Som ni säkert förstått är detta min nya hobby, att måla akvareller. Bra ja om jag inte går och jämför mig med andra utan utgår från mitt eget värde. Kan väl aldrig vara en konstnär utan att stå på egna ben med egna tankar. Det ska ju liksom vara Toves-Tankar, eller hur?
Här är tidig morgon och utanför är det kolsvart, hostan har drivit upp mig ur sängen idag. Hoppas komma in på läkarstation så jag kan få hjälp med svullnaden i halsen. Känns som att försöka svälja ned en köttbulle som envisas med att kana tillbaka upp igen.
Nåja efter en vecka så har jag tröttnat, dags att besöka farbror doktorn.
Men nu var det ju inte det vi skulle prata om för jag tänkte ju visa lite mer av mina alster.
Välkomna på en rundtur.

Så skönt avslappnande, utmanande det är att hålla i penseln och skapa.
Visst är det mycket man tycker är skitdålig men så ibland lyckas man bättre med någonting.
Det driver på, gör att man vill fortsätta.
Nu har vi anmält oss på fortsättningskursen också. Roligt, men nu ska jag väl visa lite av det jag gjort istället för att tjata sedan får ni själva bestämma om ni gillar det eller inte.

Det har hänt så mycket i mitt liv just nu.
Pappa somnade in vid 4 tiden den 26e maj. Maken fick ordna transport till frysrum från hemmet då de inte hade avtal med någon begravningsentreprenör i Eda kommun. Bara detta kändes otroligt som anhörig i sorg.
Vi tömde och städade ur hans rum innan månadsskiftet.
Jag skulle fixa begravningen. Bakade smörgåstårtor, köpte kaffebröd. Hade möte med Carlssons begravningsbyrån och valde kista, blommor, dikter och sånger. Bokade församlingshemmet.
Mötte mina bröder, fick besked att mamma inte kommer på begravningen då hon var för sjuk.
Chock, frågor...
Vad har hänt?

Hon var illa däran, hade mist massa blod och gått igenom många turer där ambulansen ignorerat att ta henne med till sjukhuset.
Till sist blev det akut med ambulans till IVA i Torsby, efter besök på vårdcentral.
Blödande magsår. En kamp om liv och död.
Men i min enfald tror jag det hjälpte till att peppa henne med att hon måste hem till sin hund Zorro.

Hon var på andra sidan och vände. Hon kom tillbaka. Hon bad om sina änglar och inom sig skrek hon efter Början och hans distanshealing. Hon mötte änglarna.
Någon satt vid hennes säng och talade. Frågade om hon ville gå till pappa eller stanna hos Zorro. Hon sa att hon måste tillbaka till Zorro och att pappa får vänta på henne ett litet tag till.

Totalt fick hon 8 påsar blod och 3 påsar blodplasma. Hon fick snabbläkande mediciner, Losec och något mer.

Jag själv mitt i kaoset känner ingenting, jag är lam inombords, Tom. Inga tårar, trött och hjälplös.
Jag har åkt mil efter mil, hälsat på. Åkt till henne med saker, städat undan hemma, fixat hennes papper, ringt runt för att flytta över pappas abonnemang till mamma.
Varit på banken, behandlats som en högkriminell som försökt tvätta pengar då jag satt in hennes gamla sedlar på hennes eget konto. Självklart fick jag fixa både fullmakt och dokumentation och ändå var det trögt att sätta in hennes pengar.

Tiden flyr bara sin väg och mitt emellan alla händelser är jag ute och tar hand om våra bokade städ. Livet som egenföretagare.
Hela mitt inre skriker av trötthet, men att sova det är svårt.

Jag dricker vin så fort jag blir ledig för det tar ned den inre stressen och bäddar in hjärnan i min egen falska trygghet.
Det känns som jag ska gå i väggen och ändå sedan Kims död har jag känt mig som ett ömsar skinn från mig själv. Kommer liksom inte tillbaka utan det är och förblir tomt.
Trevar hela tiden för att finna mig själv och är alltid livrädd för att möta avgrunden igen. Stället där jag befann mig i flera år och jag vill inte tillbaka dit.

Min mamma är tillbaka i livet.
Jag ordnade så hon fick tala med en kurator på sjukhuset i Arvika dit hon flyttats nu. Hon var så fylld av ångest över att inte kunnat ta farväl av sin stora kärlek efter 53 års äktenskap. Personalen på IVA fick trösta och hjälpa när hon höll på att bli tokig av sorg.
Jag ordnade så hon fick lugnande till kvällen.

Hon känns lite förvirrad, men vill berätta om alla sina upplevelser. Svag men längtar hem till sin Zorro.
Zorro som bott hos mig sedan mamma för iväg.

Tänk. Hon ville inte belasta med mera ihop med begravningen och därför så hon ingenting om att hon hade massor av blod i avföringen. Att hon var sjuk.

Nu har hon kommit tillbaka i livet för att ta del av sin sista tid. Många verkar andas ut och trilla in i samma gungor.
Självklarheten att hon finns där som tidigare är tillbaka. Man har fullt upp.
Men det är nu man ska prata, ta reda på de saker man vill minnas och föra det vidare.
Min mamma Britta är redan 83 år gammal och tiden är en faktor som alltid går åt sitt eget håll. Den äter sakta upp allas våra liv.
Hoppas man inte glömmer det, för då kan det verkligen vara för sent.

Tiden den går hela tiden framåt. Vi sliter med företaget www.rent-och-snyggt.se

Mycket flyttstädningar för oss och så har vi ju anställda som är på hemstäd. Kroppen är inte vad den varit och de senaste månaderna har jag gått och haft ont i vilket känts som höften men i själva verket var det inflammation i sätesmuskeln. Vilket nu ger förklaringen till varför jag haft så ont i hela benet. Nästan den största muskel i hela kroppen.

Efter en månads väntan på att komma till läkare så kom jag iväg igår och ja det blev en kortisonspruta, samt ordination på stretchövningar. Om jag inte blir bättre så blir det sjukgymnastik.

Ja så rullar livet. Hälsan går upp och ned, men man blir ju tyvärr inte yngre.

Idag har jag skrivit en egenremiss för att få hjälp att ta bort överflödshänget efter min GB-operation. Om jag kunde skulle jag radera operationen helt men så går det ju inte att göra tyvärr. Mår illa av alla matintag sedan operationen. Sista tiden har det varit mycket jobbigt.

Men nu tittade jag ju inte in för att klaga av mig om hälsan idag, utan för att tala om för Världen att du min älskade änglason Kim skulle ha blivit 24 år idag om du levat kvar med oss andra.

Har så mycket tankar på hur du skulle ha varit nu, vart du hade bott. Hur du mått, hur du sett ut och hur dina intressen formats. Du hade så mycket geniala ideer som aldrig fick möjlighet att utvecklas. Du skulle designa kläder, du älskade rapmusiken. Vad jag vill säga är GRATTIS och att jag älskar dig i evighet. Du finns med mig jag bara vet det, men vi är inte paralella längre.

Jo visst vet jag att tiden är förbi, men för en liten stund kan man väl få befinna sig i ett drömtillstånd, önska att det inte hade skett. Att du varit här och att jag bakat dig en tårta, bjudit på middag och att vi alla hade haft det bra.

Älskad, Saknad och aldrig någonsin glömd. Vi ses igen mitt barn <3

Jag beklagar att jag någonsin tog möjligheten.Efter min viktoperation har livet blivit ett helvete. Jag gick inte ned i vikt på så långa vägar som jag trott eller hört berättas om, vilket betyder att jag fortsatt lider av fetma. Jag har slitigt som ett djur för att hålla vikten nere i 3 år och jag mår illa och dumpar så fort jag äter. För bara en kort tid sedan så diagnoserades jag med att jag blivit lactosintolerant efter operationen. Och det är kraftigt intolerant så jag tål inga som helst produkter med laktos i.

Faktum är att mitt liv blev ett helvete efter operationen. Jag kan inte njuta av livet, inte umgås över en bit mat utan att oroa mig för om jag skall känna det som jag behöver kräkas. Behöver jag säga att känslan finns kvar men inte reflexen. Jättejobbigt. Jag kallsvettas, men kokar upp inombords. Hjärtat klappar frenetiskt och jag blir svag i hela kroppen. Många gånger får jag sockerfall och känner det som jag skall svimma. Anfallen håller på mellan 30 minuter till en timma åt gången.

Det påverkar allt i min vardag och i mitt arbetsliv, så det är tur att jag är egenföretagare.

Varför skriver jag och berättar det här?

-Jo idag verkar det som man beviljar dessa operationer lika lättvindigt som man byter underkläder och jag vet att man talar TYST om hur snett allt kan gå. Unga människor som skall leva i kanske 70 år framåt i tiden riskerar att leva hela livet som jag gör nu och det utan att ens höra talas om risken. Visst du kan vinna på att göra operationen. Men vill du riskera att leva ditt liv som jag gör?

Jag hade i alla fall varit tacksam om någon talat om för mig hur det kunde bli eftersom det är oåterksallerligt. Jag blir aldrig den person jag var innan och då hade jag hellre varit STOR.

Jag hade hellre kunnat ta en mjukglass eller ett äpple. Ja äpplen är ju nyttiga, men även om man tuggar så fastnar de i matmunnens ingång, likaså ris och mycket annat. Tarmarna värker, magen sväller och ja verkligen. Mitt liv blev ett helvete efter operationen. Jag kan inte heller njuta av den nedgång jag fick då fettet hänger, ganska fast men hänger och göra att jag behöver större storlek på kläderna än jag egentligen skulle behöva.

Nåja, jag är ju 52 år så det förstör ju kanske 20-30 år men för den som är ung och beviljas operationen kanske det rör sig om 50-60 år. Tänk på det innan ni tackar ja till operationen. Läkarna vet hur man gör men de vet inte mycket om konsekvenserna, det är långt ifrån färdigforskat gällande detta. Hur blir ålderdomen? Ingen har svaren, ingen. För läkarna vet ingenting om detta.

Det har varit en härlig dag. Jag har grejat lite hemma, hängt upp hjälptrådar i växthuset och mysigt en massa. Maken har lagat mat och mamma samt Öyulv har varit här och ätit, så gott alltihop. Sedan skulle de vidare för att hälsa på hos pappa. Mamma hade en hel bag full av godsaker till honom.

Hon önskar att jag och mina fd. bröder kunde bli sams och jag säger då igen att detta är inte möjligt. Det kommer bara inte ske.

Vilda diskussioner så klart, men så är det. Inga bröder har tillträde i mitt liv, vi är klara med varandra. Världen är full av domare som ingenting vet, ända ger de det dödande slaget. Sådana är dessa karaktärer, de tror de vet en massa saker och hugger... Utan att någonsin ha belägg för någon sanningshalt eller någon fakta! Just ena fina domare, pöblar.

Jag har letat rätt på grejer inför kommande fredags jobb och till och med fått lapa lite sol.

Mamma talade om döden, om arv och att vara sams.

Att hon vill att alla kommer hem till henne och vi ska vara tillsammans och grilla eller något. Be barnen sa hon att ta med alla barnbarnen för att samlas..

Jaja, vi får se om det går att ordna. Det är svårt.

Livet är allt annat än det man tror, tiden flyktar förbi och  vi gör så gott vi kan. Vi är som flitiga små arbetsmyror som gör det som krävs för att överleva. Mycket mera bjuder normalt inte livet på just nu. Men vi ska inte klaga oavsett vad som sker. Vi lever, vi ser solen ibland och än så länge kan man också njuta av att ha ett liv. Det är någonting jag aldrig trodde skulle ske efter min älskade lilla Kims död.

Bloggen som varit min tröst har jag sedan ett tag varit så dårlig på att besöka och skriva på. Jag känner mig stressad och det är så många man skall hinna med.

Mycket jobb och vi måste ha dem alla, så är det att driva företag utan buffert om vi bara hade en buffert hade läget varit annorlunda. Just nu så går pengarna in och ut på samma gång kan man säga och retserna lämnas över till oss själva.

Känns lite som att ju mera man jobbar ju mindre har man att röra sig med. Självklart vet jag att det handlar om uthållighet att starta ett företag från den här nivån och att få det till att rulla på ordentligt. Vi kommer lyckas och tills dess ja då är det nog konstgjord andning som gäller.

Ja, man kan inte klaga på att jobbet inte ger variationer. Vi städar ju i hela Värmland så det är ett litet städfält att röra sig på. Vi träffar massor av underbara människor på våra jobb och vårt motto gäller: Vi är det lilla företaget med det stora hjärtat. Kunden är i fokus och de lämnas nöjda och glada.

Men det är ju inte enbart jobb som upptar tiden som blir över. Man måste hälsa på pappa på hemmet, hjälpa mamma med saker och hälsa på henne då hon känner sig ensam och så ska man ju göra det som behöver göras hemmavid också. Klippa gräs, laga mat, tvätta och så klart JOBBA hemifrån. Detta är inte att förglömma. Vet ni hur mycket arbetstimmar som går åt efter städtimmarna?

Nej, trodde inte det. Då ska det faktureras, offerteras, prata med kunder och hålla på med RUT ansökningar, bokföring och arkivering. Räkningar skall betalas mm, mm. Ja våra arbetstider är 14-15 timmar /dygnet.

Men det vi gör, det gör vi bra. Inte alls för att skryta utan endast för att konstatera att så är det faktiskt. Vi ger oss en klapp på axeln, vi sliter och vi gör det med ett leeende på läpparna hur trötta vi än är. Resultatet: Nöjda kunder!

Så Värmlänningar se hit om ni ska ha det städat hemma, eller ska ha ett flyttstäd. Vi är billiga, nogranna och lämnar som sagt bara nöjda kunder .

www.rent-och-snyggt.se

Sitter vid köksbordet och njuter av tystnaden, allt som hörs är kylskåpet och frysen. Vädret utanför fönstret lockar, sol och jag ser fram emot dagen.
Vi ska åka till Sillerud kyrka och se på hur vi kan fotografera det kommande brudparet och titta lite hur allt ser ut i övrigt. Blir en njutardag och så ska jag tända ett ljus för Min älskade änglason Kim. Skulle åkt till honom igår i Sunne men det var så mycket folk i rörelse överallt att jag inte orkade. Vill ha stillhet när jag är som närmast honom.
Livet går vidare även om det är gropigt och knaggligt på vägen när man mist sitt barn, saknaden gör så ont. Ofta tänker jag på allt han missar i livet, alla syskonbarnen han aldrig hann möta. Systerns kommande bröllop han aldrig kommer vara med på. De uteblivna besöken hos mormor och morfar. Livet som inte blir av för honom.
Jag undrar så ofta hur han skulle se ut idag. Jag gråter floder inombords, men livet fortsätter utanför och jag har valt att vara del av det.

Det finns så mycket vackert i livet, våren. Blommor vid dikeskanterna, kärleken som blommar. Att odla, att andas, fjärilarnas skönhet, fåglarna som svävar i skyn. Mina älskade djur, min make, mina barn och mina barnbarn.
Men ändå kan det ibland kännas som om jag skulle ge allt för att få vara med min son på andra sidan, få krama honom och tala om hur mycket jag älskar honom och att saknaden efter honom i livet är enorm.

Nu ser jag fram emot min dotters vackra sagobröllop. Jag eller vi ska fixa maten och det är kul att köra en catering där jag hoppas alla kommer njuta av maten. Min dotter kommer vara en vacker blomma på sin stora dag, en stor skönhet och jag vill att hon ska minnas allt med värme ifrån den här dagen. Allt ska vara perfekt. Kyrkbröllop, det är så vackert, så stort.
Det är meningen jag ska fixa hennes hår också men det gör mig jättenervös faktiskt, tänk om vi inte får det perfekt.

Jag slänger en blick ut genom köksfönstret och på firmabilen utanför sitter en sädesärla och tittar in, så vackert och jag rycks tillbaka till nuet. Till livet jag upplever här och nu, det är fantastiskt och jag blir fylld av värme inuti. Det grönskar runt mig, solen skiner, det börjar bli varmt och jag ska träffa mitt minsta barnbarn Benjamin idag. Längtar redan..
Nu mina kära vänner och läsare önskar jag er en varm och strålande dag som jag hoppas går i kärlekens tecken.