Min livsparodi är nog att jag halkar in i saker på ett bananskal. Helt plötsligt står jag bara där och funderar på hur jag hamnat i detta. En smet full av ingridienser som någon annan valt åt mig att blanda. Jaja. ett långt liv som varit så nu. Oftast är det situationer som avgör andra situationer. Svårt, lätt obetänksamt, ja visst är det mycket ingredienser. Dessutom har jag hört att ju fler kockar, ju sämre soppa...

Nåja Julen har varit fantastisk med små tindrande barnaögon. Riktig glädje för en stund och det kändes verkligen enormt härligt. Vi drar oss åter mot Kims dödsdag och det känns så vemodigt, för att inte säga onödigt att han inte finns med oss andra. Självmord är ett sätt att straffa sina anhöriga till ett livslångt helvete, där man bara inte klarar att komma ur känslan av att man skulle kunna ha gjort någonting för att förhindra det.

Gud jag är så trasig sedan polisernas blåa ljus svepte in över gården i Västra Ämtervik för snart 5 år sedan, för att verkligen säga åt mig att min son gått och hängt sig. Livet fick ett slut, en vändning där smärtan alltid är en följeslagare och där tomheten och saknaden finns. Trots detta kämpar man hela tiden för att finna ett liv fyllt av framtidstro.

Ja det är nog så att jag tänker för mycket, men så här i juletider blir det gärna så. Man smakar på minnen, ser dem framför sig och känner ju att man skulle vilja återuppleva dem. Bara få en chans att få göra om och göra rätt, allt för att alla skulle vara nära igen...

Klart jag fattar att detta är omöjligt!

Men önskan finns ju där inuti bröstet och den vägrar ge sig av. Sömnen uteblir, tankarna bara virvlar runt och vet ni? De behöver inte ens vara vettiga eller sammanhängande, eller ens ha någon betydelse, men de kommer och de håller mig vaken.

Jag känner mig vilsen, det händer så mycket jag inte kan ta in.Från ena dagen till den andra så är min pappa någon annan, min mamma ensam och jag en vårdare. Jag vet inte hur jag skall tänka eller ens vara. Oro, smärta och ett tungsinne som lagt en tung blypläd på mina axlar.

Jag vill skrika, jag har ju också ett liv, men vinden blåser iväg orden i sin ilskna vindstyrka. Jag är tyst, jag är snäll men ändå saknar jag MIG. Jag har tappat bort mig själv. Så snälla om ni finner mig sänd mig åter hem till hyddan. Vänner uteblir och de man tror att de är vänner de visar snart sitt rätta jag och trycker kniven sakta in vid skulderbladen.

I huvudet mal tanken, släpp ingen nära. släpp ingen nära det blir bara skit i alla fall. Känslan av förlust är stor och tung att bära, förlusten över att känna tillit och att våga tro.

Förlusten över att ingen någonsin visar uppskattning över att jag finns, att jag är god. Eller, finns det andra tankar. I mitt huvud rusar de runt för att byta av varandra hela tiden och jag lovar de dansar svävande djävulens dans.

För mig är ett skapande en läkandeprocess. Jag känner att jag genom att måla mår bättre, orkar mer och får mer lust i mitt inre.

Alltid ett behov av att få ut någonting inuti från mitt värkande inre. 

Tiden fortsätter att gå, nu traskar den fort mot en femårs dag.Din dödsdag Kim, en dag jag inte vill veta av.

Tiden har förändrat allt, saknaden har trasat sönder mig, men jag står upp och jag fortsätter. Jag tar hand om de som finns kvar men din plats är alltid så förbannat tom.

Du fick nyligen en av dina vänner över till dig mitt hjärta, ta extra gott hand om henne hon var en härlig tjej.Kanske kan ni fira änglajulen ihop även om ni kommer från olika tro och har olika och seder.

Vi binder en krans av kärlek till din dag, för vi vill visa hur mycket vi älskar dig. Hur fattigt livet blev utan dig. Så ofta är du  i tanken, så ofta ber jag att du skall komma hem till mig. Att du ska besöka mig i mina drömmar, men det förblir tyst och smärtan i bröstet bara fortsätter att göra sig påmind.

Jag har lovat dig Kim att berätta din historia och jag försöker verkligen att hålla mitt löfte.

Känner mig som vädret, mitt inre är ett kaos. Allting är så annorlunda nu, blev det i en handvändning och jag har svårt att förstå och ta in att det på ett sätt är över "Gemeskapen" som en gång fanns. Tider som funnits och som runnit ut mellan fingrarna som nu för alltid är borta. Hela tiden en massa skuldkänslor, stress att inte hinna med eller att svika någon på vägen.

Min pappa och min mamma på olika ställen efter 53 års giftemål och snart är det 5 år sedan min vackra son tog sitt liv för att leva sitt nya liv i Nangijala.

Kan lugnt säga att, livet inte bjudit mig på det jag drömde om som liten. Ja prins charmig kom till sist och finns kvar än idag det så det känns ju gott, men i allting annat så har det nog slagit fel. Livet är ett slit åt alla håll både kroppsligt och invärtes. Det är svårt att räcka till och i slutänden så sviker jag mig själv något fruktansvärt vilket jag lovat mig själv att inte göra. Det finns helt enkelt ingen tid till att prioritera mig själv i det här ständiga kaoset. Och jag lever med en depression som alltid gör sig påmind även om jag gör allt för att tränga bort den.

Företaget är under uppbyggnad och vi expanderar, jättekul MEN vi jobbar extremt hårt för att få det att ske. Vi är duktiga på det vi gör och det gäller bara att få människor att prova oss och se det för att vilja att vi kommer tillbaka. Vi är i sanning det lilla företaget med det stora hjärtat. Det slinker med lite extra uppgifter här och där för att ge våra kunder kärlek i hemmen. Vi bryr oss om de vi kommer till och många gånger så stannar de kvar i våra sinnen och man tänker på dem långt efter man lämnat dem. Hur det går, kändes det bra för dem, blev de glada av det vi utförde. Det värmer inombords att ha det här jobbet samtidigt som det sliter ont på kroppen. Klart det vore skillnad om man var ledig när man var ledig men då kräver ju samvetet att man ska hälsa på pappa och åka och hjälpa mamma med ditt och datt för att de inte ska känna sig ensamna eller ledsna eller BESVIKNA. I vissa lägen är det nog så att man vill undvika en del bråk som uppstår om man tänker på sitt eget väl och ve en stund också.

Jag har pyntat lite mera idag, lagt upp en slinga i kontorsdelen och hängt upp en glittergardin i fönstret på den sidan. Känns kul att ändå göra lite inför julen här hemma.

Julaftonen så far vi till min dotter Helena för att fira jul och på juldagen ska vi åka till hemmet och hämta pappa för att ta med oss honom en tur till mamma och äta julmat. Hoppas det kommer gå bra nu när han är van hemmet och rutinerna där, men personalen har sagt att vi kan ta han med oss på turer så vi hoppas det ska gå bra. Vill inte han ska sitta bortglömd i juletider. älskade lilla pappa <3  

Sitter här vid datorn, känner att det var en evighet sedan jag sist tog mig tiden. Tid är något jag har så dåligt av numera. Känns tungt och jag måste erkänna att jag är en aning trött på allt slit, trött på det ständigt hårda livet. I öronen har jag Ison och Fille och i handen en kopp kaffe. Har plockat bort gårdagskvällens disk och varit ute med Toby så han fått uträtta sina behov.

Tror faktiskt att solen tittar fram i vinterlandet också.

Här om dagen for min dotter av vägen efter att ha varit och jobbat åt oss, så jag har haft mycket tankar i huvudet under helgen,  även om det gick bra med henne.

Är ju så förtvivlat rädd om mina döttrar och Kims död har ju gjort att man ständigt bär med sig rädslan att mista någon mer.

Äldsta sonen har ju själv valt att inte finnas i mitt liv så......

Önskar att jag kunde komma igång och skriva igen men det är som att orden stakar sig helt inombords. Trodde väl aldrig att jag skulle hamna där men det gjorde jag och det rejält.

Försöker måla mig till kreativiteten igen och det är ju ett stimulerande sätt så kanske tar den ena handen den andra handen till sist och för pennstiftet dit där det hör hemma.

Det tar att vara ensam om att tänka på de gamla, att hjälpa till så fort man är ledig. Jag vet att mamma tycker det är bekvämt att be mig och maken, men det finns ju fler barn. De som har sagt sig älska min pappa. Ändå har de inte hälsat på honom på hemmet en enda gång. Så vart är den kärleken- för vissa ska livet bara flyta på utan besvär. Ständigt serveras de på silverfat.

Tur att vi bröt kontakten för längesedan annars hade de fått höra ett och annat nu.

Min pappa vet att man hälsar på och han blir glad även om han inte kommer ihåg vem man är. Det är en bonus om han gör det men det spelar ingen roll. Man kan inte stoppa in en kär familjemedlem på ett hem för att låta dem sitta bortglömda och ruttna bort.

Fy faan för den så kallade familjen. Det är en skam!

 Jag vet inte vart jag ska
men jag är på väg

- CARL SAGAN -

Det är på ett sätt vemodigt att se träden fälla sina löv, att se naturen gå ned i vila. Mitt inre drabbas alltid av en svacka, en depressionsperiod som blir tyngre då det påminner mig om döden istället för livet. Konstigt för jag vet ju att det egentligen är en sömnperiod för att orka återkomma och stråla mot oss igen i vår.

Det mesta känns tungt just nu, har huvudet fullt av tankar. Min pappa. Hur mycket förstår han? Vad kan han uttrycka och vad känner han inom sig?

Mamma som sitter själv och jag som inte räcker till åt mig själv ens. Jag har ingen fritid, jag jobbar, sover och äter och jag dumpar och tar hand om de gamla.

Har kollat sockret vid mina dumpningar och sett att sockret höjs till 12.8 , 10,8 i samband med att jag dumpar så jag börjar fatta varför jag mår så dåligt som jag gör.

Svär fortsatt över att jag gick igenom min gastric bypass operation, livet blev utan kvalitet efter den trots viktnedgång. Ja jag fick ju inte heller den viktnedgång jag borde haft så inte ens det kunde jag få glädjen av.

Faktum är att det känns som det finns en liten djävul med i spelet och kastar in sina snubbeltrådar i mitt liv. Men vem är jag att gnälla, jag lyckas med mycket slit att hålla oss med smör på smörgåsen.

Trötthet över att folk runt omkring inte förstår hur hårt livet är och sedan denna ständiga saknad i mitt liv efter Kim. Det går inte en enda dag utan att man tänker på honom och snart går vi åter mot den tragiska tidpunkt då han tog sitt liv. Vill skrika rakt ut så förbannat fel är allting.

Vart är livet och vart är livskvaliteten???

Det är en aning kylslaget inne hos oss denna morgon.Vinter närmar sig.

Sist jag var ute och städade fick jag en TV till barnbarnen, kändes toppen då de kan sitta och spela utan bråk nu.

Idag är det en ledig dag men sedan kommer jag att jobba resten av veckan i ett, även helgen.

Skönt, då vet man vad man skall göra ingen rädlsa över att bara sitta och rulla tummarna.

Jag är inne i ett skapande av ugglor. Men skulle vilja utveckla detta vidare till andra saker, en specialite. Vill ha ett ljusbord att sitta och jobba vid, men ja pengar är en ständig frånvaro. Spelar Lotto och hoppas.

Oroar mig över min dotter vars liv just nu är i en obehaglig fas, elaka människor med illviljor. Fy faan, vad mer kan man säga.

För mig är det lugnt nu sedan jag klev av min post i kommunföreningen SD. Ja visst kommer det små meningslösa åsiktssnubbar som gapar och skriker om vad de anser om mig. Men jag skakar av mig orden fjäderlätt. Varför ta åt sig, vi står med fötterna i olika världsuppfattningar.

En del anser att jag krälar, men sist jag tittade stod jag rakryggad, så såvitt jag vet måste jag säga att de har fel.

Men många är de som har fel om mig och RASIST nej det är jag inte.

Min blogg byggde på händelser som skett nära anhöriga och ja ni får väl vänta och se hur det känns när ni själva drabbas. Tills dess önskar jag er lycka till med att leva i er villfarelse. Nog med politiskt snack för nu.

Dagen är mörk, grå och trist. Men det finns saker att göra idag i alla fall så det kvittar väl hur det ser ut egentligen. Jag känner mig ett med livet idag, ett med min tro och har bett om hjälp med min o-tro :-)

Jag tänker på min änglason och ibland kan jag tycka att det är tur han slipper uppleva skiten som sker över allt just nu, för att i nästa sekund vilja gråta av förlusten att han inte är med oss längre. Så mycket kärlek, så mycket saknad i en hel evighet. Älskar dig KIM, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det.

 <3 DIN MAMMA

.  

Vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Tänker en hel massa på olika saker som sker i livet, på framtiden som jag inte vet om den ens finns att tillgå.

Rädslor som styr, finns det någon pension när jag blir gammal? Ja, om jag blir gammal vill säga.

Har vi tak över huvudet?

Finns det jobb?

Hur är det för de små i samhället, de som alla ska växa upp. Har de en framtid? Kommer de kunna flytta hemifrån och starta upp ette eget liv en dag?

Jag tänker på min pappa, hans liv och det som varit. Hur han alltid varit en stor förebild, han kunde allt och brukade säga att "Intet är omöjligt för Birkeland och vår herre", ett motto vi levt efter.

Nu sitter han på hemmet och känner i bästa fall igen mig om jag tittar in. Han är tyst och inbunden och talar om sina krigspsykoser. Han var ett litet barn under andra världskriget och hans pappa fängslades av tyskarna och sattes i koncentrationsläger. Auschwitz.

Han räddades, men kom hem som en bruten man och var det fram till sin död.

Nu sitter pappa på hemmet och talar om att han letar granater, eller inväntar de engelska flygplanen. Han är tillbaka i en tid jag vet väldigt lite om. Inte krigsmässigt utan hur just min pappa levde sitt liv den här tiden.

Jag har de senaste dagarna utmålats som en stor rasist i media på grund av att jag skrev ett mycket klumpigt inlägg. Nåja man får stå sitt kast. Men rasist, nej det är jag inte. Jag skrev muslimer när jag borde uttryckt mig med salafister för det var dem jag menade. Jag talade om människor som läser koranen ordagrant för att få orsak att mörda kristna. Jag menade verkligen inte att dra alla över en kam.

Jag skrev våldtäktsmän då en nära anhörig utsatts för ett försök och jag skrev att unga flickor inte går säkra när de går förbi flyktingförläggningar. Det finns otaliga berättelser om detta och även här har en nära anhörig drabbats, genom att de följt efter henne när hon promenerat förbi med barnen. Sett efter vart hon bott och skrämt henne med sitt beteende då de vandrat utanför. Hon tvingades gå förbi där varje skoldag trots sin rädsla, eftersom hon var tvungen att följa barnen till skolan.

Jag skrev våldsbenägna för att jag har en kär släkting som utsattes för våld "oprovocerat", bara för att hon är snygg och klär sig svenskt(betyder avslappnat utan slöja). Hon kallades hora och mannen i fråga gav sig på henne och slog, skrek att han skulle knulla henne och att hon var en svensk hora som man får göra vad man vill med.

En väninna fick kasta sig in i en närliggande butik med de små barnen, för att de inte skulle bli ihjälskrämda av den attackerande mannen men utländsk utseende.

En förbipasserande hjälpte henne tack och lov och mannen flydde därifrån till sist.

JAG ÄR INTE RASIST, JAG ÄR RÄDD.

Jag skrev hur man sparar på de gamla för att jag ser hur det dras in på saker. Jag läste ett inlägg om hur sylten till och med drogs bort från pannkakan i en spariver på ett äldreboende.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/drar-in-pa-sylt-till-pensionarernas-pannkakorna/

Jag ser hur den stackars personalen nästan jobbar ihjäl sig för att räcka till och man skall spara mer för att ha råd med en större flyktingtillströmning till Sverige, bostäder osv. Skatterna skall höjas så att vi har råd att ta emot fler trots att Sveriges ekonomi kapsejsar. Välfärden försvinner. Vården försvinner, bostäder uteblir och ja jag tror det kommer innebära fler uteliggare(utstötta) i vårt land.

Jag försöker förgylla tillvaron lite för de gamla och personalen genom att då och då baka söndagsfika och bjuda dem allihop på. De behöver lite extra både de gamla och personal.

En av de saker jag talade om då jag satt i kommunföreningens styrelse var att vi kunde göra som Glenn och åka ut till gamla som är ensamma på ålderdomshem utan anhöriga som hälsar på dem, bjuda på fika och ge dem tid att tala i sin ensamhet. Det hade inte kostat mycket, men hade varit ett fint inslag. låt mig säga att detta lades ned då vi alla var rädda för att misstolkas då vi är SD:are.

Nåja, jag gör det nu som privatperson. De gamla betyder så mycket för mig, de har byggt upp det land vi lever i och bidragit till den välfärd som nu monteras ned.

Jag har i åratal ömmat för svenska uteliggare och jag har under två års tid haft förmånen att vara med och bjuda dem på julbord på en av mina kära arbetsplatser. En helt fantastisk känsla att se dem komma med glansiga ögon, lyckliga för att ta del av de sista läckerheterna innan julborden plockades bort för året.

I åratal har jag skrivit och talat om hur man helt enkelt skiter i att hjälpa utsatta i vårt samhälle, men nu fick jag en rasiststämpel för att mitt hjärta bultar för dem, för att jag anser att man bör hjälpa sina egna i första rummet och sedan se till att hjälpa de som kommer hit.

Alla psykiskt sjuka som får vara utan vård i dagsläget och alla som kommer hit som behöver vård. Människor som drabbats av krigsspykoser och därför faktiskt utgör en fara för alla i samhället om de inte får hjälp.

Väntelistorna är så långa som tre år idag för att få hjälp och samtalsterapi. Vad gör vi med alla utsatta och behövande under tiden?

Jag är inte rasist säger det igen för att poängtera detta. Jag är SD medlem, har avgått mitt ideella uppdrag som sekreterare i styrelsen för komunföreningen SD västra Värmland för att jag anser det vara fel att partiet skall få ta skit för att jag uttryckt mig plumt i ett inlägg på min blogg.

Jag har en facebooksida som så många andra i vårt avlånga land och följande råder på denna sida:

Jag säger ja till dem som frågar om vänskap och mitt syfte med detta har faktiskt varit så egositiskt som att jag velat göra reklam för mina egna böcker i hopp om att de skall sälja.

Således har jag inte gjort bakgrundskontroller av de individer som frågat om min vänskap, men nu kom det ännu en artikel där man påpekar att jag skall ha nazistsympatier och att jag är vän med suspekta människor. Jag har inte skrivit på deras sidor och jag har inte diskuterat politik heller. Det är så att dessa följer mina inlägg och har tydligen funnit intresse i min person.

NAZISTSYMPATIER NEJ, det har jag sannerligen inte. MIN FAMILJ VAR EN AV DE UTSATTA I ANDRA VÄRLDSKRIGET!!!

En av mina farbröder miste livet, min farfar kom hem som ett vrak, min pappa upplever skiten de utsattes för varenda dag nu på sin ålders höst, då han flytt tillbaka dit i sitt dementa tillstånd och han förstår inte ens att han är räddad och kriget är över. Han frågar efter sina döda bröder och jag kan inget göra.

NEJ, jag sympatiserar inte med några nazister.

Jag förstår att media tycker om att måla upp en horribel bild, det säljer lösnummer. Men är man journalist bör man nog gräva lite längre ned  under skinnet än dessa stackare gjort för då hade man insett att jag har ett hjärta av guld.

Att jag i många år betalat för ett fadderbarn och ömmat för hans familj, sett till att han fick skola sig och sände julgåvor och pengar till skolmaterial och bidrog till hans familjs försörjning så att de skulle överleva.

Så media NI HAR TAGIT FEL PÅ MIG.

Jag är inte hjärtlös och hatisk mot våra nysvenskar. Vad jag är kritisk och upprörd över är hur våra politiker kan utsätta alla för det som sker nu. De har en skyldighet att kunna försvara vårt land mot terrorattentat och skydda sina medborgare. De har skyldigheter som de förbiser då de öppnar upp gränserna. Man måste faktiskt ta sig tiden att kolla vilka som kommer hit för att få hjälp. Jag har aldrig pekat finger åt dessa behövande barfamiljer som kommer hit.

Men jag är livrädd för vad framtiden har i sitt sköte, när man tar hit människor som har behov av vård och inte kan ge dem det, när man utan att blinka släpper in IS sympatisörer för man varken orkar, hinner eller vågar kolla vilka som kommer över våra gränser.

Är detta att vara rasistisk?

När flyktingar inte kan känna sig säkra på ett svensk flyktingboende för att de är kristna, när det de flytt ifrån förföljer dem även här. När de fortsatt utsätts för hot, våld och trakkaserier även här  i vårt land på grund av sin tro, för att VI inte kan se att det kommit människor hit som väljer att fortsätta sitt krig mot de som behöver stöd från oss i sitt utsatta läge. Är detta rätt?

Jag har talar om gränskontroller, att man måste kolla vilka som verkligen bör vara här eller inte. VILKA BEHÖVER VÅR HJÄLP?

Långt ifrån alla behöver ta del av vårt system och välvilja, men de som har ett skriande behov skall självklart ha vår hjälp! Vi måste bara lära oss att skilja agnet från vetet.

Orkar inte mer nu, men vill ändå förklara mig och mitt tidigare inlägg. Visa vad det verkligen byggde på.

Idiotska ordval kan bli katastrofala som de blev i mitt fall.

Sedan till er som inte vill se sanningen, ja er kan jag tyvärr inte påverka oavsett vad jag säger eller gör så jag lägger ned det direkt.

Att jag sedan är Sverigedemokrat, ja  det är jag för att de är de enda som värnar om det svenska folkets väl och ve och självklart inkluderar det mixade kulturer. SD ser till barnen och de gamlas välbefinnande. De ser till traditionerna och vår fortsatta framtid. De bygger broar mellan det gamla och det nya och det finns så mycket mer än bara flyktingpolitik i deras agenda och det är viktigt att veta, men tyvärr lyfter media ogärna fram vad de vill göra för oss alla i detta land. Det är lättare att skrika RASIST.

Självklart måste man även diskutera flyktingpolitiken, för den som bedrivs idag är inte hållbar på en enda kant och kom inte och säg att det är humant att lägga människor i tältläger här uppe i kalla norden.

Humant är att hjälpa så många som möjligt och då kanske inte huvudmålet skall vara att de skall flytta till Sverige? Det finns många sätt för att hjälpa alla utsatta  i världen och det är för mig att öppna mitt hjärta.

Det är vackert. Nästan magiskt med dimman som ligger över de färggranna träden.
Marken täcks av höstlov och jag minns min barndom då vi var ute och letade efter det eller de vackraste höstlovet. Dessa gjorde små tavlor av genom att stryka in dem i ... Ja se åldern för nu har jag tappat vad det heter det där materialet som så ofta brukades.

En gång gjorde jag en vacker gardin till min mamma efter att ha samlat in olika typer av löv för att göra tryck med. De viktiga då var att bladen hade kraftig ådring och nu sitter jag här och tänker på att jag borde samla fina löv och göra chokladdekorationer till kommande bakverk.

Stadsparken är full av aktivitet, man krattar, röjer och gör fint för att vinterns vila skall få ta över. Arvika är en vacker stad. Fontänen är fortfarande igång och det bjuder fortsatt människor till vila i parken.
Promenader genom höstlummigt område och bort mot änderna för att med brödskalkar mata dem.

Ja sannerligen är det en vacker höstmorgon jag upplever nu när jag sitter här och väntar på maken. Dagen till ära så är han inne och tar prover inför möte med sockertanten som jag kallar henne.