Toves Tankar

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 11 dec 09:30

Jag är så vansinnigt arg över hur det man betalar för kan släckas ned. Nu talar jag om TV4. Boxer har sålt dessa kanaler i sitt paket och för mig som kund är det självklart att jag skall kunna sitta och titta på mina program i lugn och ro. Att de har problem ska ju inte på något sätt märkas hos deras kunder. De har ingen bra kundrelation.

Att säga förlåt och skylla på än det ena är ju ingen ursäkt för det man utsätter kunderna för.

Visst man kan se på Play, men va fan då har ju redan programmen varit i real time och det är man ju inte intresserad av som kund. Man vill ha färska nyheter!

Telia och Com Hem-Boxer ni är så usla så det är inte sant. En tredjedel av folket har blivit utan TV 4, vad tänker ni göra åt det?

Sitt inte och tjafsa som småbarn i en binge utan ro hem kontraktet fortare än kvickt och slå på sändningarna.


Nog om denna katastrof nu även om ilskan är svår att släppa.


Långtidsarbetslösheten ökar i landet och jag är en av dem som varit arbetslös länge nu. Man har kommit fram till att arbetsmarknaden ratar folk över 40 år. Hur tänker man egentligen?

Att helt enkelt slå undan fötterna på folk som vill göra rätt för sig och kan göra det. Måste väl säga att de flesta över 40 år har en sjuhelsikes arbetslivserfarenhet, är inte detta något att ta vara på och hämta kraft ur?

Sverige är ett land i förfall på alla sätt och vis. Så sorgligt.

Man kan nog snart säga RIP Sverige, när man som styrande inte längre har empati för sitt folk, utan gör allt för att slå ut männsikor istället för att svälja sin stolthet. Men detta är resultatet av att man sätter en maktgalen psykopat att styra landet. Han är som en blodigel, suger sig fast för att få i sig de sista dropparna av kämpaglöd. Att skörda frukten av en speciell typ av mord på folket. De gamla, de hemlösa, de arbetslösa och de sjuka. Ser till så att de rasar mellan stolarna och sedan vara som strutsen, stoppa huvudet i sanden och vips så försvinner vi alla och vår käre statsminister kan fortsätta holka ur landet i den takt han redan påbörjat.


Vad ska man säga. Rädslorna sitter ju innanför skinnet varje dag. Hur ska man klara av detta?

Varje månad söker jag otaliga jobb i hopp om att få ett ja, men det är som ett eko. Varje gång dingar det tillbaka ett nej.

Finns ju inga åtgärder, finns ju inget att få hjälp med från arbetsförmedlingen. Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att man skulle hamna här. Kunde hamna här!

I går hade jag ännu en av mina skräckstunder, ännu ett kärlkrampsanfall som hade svårt att ge med sig och helt plötsligt började svetten bara lacka, ja rent av forsa om mig. Tänkte åter igen att nu är det nog kört, nu kommer hjärtinfarkten som plockar bort mig. Jag tog en sipp till av sprayen under tungan, väntade och efter ca 15 minuter hade det lugnat sig  så jag kunde fortsätta städa.

Varje gång jag åkt in ja då finns inga problem, men jag vet ju att det är problem, mitt hjärta är inte friskt och en dag kommer det inte gå bra längre. Det har hållit på så länge nu men blir bara värre och värre för var gång.

Det strålar upp i käkarna, upp i huvudet och bröstet, gör ont som ...

Men mitt i allt tror jag det är dödsångesten som är värst i dessa ögonblick.


Nu är resten av veckan lugn och jag ska vila mig, kanske gå upp och måla lite akvarell, jag vet inte riktigt vad jag vill eller orkar egentligen. Depressionen håller sitt fasta grepp om min själ så ingenting är roligt. Det känns bara tungt. Men jag har korsord att förlusta mig med och just nu känns det roligt i alla fall, en utmaning med sig själv och de inneboende kunskaper man besitter om än väldigt långt inne.


Jag ska passa på att gå ut på AF sida och se om man kan få igång en chat, för att få veta vad man kan få för hjälp i dagsläget och vilka bidrag som finns för den som är intresserad av att anställa mig.

Något måste göras, för jag blir tokig av detta.

Nu har jag väl gnällt så det räcker så jag lämnar er här, med en önskan om att ni får en fin dag med massa kärlek. Ha det gött!


ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Lördag 7 dec 09:05

Idag har jag tänkt mycket på min fina son Kim, undrat vem han skulle varit idag om han orkat leva vidare. Saknaden efter de som gått sin väg finns där på insidan hela tiden. Värker, men ändå göra man allt för att hålla det så. Saknaden är livslång, sorgen efter att ha mist sitt barn är livslångt <3

Men jag hoppas och tror att vi ses igen en dag, jag tror att det finns mer än bara detta liv här på jorden.

Högtider har en tendens att plocka fram saknad efter de som dött, minnen: glada, sorgliga. Ja massor av tankar som far runt som små änglar på insidan huvudet. Vad mer kan jag säga: Jag saknar dig Kim <3


Annars denna morgon har jag läst lite om Lamotte som vandrar runt i stan för att göra reportage om de fruktansvärda rån och övergrepp som sker på regelbunden basis numera. Vilket land vi fått!

Jag har kollat på Frälsningsarmens sida om vad som görs för de värst utsatta, de hemlösa och fortsatt fundera på min roll. Vad jag kan göra.

Skänka varma kläder kanske, vet att jag har riktigt varma tröjor efter pappa som kan komma väl till pass och säkert någon jacka också. Ska kolla detta!


Gårdagen då jo den bjöd på knäckkok och brännskador, kom emot grytans kant ett par gånger så jo klantiga jag fick mig tre saftiga brännblåsor. Men man ska ju ha knäck varje år så man får väl lida för godsakerna då.

På kvällen avnjöt vi kex, lite ostar, fikonmarmelad och rött vin och det kan jag lova var gott.

Köpte mig nya korsord också så det är riktigt roligt, nu ska det kryssas igen. Jag märker ju att det blir bättre och bättre i ordförrådet igen. Bra träning inför skrivfesten som snart ska sättas igång på riktigt.

Känns lite synd att allt blivit barmark igen, men det gjorde att jag och maken hann ta bort allt som skulle bort inför vintern. Vi städade av altanen, satte upp fågelmataren så de små kan få käka mat utanför vårt fönster. Vi flyttade bordet så de har en rimlig chans att unkomma min jägare Trixie.

Kvällen avslutades med att se en jättegammal film, minns ni "Callahan"?


Idag så ska jag städa lite här hemma inför 2:a advent så det är rent och fint för då vi ska iväg till en närliggande herrgård för att njuta av ett gedigert Luciafirande och smaka på deras lussebullar och kaffe. Anvjuta vacker musik och bara njuta i största allmänhet. Det är så fint av värdfolket att bjuda in oss andra som är boende på bygden.

Vet inte men det känns så deppigt allting, som att saker felar så stort. Inbyggda rädslor som gnager. Varje dag letar jag nya jobb, söker de som finns och varje dag får jag tack för din ansökan men platsen är tillsatt av annan sökande. Vad händer om tiden rinner ut ur timglaset?

Jag är så trött, sliten långt in i själen och ingen bryr sig. Ingen förstår, ingen vill veta hur man mår. Ingen vill se att man kryper på knäna för att överleva. Kroppen skriker jag vill inte mer, men jag har många år kvar och jag måste försörja mig. Så mycket förändringar som måste till i mitt liv och jag sitter för det mesta apatisk, slagen.

Om livet ändå kunde börja visa en vänlig sida, om turen kunde komma så man fick andas. En paus i kampen vore så jädra skönt.

Ja, jag gnäller nog enligt många, men lev mitt liv och försök sedan att tiga. Alla vill ha någonting av en men aldrig ge tillbaka, alla kräver faktiskt och vill inte själva ge. De utarmar den lilla kraft man bär inom sig för att orka.

Orka leva det värdelösa liv man lever. 

Så konstigt det är i livet, när man vaknar en dag och inser att man bara duger då man kan utnyttjas. Man känner att man får nog, ryter till och alla säger poff. Då förstår man hur lite man någonsin har betytt och man står helt själv.

Jag ska förändra saker i mitt liv, jag ska förändra massor i mitt sätt att leva. En del kommer säkerligen inte att gilla detta och de få som är vänner får applådera på. Jag tänker även på min nya väns fina gest, presenterna jag fick av henne. Jag är ju inte van att få någonting men jag är så innerligt glad över detta, det värmde verkligen.

Alla är annars så upptagna. Har inte tid, inte tid att umgås, inte tid att ses. Inte tid att göra något ihop. Inte tid för en bit mat. Inte tid för gemenskap. Så sorgligt för inte ens döden kan lära vissa en läxa i livet. Att allt vi har är varandra.  Jag vet nu att så är det inte. Jag vet hur det känns när jag uppdagat att hjälpa varandra bara är klyschor. Livet rinner bort, sakta men säkert så försvinner det. En dag står man där tom med endast ånger och saknad kvar och vet ni då är det försent.

Då är tiden ute!


Jag sitter här och tänker på det enorma ointresset av att lära känna mig, veta hur mitt liv varit. Vad jag gjorde som liten, vad jag tyckte om att göra. Hur växtre jag upp, vilka fanns där.

Hur var somrarna på landet under min uppväxt. Hur var min tonårstid?

Ärligt ingen känner mig, ingen vill känna mig, ingen frågar någonsin om någonting.

Jag minns fortsatt de vänner jag hade i ungdomen, en del växte man ifån och de man var bästis med dog ifrån en.

Vad jag saknar den riktiga vänskapen i mitt liv, ingenting var komplicerat. Man lyssnade på musik, läste och pratade, skrev dikter, målade, ritade och festade. Man fanns där för varandra, hade kul.

Måste livet sluta vara kul för att man träffar någon, får barn?

Det är underligt hur mycket sorg och saknad adventsljusen drar fram ur ens inre. Tankar.

Jag har blivit en osocial person, jag börjar få svårt att ta kontakt med andra, för jag vet inte spelreglerna längre. Förstår inte dagens samhälle och dess avskyvärda normer och kallhet. 

Vill ingå i någon gemenskap, men vart finns den?


Ja till er som fortsatt läser mina ord. Kram på er och var rädda om dem som finns i era liv. <3


ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Fredag 6 dec 08:24

Jag sitter här och tittar på olika alternativ för att göra någonting för hemlösa svenskar. Vill att de ska få känna mitt i sin utsatthet att det finns de som fortsatt tänker på deras situation. Alla som befinner sig i den situationen är ju långt ifrån beroende av droger eller annat. Kanske har arbetslöshet gett dem den vägen, stakat ut ödet.

Visste du att om du är en redig person utan problem som mister din bostad får du inte hjälp från socaial, de hjälper bara de nytillkomna och de med svåra psykiska eller drogproblem.

Om du vill och kan jobba, spottas du på och hjälpen faller ur din hand. Har ni tänkt på att när detta sker hur svårt det är att kunna sköta sin egen hygien, tvätta, få ihop mat mm.

Hur samhället då ser på dig när du ser lite raggig ut och inte har någonstans att ta vägen.


Så fruktansvärt det är och allt fler barnfamiljer kommer hit, de vräks och får bo på gatan om de inte har ett stort skyddsnät av vänner och familj som kan fånga upp dem.

Jag är ärligt bedrövad över detta och jag försöker se på olika saker jag kan göra för att hjälpa till.

Just nu i Juletider är det ju också många utsatta barnfamiljer som inte har råd med paket eller mat på bordet när andra har det i stora överflöd.

Jag har suttit under morgonen och kollat om man kan lämna presenter någonstans som sedan kan delas ut till dessa barn. Vi kan alla återbruka, ge fina leksaker som ingen leker med längre, böcker, ja vad som helst. 

Vi kan skänka kläder till de som riskerar att frysa ihjäl utomhus, ge dem matpaket. Vi kan ju göra skillnad!


Jag har aldrig varit aktiv så här, men klimatet har blivit så otäckt. Folk som ligger på gatan riskerar inte bara att drabbas av hunger och frost, de är också väldigt utsatta för övergrepp av olika slag.

De riskerar sina liv dagligen, för vad frågar jag mig?


Ja alla vill väl inte tänka på detta i den nalkande högtiden, men i och med min arbetslöshet har jag kommit att tänka extra mycket på alla dess individer som har tappat allt. 

I ärlighetens namn har jag haft rädslan att kunna hamna i en sits som dem på grund av min ålder och för att de som anställer inte tror att man kan klara av saker då man är 55 år. Arbetslivserfarenher räknas inte längre i yrkeslivet vilket är otroligt skrämmande.

Jag har kollat hur jag ska kunna göra mitt CV mer attraktivt, få det att fånga blickarna, men så tittar jag på det och tycker själv att det är bra.


AF, vad gör de? Ingenting, man får ingen hjälp av dem, inga utbildningar, inga jobbmatchningar, inga inbjudningar.

Nej det känns som man inte existerar, man finns helt enkelt inte.

Tacka vet jag förr, då fanns det jobb om man var villig att arbeta. Jag har aldrig haft speciellt hög lön men alltid jobbat för två, min nogrannhet och mitt sätt att vara emot arbetsgivare har varit punktlighet och trohet mot de som fött min hand. Jag har gett extra mycket av mig själv, ställt upp när jag inte borde gjort det. Men så är det och nu sitter jag här och tänker på hur det borde ha varit i mitt liv, inte hur det faktiskt är.

Vissa saker gör förbannat ont!


Jag känner mig nedstämd och energilös. Vi kan väl alla känna oss nere och lite ledsna ibland men när det fortsätter dag efter dag, månad efter månad. Då tappar man lusten till allting till slut. Det forsar in över en att man inte duger någonting till längre, ångesten sliter inombords, sömnen uteblir, glädjepåsen är tom. Nästan varje dag kryper huvudvärken på, magen strular.

Det är verkligen som att hjärnan kommit i total obalans, jag vet att jag borde gå ut och gå, jag vet att jag skulle må bättre om jag inte drack vin, jag skulle kroppsligen komma ikapp lite om jag gick ned i vikt.

Men vet ni jag är trött, orkeslös. Har kämpat i motvind så länge att jag har svårt att vända seglet.

Ändå mitt i allting finns det de som har det värre, som jag skänker mina tankar i denna kommande bistra vintertid.


Ta vara på varandra mina vänner, bygg nätverk av människor runt er, bygg skyddsnät för sämre tider. Tänk på det som kan komma, men lev i nuet och öppna  upp hjärtat för svenska hemlösa.

Kram på er

 

Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 4 dec 09:04

Uppe i tid då mina tre små tycker att matte ska kliva upp. Det dansas över hela mig och hoppas tills jag kliver ur så de kan få sin frukost. Kissie min katt skriker mest för att få sin blötmat och de andra två sitter på parad. Sedan går det snabbt Toby slukar sitt och försöker sedan hoppa i Truls skål och äta hans. Självklart morrar han till sin far och detta ja det är en av våra morgonrutiner.


Annars har jag fått mig en kopp kaffe, sökt ett par jobb igen och nu sitter jag här och tänker på hur livet är egentligen. Att jag efter år av längtan fått en vän som jag ska försöka lära känna bättre. Intressen etc för att länka ihop oss och ha roligt.

Fick så fina presenter av henne att jag vart gråtmild. Fixade en signerad bok till henne, min första bok Röd Vinterängel så vi får se om hon gillar den och historien om Mimmi. 


Ska nu i alla fall ta mig i kragen här och läsa in mig på mina böcker, karaktärer och sätta fart med tredje boken. Hittar dagligen på ursäkter men nu är det slut på det, ska skriva böcker. Bara orden lossar så är det ju jätteroligt att skriva. Jag älskar att skriva. Men tyvärr kom Ingesunds Folkhögskola och mina studier där emellan mig och böckerna. Jag tog hand om skoltidningen under tiden där och visst hade jag fantastiskt roligt med allt jag sprutade ur mig under tiden. Noveller, Dikter, Journalistiska skrifter. -Men, det tog fokus från det riktiga skrivandet. Det som är ett med mig och mina ideal. Och nu får jag försöka isolera mig igen så orden kommer tillbaka.


Har märkt att jag har lättt för att bli störd, när hundarna har tråkigt och gnäller, katten jamar, andra ljud, facebook och vips så är alla möjliga tankar inne i huvudet och surrar runt. Borde låsa in mig ensam i ett rum utan att någon kommer in där kanske så jag klarar av att komma tillbaka till mitt mål. Jag är en Värmländs författare <3, och ska visa detta till slut. Att jag är någon att räkna med.


Just nu är jag i alla lägen längst ned i botten, men jag ska ta och börja klättra upp ur den här gropen nu, skönt ändå när man är här nere så är livet helvete men man vet ju åtminstone att man inte kan komma längre ned. Tror inte många förstår hur deppigheten tar på en inombords, det måste brytas. Jag måste börja om. 

Brukar inte lämna nyårslöften för det är bara skit som man bryter lika fort igen, men i år ska jag göra det.

Jag ska torka det inre från all skit, börja en sista fas i mitt liv där jag tar mig an saker jag vill göra. Sluta vara så rädd för allting, inte gömma mig mer och inte böja mig för inre sorg och saknad.

Allt handlar om hälsa, så jag skall se till att må bra. Avsluta saker som gått för långt! Det är mitt nyårslöfte till mig själv.


När jag nu sitter här och tittar ut ser jag att isen börjat lägga sig på sjön och det innebär att snart kommer man se långfärdsskridskoåkare här utanför igen, snart kan man sitta där ute själv på isen och pimpla abborre, dricka varmt kaffe och äta kokta korvar och mysa. Förutsättningen är ju att solen skiner i våra ansikten, ger kraft.

Jag är en person som trots allt försöker finna små glädjeämnen i min tillvaro, även de dagar då allt känns för tungt och för jävligt.


Till helgen ska jag och se på Luciafirande, ska bli så kul. Fika lite och mysa av god musik och vackert värdskap.

Det är fint av dem med herrgården att bjuda in ortsborna på denna fina fest. Tack säger vi då det inte händer så mycket i våra liv annars. Det här ser vi fram emot!

Nej nu ska jag runda av och börja min egen lilla dag. Jag ska plocka fram första boken, läsa, kolla mer på mina karaktärscheman. Så ni får ha om än en kylig så underbar vinterdag.

Kram på er alla  <3



Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 2 dec 08:17

Jag har tänt stakarna i fönstren, det är bitande kallt ute idag över -8 grader.

I min lugna vrå har jag passat på att sy ihop makens arbetsbyxor, vikt tvätt och tagit reda på andra saker. Hämtat upp mat ur frysen, så det blir kycklinggryta här idag.


Skulle en tur till dottern igår, men då hoppade multiremmen på bilen så ja vi kom ingen vart alls, men de kommer hit idag för att se om de kan hjälpa mig att få på den tillbaka, själv har jag inte en aning om hur den ska sitta. Skulle köra till henne med fyra furustolar som hon köpt av mig, men det enda dessa landade i vart en fläskläpp på mig. Fick ena stolsbenet rakt på käften :-), så nu är läppen blå och granner.


Idag ska jag ta och plocka fram min julgran ur sidogarderoben uppe, det tar lite tid då jag har massor av packkartonger för dörren. Men fram ska den i alla fall, här ska göras jul allt till trots.


Gårdagen var inte trevlig, min mamma ringde på kvällen i paniktårar, grät och skrek om vartannat. Hon hade vunnit på Bingolotto och kommit fram, men under processen tryckte hon fel på telefonen då hon ser dåligt och det slutade med att hon kopplades bort helt trots att hon kommit fram.

Hon var bedrövad då vinsten kunnat bli 500 000 kr.

Varför har man ett system där folk måste sitta och knappa på telefonen? Fattar man inte att många är gamla som sitter där framför teven och spelar.

Jag visste inte vad jag skulle säga mer än att det är försent, så ledsamt allt. Ska ringa henne sedan för att se om det lagt sig till ro. Men fy på er Bingolotto som har sådana urkassa system, det ska räcka att ringa in och komma fram, inget annat tryckande på små mobiltelefoner.


Men så är det i dag, den som inget har skall hava mindre och mindre!


Nu har kölden tagit grepp om oss och mina tankar går till våra hemlösa igen. Stackars, stackars som riskerar liv och lemmar. Om jag vore rik skulle jag bygga dem ett hem med små gratis ettor till alla skulle det vara. Det är ju fritt att drömma. Jag skulle öppna en matkansern där jag varje dag skulle laga mat till dem så de fick ligga i en egen säng i värme och vara mätta i magen.

Önskar så att livet kunde vara annat än det är, att de som verkligen har behov av hjälp fick det istället för de som vällt in i landet på falska promisser. Jag är bedrövad över detta. Hur kan man ha en regering som inte ser till sitt eget folk, som låter folket ligga i rännstenen, när man har råd att ta hand om alla andra? Hur går det till?


Ja vi närmar oss jultider, svåra tider för många och det är en tidpunkt på året där ensamheten tär. Jag önskar jag kunde klyva mig, vet att mamma kommer sitta själv, men jag ska på julfirande hos min dotter i Björneborg. Ja man kan tyvärr inte vara på två ställen samtidigt även om man vill det. Jag har i alla fall lagat en jansson till mamma och det hinner nog bli lite mer så hon får en julmiddag.


Men det finns de som har det värre, de som inte har någon alls i sitt liv vilket i många fall ökar på självmordsstatistiken under Jul och Nyår. Många som mår dåligt får ordentlig dipp av högtiderna. De kanske klarar Julen men sedan när nyåret klingat och vardagen kommer "Nyårsdagen", ja då ger dem upp.

Hur ska man få stopp på detta? Hur ska man nå ett bättre klimat för de som är psykiskt sjuka, deprimerade?

Hur står det till med nollvisionen? Så sällan man hör något alls i media om självmord just nu, kanske för att alla mord kommer ivägen, bilbränder, bombningar etc.


Men fortsatt är det viktigt att kämpa mot ensamhet och utanförskap, inre lidanden. Så många unga människor går denna väg och det måste ta ett slut. Här borde regeringen satsa pengar, upp med fler psykavdelningar. Hjälp till dem som mår dåligt, idag tittar man på dem och skickar ut dem tillbaka i det kalla klimatet. Som att man väntar på att de skall försvinna från jordens yta, man vet ju så väl att när depressionen tar över måste någon fånga en.


Jag har så mycket inom mig, min depression dippar upp och ned, det har varit 8 månader av ett helvete nu sedan jag blev arbetslös, ingen bra grej för mitt inre. Men jag kämpar, jag går upp på morgonen eller mitt i natten, gör saker. Lagar mat, sysselsätter mig för att hålla allt under kontroll. Vill aldrig tillbaka till helvetet.

Jag vet allt för väl hur det kändes att vara där. Jag lider med alla som inte har det de borde ha, ett hem, vänner, familj, mat på bordet eller lugnet inombords. 


Med dessa sista rader avslutar jag min blogg för idag, önskar er alla en underbar vinterdag. Ta vara på varandra och lev i nuet, gör det ni önskar att göra för ingen vet hur morgondagen är om den ens finns där. Kram


Av Tove Birkeland Brandt - Söndag 1 dec 12:40

Första ljuset är tänt, känns så skönt på något sätt. Jag har ingen stress över julen, mina döttrar har hand om allt, jag har packat in paket, kör miljövänlig jul i återbrukets tecken. Ja finns inte pengar så gör det inte det. Bara se glad ut och fortsätta med de ideér som kan göra andra glada trots att det inte är nytt och svindyrt. Det fungerar.


Men jag funderar på hur jag skall kunna återbrukas. Söker ju de jobb som går att söka och jag får mina nej tack , tjänsten är tillsatt av någon annan, dagligen. Hur i himmelen kunde det bli så här, jag har alltid jobbat och slitigt. Gjort rätt för mig. I detta fall är jag ytterst stressad, då jag nu fått kämpa med näbbar ock klor för att överleva i 8 månader. Hatar verkligen den här situationen. Så om någon i Värmland vill ge mig årets julklapp, ge mig ett jobb.

Jag är plikttrogen och jobbar på tills kroppen inte bär mer, jag är snäll (faktiskt översnäll), lojal. En vän för dem som behöver en vän. Jag är bra på att arranera saker, har ett öga för det. Alltid på plats.

Snälla jag vill ha ett jobb, innan livet går fel <3


Det är inte alltid man kan tala om allting, vare sig här eller på andra ställen. All deppighet som tär inombords, flykten man vill känna från det som hela tiden är så svårt. Jag vet inte längre vad som är bra och dåligt och den enorma stressen jag bär inombords har satt sig i min minneskapacitet. Hur kan man stressa ned när det inte är möjligt. Pengarna styr ju allt i detta nu och så finns det de som säger att inte pengar är allt. Att inte pengar kan förändra. Så fruktansvärt fel, jag behöver inga överflöd, bara en normal inkomst så jag slipper leva i en rännsten till slut. Jag ser alltid till att betala hyran, men vad gör man den dagen pengarna tar slut?

Jag har min superinkomst 5.600 kr efter skatt/månad och maken likaså. Fina pengar efter ett liv som egenföretagare. Förstår inte ens hur man kan ha ett så lågt golv, man spottar oss i ansiktet. Vem kan leva på det här?

Allmososor, ja precis så är det, allmosor.


Förr glimmade mina ögon inför julen, dess krimskrams, glittret, hela grejen, tomtar, kulor, gemenskap, bak och matlagning. Men idag är det mestadels dött, ögonen är matta och sorgsna, finns inte mycket att se fram emot. Tyvärr.


På arbetsmarknaden blir det allt mindre och mindre med jobb, högre och högre kvalifikatonskrav, papper hit och utbildningar dit. Jag har inget, jag har yrkesutbildning och gymnasiekompetens. Inga inriktningar som gör att jag är behövd, men så himla mycket yrkeserfarenhet att bagaget rinner över. Njaaa, detta efterfrågas inte idag. 

Svaret är -att du behövs inte längre!

Sorgligt är vad det är.


Inte bara min situation, mångas är för jävlig idag. Antalet utan hem ökar hela tiden och en del säger att de får skylla sig själva. Träffade nyligen en högt uppsatt man med god utbildning som uttryckte detta, att barnfamiljer och gamla får skylla sig själva om de hamnar där. Då har de gjort fel val, säkert knarkat eller annat. Levt enligt lyxfällan. Ärligt jag höll på att svimma.

Vilken verklighetsflykt, den var svår att tiga sig igenom , men det var vad jag gjorde. En del debatter får man bara låta bli att ta.

Så om jag inte klarar jobba mer eller inte får ett jobb, - då får jag skylla mig själv för att jag hamnar utanför allting!

Hur sorgligt naiva en del människor är. Öppnar de inte ögonen och ser hur världen ser ut idag. Hur Sverige ser ut idag, hur levnadsnormen bara sjunker och sjunker för vissa i samhället. Titta på det som bjuds de gamla som är inlagda på hem, eller på sjukhus. Skrämmande!


Så här i adventstider brukar jag stanna till och reflektera lite. Vad firar vi?


Första Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst och är den inledande perioden i det kristna kyrkoåret. Ja det är en kristen högtid.


I år har så mycket märkliga saker skett, korsen har plockats bort från kyrkor. Man kallar högtiden för Vinterhögtid så inte nytillkomna skall känna anstöt. Man har bytt namn på saker som refererar till Julen, öl och must har blivit vinterdrycker och IKEA säljer vinterfestens saker inte våra ordinarie Julsaker.

Är det fult att vara född i ett Kristet land? Är det fult att fira en kristen högtid?


Andra Advent

Vi firar gudstjänst igen. Vi väntar på att få fira Jesu ankomst till jorden som ett barn. 

Men vi som firat sedan vi kom ut till Världen, kan vi inte känna anstöt då kraven är att vi skall vara utan

 

Tredje advent

Tredje advent handlar om Johannes döparen och hur han behövdes för att gå före och visa andra vägen. Johannes brann för att människor skulle omvända sig, döpas och förändra sig till de bättre.

 

Fjärde advent

Fjärde advent avhandlar hur Maria får besök av ängeln Gabriel som säger till henne att hon ska föda Guds son. Fjärde advent infaller också mellan 18-24 december, vilket innebär att det kan bli på julafton vissa år – som det också blir i år.

 

Brukar ni stanna upp, känna och tänka efter på vad en sed är? Varför vi firar den? Betydelsen och hur vi firar den?

Ska vi sluta fira?

Så mycket frågor och ständigt så lite svar.

Ha nu en underbar Första advent mina vänner, ta hand om varandra, se varandra och lev i nuet.  


 

Av Tove Birkeland Brandt - Fredag 22 nov 08:22

Äntligen komma bort en stund, se något trevligt. Bokfestival i Karlstad och där ska jag lyssna på bland annat Guillou, ska bli himla trevligt.

Leta nya infallsvinklar, njuta av att se pappersböcker, prata med författare. Borde ju inte göra annat än skriva men jag har haft en sådan och har en sådan depression att jag inte får till det jag vill. Att gå arbetslös och jaga pengar, sälja av det man har och gillar ja det är tufft för att överleva. Måste ur detta, måste!


Men vi får börja i en ände, något kul som kan engagera och vrida upp det inre lite. Jag är så van att slita och jobba, finnas för alla men nu har jag inte ens velat tala i telefonen, vinet har kännts mjukt och skönt i huvudet i alla fall.

Jo rå jag vet att det inte är en toppenidé, men det faller sig så lätt när livet inte vill att man ska leva det.

Så har bilen börjat krångla igen och igår stank det katalystor igen och rök om bilen. Den går inte på alla emellanåt och sedan surar den till sig. Jag har redan bytt katten en gång och nu har jag verkligen inte råd. Fasiken vad är fel på bilen, dessutom har jag lånat pengar till bilen så då känns det extra jävligt att den ska vara dålig.

Finns ju noll chans att lämna in den på någon verkstad, inga pengar till detta.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart, vill bara ut ur det svarta hålet jag hamnat i.


Jag hade så mycket drömmar, så mycket framtidshopp men just nu är det liggande under en djupfryst isbädd.

Jag kan se dem men kommer inte åt dem, som att det bara finns där för att retas.

För att skriva på min bok är det lång uppförsbacke då jag måste läsa om allt jag skrivit och försöka kartlägga allting, tror inte jag hittat alla anteckningar heller. Men om jag finner tillbaka och får ett flow så lovar jag att aldrig någonsin lägga ned pennan igen, den ska få brinna.


Ekonomiska svängrummet stoppar mycket saker också, skulle behöva köpa kläder också men ja det har man inte råd med, får bara vara. Men man känner ju med sig hur slitet och utnött allt man har är nu. Endast några få plagg kvar att klä sig i om man ska på något speciellt. Borde promenera men ja vart gör man det här på lervägarna, då ska man åka med bilen och det kostar ju pengar så då uteblir det för bensinen behövs om vi ska på jobbintervju eller till mamma, men vi hade då sannerligen behövt den dagliga motionen. Tappad ork, tappad kondition och tappat intresse. Vi har helt enkelt fastnat i en ond cirkel som är svår att komma ur igen. Eller jag, jag ska tala för mig själv.

Jag vet att det är ett blodigt allvar att köra sin hydda i botten, men ändå orkar man inte förändra detta. Kroppen värker, artros, sätesmuskelinflammation och en själ som mår fan. Dålig sömn. Ja idag spottar jag ur mig verkligheten, min verklighet. Med allt det som kroppen känner borde man vara förtidspensionär, men i Sverige finns nog aldrig en möjlighet. Bara att knega på, inte ge upp i sökandet efter jobb.


Under tiden kör vi frilans och du är välkommen att ta del av våra städtjänster. Kolla oss på:

Http://www.clean-up-sverige.se



Av Tove Birkeland Brandt - Tisdag 19 nov 13:49

Jag försöker öppna upp mina kanaler tillbaka, men det känns så trögt. Ingen balans, skulle vara skönt att gå på healing få bort det som stänger av mig, men min vän som brukade hjälpa mig är borta sedan många år nu.

Saknar henne och hon är ofta i mina tankar. Fina Rosie som fick hjärnblödning/stroke i sömnen och gick bort.

Åren går och man är ensam, det blir aldrig mer det samma. Döden kvävde så mycket av mig, önskar så att det inte vore så men jo det är så det är.


Att förlora ett barn är ett helvete, jag lärde mig att stänga av efter några år för att inte gå under själv. Men jag missade att lära mig att sätta på mig själv tillbaka. Hur man gör det vet jag inte. Jag formades till något jag inte vet vad det är riktigt. Hade så mycket hopp om framtiden. Men när framtiden fortsätter att hela tiden jävlas och göra allting svårt ja jag vet inte.

Tycker inte om att gnälla, vill helst hålla mitt eget inom mig så slipper folk komma åt mitt inre på ett negativt sätt, det kanske är fel men vad ska man göra när det finns så mycket illvilja och ondska.


Att lita eller förlita sig på andra är inte min grej riktigt fått för många hugg i ryggen för det. Men gud det vore skönt att våga släppa taget, bjuda in till mitt inre annat än här ute på min blogg. Ett tag var bloggen min livstråd, eller ja i många år var det så.

Nu sitter jag här i det dystra regnvädret och försöker ta mig in tillbaka i mitt skrivande, in i min tredje bok för att fortsätta med den. Så fruktansvärt svårt med ord, tittar ut över det regndränkta landskapet och faktum är att det ser ut som jag känner mig.

Men jag har ett litet glädjeämne - ska på bokmässa helgen, inspireras, finna den röda tråden. Lyssna på de som har lyckats så som jag själv vill och ville lyckas. Jag älskar böcker och har alltid gjort, dessa ord som kommit ur någon och som sedan kan få mig att färdas långt bort till deras inre värld. Så underbart det är, magiskt.


Längtar efter Flow, efter att orden ska hoppa ur mig som de gjorde en gång, det var en helt fantastisk känsla. Något ingen kan förstå som inte varit där, när orden flödar som rinnande vatten. Jag vill hit igen, men just nu får jag nöja mig med att värka fram saker ur sitt inre, till och med läsning är tungt. Varför?

Jag vet inte vad som hänt, men om jag hade råd skulle jag åka och healas, få hjälp att komma ur mitt inre fängelse, jag vet ju att det fungerar men att det tar tid. Öppna upp mina chakran och komma tillbaka, tillbaka till livet på riktigt. Jag säger bara det, vart fan tog allt vägen?


Och att vara 55 år på arbetsmarknaden verkar ju tydligen avläsas som att man skulle kommit fram till graven redan. Nej tack vi har valt en annan för tjänsten, nej, tack, men nej tack...

Så fruktansvärt trött på detta och när det gäller att försöka komma ut och städa verkar även detta vara mycket svårt trots att man erbjuder sina tjänster. Hur ska man komma på fötter igen om man inte får en enda liten chans till förändring?

Jag inte vet jag, bara att allting känns motigt och hopplöst som att det har gått troll i precis allting man ska försöka företa sig.

Ärligt jag försöker hålla humöret uppe, engagera mig i matlagning, göra saker som fortsatt kan ge mig ett värde men det är tufft. Man vaknar till en ny morgon med nya förhoppningar för att åter lägga sig med grusade planer och tårfylld känsla inombords. Det enda jag vill just nu är att få ett JOBB.


Nej kära vänner det får vara nog med gnällande just nu. Följ era inre tankar och känslor och var rädda om de ni har i er närhet. Och sist men inte minst behöver ni ha lite städ utfört om ni bor i Värmland så kontakta oss.

Http://www.clean-up-sverige.se


Presentation


Right now I'm between two jobs, but I'll probably start working as a personal assistant soon

Våra böcker finns att köpa här

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

Bloggportalen

HJÄLP MIG ATT RANKAS HÖGRE FÖR ATT BLI VISAD: Tryck på röstaknappen nedan! BloggRegistret.se bloggping

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Följ bloggen

Följ Toves Tankar med Blogkeen
Följ Toves Tankar med Bloglovin'

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Bloggportalen

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se