig?
Du är stark, glöm inte det, jag brukar säga till mig själv att efter att ha gått igenom Linas död så klarar jag VAD SOM HELST!
Många kramar Alice!

Tove Birkeland Brandt

5 december 2011 23:26

Hej Alice min son hängde sig och nej din nyfikenhet stör mig inte för vart tillfälle att prata om Kim gör mig gott, han var en helt underbar son. Jag gick med i VSFB idag för jag har saknat någon att tala med de sista månaderna av min sorg, i början fanns det så många där, så mycket att göra men nu är det tomt. Jag försöker fokusera på de jag har kvar i livet och ge dem av min tid och min kärlek. Jag försöker vara stark när jag orkar, jobbar och låter livet gå vidare men vissa dagar är bara så tunga. Jag tackar dig av mitt hjärta för att du skrev och vill säga att det betyder så mycket att tala med medmänniskor som visar omtanke. Stor Kram

Annica

5 december 2011 14:20

Hej, ville bara säga att jag lider med dig. Och ingen kan nog förstå det fruktansvärda du går genom. När jag var tonåring hängde min bästa väns kille sig. Frågor som aldrig får svar. Du är stark och jag tror inte tiden kommer läka några sår. Däremot kanske det blir lättare att leva med såren. Jag vet inte... Skickar en miljard styrke kramar till dig. Och som jag märkt när jag läst din presentation, fortsätt fokusera på dina barn och barnbarn som är vid liv och ger dig livsglädje. Kram

Tove Birkeland Brandt

5 december 2011 23:21

Hej Annica, jag vill tacka dig för din varma omtanke, man behöver sådant mer än man säger rakt ut. Jag är stark när jag orkar och mitt fokus försöker jag lägga på make, barn och barnbarn, men vissa dagr känns så förtvivlat tomma och tung att det känns svårt att göra annat än gråta och sakna. Stor Kram på dig, du gav mig ett ljus

Emma

29 november 2011 19:55

Hej! Jag är bara en 12 år gammal, en liten flicka. Hur orkar du egentligen? Min farfar dog i somras, och ja..
Fortsätt kämpa.
Har du fler barn? Undrar du någon gång om det berodde på i hans skola eller så?..

Tove Birkeland Brandt

30 november 2011 15:58

Hej Emma. Ja jag har tre barn till och fem goa barnbarn. Visst tänker man på vad som hänt, vad han känt och vad han måste ha tänkt på och jag frågar mig om skolan var ett av problemen, men svaren har ju bara Kim så jag kämpar vidare. Stor Kram och tack till dig kära Emma.

Isabella pedersen

29 november 2011 14:07

Hej tove
Jag kan verkligen inte förstå hur du klarar dig igenom detta , min bästa vän som funnis där för mig sen jag var spädbarn tog livet av sig för två veckor sen och hela mitt liv föränderades , kunde som inte förstå hur han bara kunde lämmna en så där och inte ens förklara varför?
Jag förstår att det känns hemskt , men gå framåt för inget kan bli sämre då kramar från mig !

Tove Birkeland Brandt

30 november 2011 15:56

Tack Isabella och till dig vill jag skicka en extra tanke och ett kämpa på du med. Det uppstår så mycket frågor som vi aldrig får svar på, men tänk på att livet är här och nu, så försök leva ditt liv. Livet är våra mödrars vackraste gåva. Stor Kram

Frida, 18 år

23 november 2011 00:08

Hej! Jag kan verkligen inte förstå hur du orkar med vardagen, men det är verkligen beundransvärt! Du är en förebild för många människor och din blogg kommer verkligen att hjälpa andra att finna styrka i sorg, det är viktigt.

Jag måste också säga att det är oerhört synd att Kim tog sitt liv. Han hade ju hela livet framför sig och jag är övertygad om att det hade gått bra för honom. Han var ju riktigt snygg också!

Keep up the good work! Även om det inte känns så, så gör du framsteg varje dag.

Tove Birkeland Brandt

23 november 2011 12:17

Hej Frida, ja min son var fin inte bara utseendemässigt utan även på insidan, Ja att komma till en punkt där man tror att det inet finns något bra som min son måste ha gjort är fruktansvärt. Hela livet väntade och för oss som blev kvar: Man kämpar och hoppas att en dag ska vi ses igen det gör att man orkar. Jag tackar dig från mitt hjärta, känns skönt att höra att ens tankar gör skillnad. Stor Kram på dig

Sofia 13

13 november 2011 15:30

Hej! Jag tycker det är omoget att folk skriver elaka saker,anyonymt dessutom,jag är 13 år och ibland verkar det som jag är mer mogen än många här! Hoppas du mår bra ♥ Kram

Tove Birkeland Brandt

15 november 2011 11:04

Tack och ja så verkar det vara Sofia vissa vet inte hur de påverkar andra.

Sofie 13

12 november 2011 22:57

Jag vet precis hur det känns att mista någon som är så nära en. Min mamma dog för mer än 2 år sedan. Ingen vet hur.. Du är så stark som orkar leva vidare, jag är förvånad att jag själv lyckades. Man måste kämpa även fast att det är svårt och man vill ge upp. Du är en förebild.
Kramar till dig :)

Tove Birkeland Brandt

15 november 2011 11:03

Tack Sofie, ja det är så man lyckas på något märkligt sätt att ta sig vidare, Hur? ja det vete gudarne? Stor Kram och Tack för att du skrev till mig, det känns så bra då man kan dela ett ögonblick av förståelse med varandra.

emelie

30 oktober 2011 16:36

varför tog han livet?
hur gammal vart han ?

Tove Birkeland Brandt

30 oktober 2011 17:01

Varför? Det är den fråga jag dagligen frågar mig själv, jag vet inte. Han blev 17 år gammal bara.
Kram