Toves Tankar

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 1 juli 18:32

Det är ett himla jagande för att finna ett jobb. Man tittar på lediga vakanser och idag har jag sökt sex olika arbeten. En del skulle passa bättre än andra, men det är dessa som skulle fungera i mitt liv.

Många annonser skrämmer mig. "Du ska vara hungrig", "Tävlingsinriktad", "Vilja ge allt och lite till", jag är 55 år gammal, lite trött men vet att om jag får ett jobb kommer jag vara bra. Sympatisk, tillförlitlig, punktlig, trevlig och oavsett hur trött jag är går jag på jobb och sliter vidare.

Inget av detta nämns i annonserna jag läser.


Hungrig? Ska man äta på jobbet? (Jag gillar inte stress, men jag klarar av det)

Tävlingsinriktad. Kan jag vinna någonting? (Jag vill hellre vara på samma nivå som andra, inte glänsa över någon)

Jag tycker inte om ordvalen, de ger mig rysningar och jag undviker att söka jobben oavsett om jag har kompetens eller inte.


Man räknar inte längre, arbetslivserfarenhet. Nej nu gäller skolor i långa lass.

Jag anser att erfarenheter samlade under årens lopp kan vara minst lika bra för en arbetsgivare.

Nu samlar man på sig osäkerhet istället. Tankar som flyger runt. Kan jag klara av det där, jag har inte skolan de efterfrågar?


Livet springer förbi, stress är en term som man inte tar på allvar. Jag avskyr stress, men jag kan stressa.

Jag försöker istället ta ned min inre stressnivå, bryta det negativa som byggs upp av detta faktum.

För mig finns ingenting som positiv stress längre.

Nej, stress är bara stress.

Jag funderar ofta på hur andra känner det. Hur upplever man sina arbetsplatser?


Jag tror faktiskt att jag var en bra arbetsledare, tänkte alltid på mina medarbetare, mina anställda. Skapade bra team, vi hade tilltro till varandra. Vi kunde prata, ta oss den tiden för att personalen skulle må bra.

Sen kanske inte yrket var det lättaste, men i grunden jo det var kul.


Herregud nu sa jag det, jag hade kul på jobbet :-)

Inte för att jag var chef, utan för att jag tyckte så mycket om min personal. Deras glada ansikten, deras härliga: God morgon, är allting bra med er?

Det är tomt utan dessa människor i mitt liv.


Nu krävs det aktivitet och rapportering, som om man vore en lat jäkel, a-kassa ska ha kontroll, AF ska ha kontroll. Jag har jobbat i hela mitt liv och nu sitter man här och funderar över hur arbetsmarknaden har blivit.

Jag ser inte något positivt med det här. Som arbetsgivare skulle inte jag vilja ha folk som söker jobb för att de måste, utan för att de vill jobba hos ett företag. Det är deras val.

En jungel av känslor stormar på, men ja nu får jag vänta och se vad det blir för svar på dagens skörd av ansökningar. Man kan ju hoppas att det leder fram till en givande och trevlig arbetsplats med goa och trevliga arbetskamrater.

 

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Fredag 28 juni 08:13

Så mycket har hänt i mitt liv sedan jag skrev någonting härute på min kära blogg och trogne följeslagare.

Det är som att tiden flyr sin väg och man hinner inte reflektera över saker längre. Depressioner byter av varandra. Chocklägen!


Vadå tänker ni säkert nu, ja att driva företag, att ha ett jobb, ett kall och så en dag snuvas man på alltihop. 

Det är fruktansvärt svårt att acceptera faktumet att livet tog en vändning som gör så förbannat ont. Inte minsta utdelning för att man slitit ut sin kropp helt, att städa dag ut och dag in med begynnande artros som bara blir värre för varje dag. I 6 långa år, har man lagt hela sitt liv i detta företag.


Att städa med en svår sätesmuskelinflammation som inte vill ge med sig.

Att trots allt som händer i livet och i kroppen ändå fortsätta kämpa vidare och så en dag får man bara lämna allting och gå sin väg. Man har blivit blåst!


Att mötas av en värld där man på inget sätt klarar sig ekonomiskt längre, varje dag är en jävla kamp. Skrattretande att få 1400veckan efter skatt från A-kassa. Hur i helvete ska man klara sig på det?

Ett hån efter allt arbete man lagt ned och skulder som bara dimper in, blir fler och fler.

Bilar som rasar ihop så man inte kan ta sig på jobb om man erbjuds ett.

Min kamp känns som den måste få ett slut snart, jag är så trött...


Som om det inte vore nog så har man nu diagnostiserats med vilande kärlkramp, jippie ett litet steg närmre hjärtinfarkt. Jag har mina tabletter nära mig, när anfallet kommer så är det bara att slänga in nitrot under tungan och vänta på att smärtan ska försvinna. Rädslan som griper tag i mig varje gång det sker.

Är det nu jag ska få hjärtinfarkt?

Är det nu jag ska dö?


Jag vill inte dö, trots allt jag gått igenom i livet. Att mista min fina underbara Kim, min pappas demens och bortgång, min kusin som nyligen rycktes bort i cancer. Allt min mor behöver.

Mina barns väl och ve, mina barnbarn. Det finns så mycket behov runt mig att jag ibland kvävs av dem.


Det känns som det är så självklart att jag ska göra allt för alla och envar. Jag måste vara en problemlösare.

Men vem löser mina problem?

Luften har pyst ur ballongen och jag vet inte ens hur jag ska orka ta mig i kragen längre, komma på fötter, slåss för min rätt till ett eget liv.

Jag är 55 år gammal och har aldrig levt ett eget liv.


Jag skulle kunna tänka mig att åka till en öde ö, ta med block och pennor, ingen kontakt med yttervärlden. Skriva böcker, historier, berätta för alla i hela världen.

Men som livet blivit nu har jag till och med berövats detta som jag älskar så mycket, minnet sviker mig, stressen har förstört mig totalt och jag lämnas aldrig för att få mitt eget liv. Mina mål och intressen får alltid vika åt sidan. Kampen för vårt dagliga bröd tar också sitt och jag känner mig så ofattbart trött och sliten långt in i själen.

Ingen frågar någonsin mig om hur jag verkligen mår, ingen vill veta hur jag tänker. Hur jag har det.

Men alla skriker hjälp hos mig, mitt skrik sitter fastbundet inuti mitt huvud. Varför ska jag belasta andra med mina ynkligt små problem.

För de är väl små?

De måste vara små...


Jag tänker, kan inte sova. Bedövar mig med rött vin, låter hjärnan få känna den balsamerande bomullseffekten.

Flyr en vardag jag hatar, ett liv jag avskyr men ändå vill leva.

Ska jag vara ärlig så var det enklare på den tiden då jag inte ville annat än att dö, då var kampen färdig.

Nu försöker jag varje morgon inspirera mig själv till nya saker, nya upptäckter. Försöker finna intressen, gemenskap.

Dock har gemenskapen ett pris, ett dyrt pris. Faktum är att alla alltid vill ha någonting av en. De äter liksom av ens själ.

Förstår ni hur jag menar.

Min exsvägerska skrev något mycket viktigt på Facebook för ett tag sedan som jag försöker ta till mig.

"Använd inte ordet MÅSTE utan byt ut det mot det mildare ordet BEHÖVER." Detta hjälper till att ta ned den kvävande stressfaktorn som finns där inombords, Så tack Anita!


I bland känner jag att vänner vore kul, någon att måla ihop med, någon att diskutera böcker med, någon att prata med om odling, livet barnbarn. Men jag tror att tiden gjort mig en aning osocial. Det känns svårt att prata, svårt att veta vad man ska säga till andra människor numera.

Svårt att säga saker rätt och så är man där igen, tar hänsyn, rädd för att göra fel och börjar leva andras liv.

Vad händer?

Man står där ensam. Full av tankar, smärta, övergivenhetskänsla. Depressionen biter en i röven.

Man har inte ens sitt arbete kvar att gå till, livsdrömmen om att lyckas är borta. Man sopade gatan med våra själar, bakband våra händer i åratal framöver. Det var det här jag var bra på.

Nu står jag här krossad till intet, men fortsatt är det så att jag vill leva mitt liv.

 

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Torsdag 10 jan 09:43

Att driva företag är ett företag för sig själv. Man måste tänka på så mycket saker.
Ibland kan man faktiskt känna att vänskap och företagande inte går ihop alls, har man vänner är det ofta så att de har svårt att skilja på tjänsterna de köper och bekantskapen med oss som har företaget. Illa för allt blir så komplicerat och det helt i onödan.

Man kanske måste förstå att man inte styr i andras företag och att personalpolitik inte är för kunden att ta del av.
I alla fall så är det besvärande när sådana här tillfällen uppstår, och det känns otrevligt att säga ifrån.
Fler som känner igen sig?

Jag menar, jag går inte in i en butik och plockar på mig varor och går ut utan att betala för att jag känner någon som driver butiken. Företagandet är mitt levebröd och sköts därför på bästa sätt för oss alla, ägare, personal och kunder.
Som kund har man också en helt underbar plattform att använda sig av hos oss, där man både kan ge ris och ros samt få svar på sina frågor och hålla reda på sina tjänster. Datum, klockslag och annat.
Det är en självklarhet att detta verktyg skapats för att underlätta för alla.

Att vara företagare är ett gissel om vänner vill diskutera utförda tjänster den lilla tid vi har ledigt från jobbet. Vår lediga tid är helig, en stund för vila och avkoppling. Jätteviktigt för att man ska kunna ta ner stressnivån i vardagen, rekreationstid.
Hur förklarar man för de som inte förstår?
Hur säger man för att slippa ovänskap? Känns så bistert att bli ovänner över självklara spelregler.

Tid är så dyrbart, ledig tid ovärderlig för oss företagare.
Tack och lov utför vi bara vissa tjänster på fält numera, annars är vi säljare, kontrollanter och driftsansvariga. Personalansvariga och en sjuhelsikes kundsupport och VD för ett rakt uppåtgående företag. Det är tyvärr så att även vänner ibland tror att man sitter på rumpan på sitt kontor och lindar tummarna, och inte utför deras betalda tjänster personligen. För dessa ändamål har vi anställda.

Varje dag vid 05.00 går man upp och vid 17.30 slutar vi jobba. Så ni förstår att ledig tid är nödvändig även för oss ibland.
Vi älskar vårt företag, våra kunder och vår personal och vårt sätt att ta hand om det är vårt och ingen annans.

Köper man tjänster finns det regler att följa, både för oss och våra kunder.
Vänskap och kundrelationer är ingen bra kombo om man inte kan skilja på tjänster från ett företag och vänskap med företagets ledning.
Eller vad säger ni?

Av Tove Birkeland Brandt - 6 maj 2018 09:08

 

Känns i varje fiber av kroppen att våren har kommit. Det gör ont när knoppar brister sägs det och jag håller med.

Sjön är öppen och från köksfönstret glittar vattenytan så vacker.

Ute på åkern vandrar ett stiligt hägerpar.

Lång tid har gått sedan jag bloggade senast, ja sedan jag skrev någonting alls senast. Men nu börjar jag känna lust.


Morgonen har jag ägnat åt att ta reda på köttet som gått i slowecockern över natten och så har jag kokt en härlig kålsoppa fylld med pulled pork. Det och en ostfralla blir lunch idag.


Kontoret väntar på sitt idag också, massor att göra på den fronten. Halleluja.

Det blåser förändring åt vårt håll om vi hinner ändra allt. Men med blåslampor i röven är det svårt hur hårt man än jobbar.

Jag och maken Flyttstädar 5 dagar i veckan så jag lovar kroppen är mör. Men vad är vitsen med att någonsin klaga. Det är ju bara vi som klara av det här jobbet utan missar och fel. Skryt, nej ren och skär sanning.


Ni som en gång följt min blogg funderar säkert på hur det gått med sorgen, och allt som varit tungt i mitt liv.

Jag har tvingat mig att titta framåt och inte genom bakrutan. Hur.

psykologer och böcker som hjälp till självhjälp. Missförstå mig rätt, min saknad finns kvar men jag har lärt mig att leva sida vid sida med den. Jag ämnar inte ge upp mitt liv. Allt för många är beroende av mig.

självmord är inte rätt någonstans, det finns hjälp om man skriker högt.

Klart att frågorna kvarstår, varför?

Men eftersom svaret uteblir är det lika bra att sluta älta den.


Jag är stark, jag har ett jävlar anamma, jag har ett gooooo. Vill någonting med mitt liv som de döda inte kan få lov att radera. Ärligt det vill de inte ens göra, det är vi som individer som väljer att gå under. De döda, våra älskade vill oss bara väl.

Vill se oss gå vidare, vill se oss le och att lyckas.


Nog om detta.


Under gårdagsmorgonen passade jag på att så fröer. Gurka, squash, tomater, spenat, chili. Älskar att odla bara det att platsen vi bor på gör det svårt.

Väntar på vattenrening och nytt altantak i år, vore dödligt skönt att kunna dricka vatten direkt ur kranen som när man är ute på flyttstädning. Bara spola.

Altantaket är jobbigt när det regnar, dränker allt vad utemöbler och grejer heter, men vi fann ju en k

lösning för att kunna sitta ute förra sommaren. Vi skrev fast vår pergola på ena änden av altanen, så vi håller oss torrskodda och våra dynor.

l övrigt trivs vi bra här, inga fel på något håll. Fåglarna som springer och möter oss när vi kommer hem, de är charmiga.


Jo, det är förändringsvindar som blåser och även om allt är stressigt och tufft så har vi det bra.


Av Tove Birkeland Brandt - 1 januari 2018 18:34

Tänk imorgon har det gått 7 år sedan du tog ditt liv älskade hjärtat. Åren går och vi sliter hela tiden. Själv jobbar jag med den psykiska biten allt sedan du gav dig av. Sömnen uteblir och tabletter är min enda möjlighet att sova.
Ibland känner jag för att ge upp allt. Sluta föra den dagliga kampen. Tankarna finns ju där om någon skulle sakna en om man gick bort.

Julen är över och nyåret firat så nu tar vardagsslitet över igen och vetskapen om att saker aldrig blir som man tror eller hoppas.
Känns jag negativ i mina tankebanor så beror det på att livet alltid ger en käftsmällar och efter varje smäll blir det svårare att resa sig igen.
Tröttheten sliter långt in i själen och allt som betyder någonting försvinner hela tiden. Det är som att om man slappnar av lite eller släpper garden så försvinner allt som i ett trollslag.
Imorgon blir det ut och städa efter anställda igen. Tröttsamt att folk som får betalt inte kan sköta sitt jobb. Dessutom tar de sig ton när de blir tillrättavisade. Det är fasiken inte lätt att vara arbetsgivare. Man skattas nästan ihjäl och folk är lata som få.
Klagar över det mesta, sölar på jobbet och stjäl arbetstid. Säg mig hur får man ordning på sådant här. HUR?
Arbetsmöjligheterna är låsta, kan int släppa taget för då sjunker skeppet och vi går under för alltid.
Drömmar är drömmar och de blir aldrig verklighet hur gärna man än vill.
Jag vet för varje dag vaknar man upp till samma helvete igen.
Ja nytt år så jag får väl säga Gott Nytt År på er.

Av Tove Birkeland Brandt - 3 december 2017 09:34

Sitter och går igenom samtalet med mamma igår. Känner hennes ensamhet, hennes stora sorg och övergivenhet. Att vakna upp till livet och inse att ens människovärde inte finns.

Jag har försökt hjälpa henne genom att prata med kyrkan. Bett dem att besöka henne, prata och ta henne ur ensamheten. Men inget händer så vem kan man lita på när inte ens kyrkan ställer upp.

Det är svårt att se på när hon är så ledsen som hon är. Inte blir det bättre när mina f.d bröder är elaka och otacksamma. Mamma försöker orka laga mat till dem när de besöker henne och så duger det inte åt dem. De har mage att klaga över hennes äckliga mat.

Om hon pratar med dem om oss andra så får hon höra att hon ska hålla käften och att de inte är intresserade av att höra talas om oss.

Själv försöker jag hjälpa henne efter bästa förmåga. Lagar matlådor så hon ska få mat i sig de dagarna när hon inte orkar laga mat. Hon är gammal och sjuk, orken rinner ur henne. Själv säger hon att hon vill dö, att allt är för jävligt och åt helheten. Att hon lika gärna kan ta extra insulin och bli borta.
Tack och lov att jag hjälpte henne få sin Zorro för han verkar vara enda orsaken till att hon kämpar vidare.

Till julafton ska vi hämta henne och ha en riktig storjul som förr i tiden och det tror jag hon kommer uppskatta.
Vi ska ut och ta en runda i affärer någon dag så hon kommer ut.
Jag önskar så att någon ville vara hennes vän, hälsa på och dricka kaffe, prata.
Finns det inga ensamma människor man kan lita på?

Av Tove Birkeland Brandt - 3 december 2017 07:44

Kan inte sova. Fylld av tankar och saknad. Tänker på alla er jag har på andra sidan och jag hatar att befinna mig i efterlivet.
Sorgen släpper aldrig sina klor om det inte.

Känner vanmakt över livet och allt det vi tvingas genomgå. Orken som rinner ut ur kroppen. Alla måsten som jag inte klarar av och ensamheten i livet.

Man finner en vän som helt plötsligt bara vänder en ryggen. En vän som när man frågar rent ut om någonting skett som förändrat vänskapen bara säger att allt är bra. Allt är bra och ändå så vänder de ryggen till, ignorerar och gör så att jag känner mig spetälsk.
Nåja jag överlever ensamheten det vet jag ju för jag har gjort det i så många år. Men det är bara så hårt när man till sist släpper in någon i sitt liv. Litar på någon, känner i sitt hjärta att man har funnit en vän för livet och sedan vaknar man upp och inser att allting är och förblir en illusion.

Jag har i alla fall en hobby. Jag målar akvarell. Kopplar bort livet i små frekvensartade ögonblick. Slipper tänka på döden, livet och saknaden.

Nu säger jag istället" ta vara på varandra, utnyttja ögonblicken" Happy 1:a Advent.

Av Tove Birkeland Brandt - 23 oktober 2017 07:49

Kommer nedan

Presentation


I am self-employed in the cleaningbuisness. Right now expanding our company so its a full time work.

Bra & Leve Förlags utgivna böcker. Köp här!

FÖLJ mig på FACEBOOK

REKLAMINSLAG

z35W7z4v9z8w

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

Bloggportalen

HJÄLP MIG ATT RANKAS HÖGRE FÖR ATT BLI VISAD: Tryck på röstaknappen nedan! BloggRegistret.se bloggping

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Följ bloggen

Följ Toves Tankar med Blogkeen
Följ Toves Tankar med Bloglovin'

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Bloggportalen

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se