Direktlänk till inlägg 8 januari 2011

Just nu florerar så mycket sanningar eller??

Av Tove Birkeland Brandt - 8 januari 2011 11:56

Jag känner mitt i min sorg att jag måste skriva, dels för att själv må bättre och dels för att kunna hjälpa mina nära och kära genom det som sker oss alla just nu.

Någon tror sig veta sanningen, ja min son var deprimerad helt klart annars hade han inte tagit sitt liv så är det och det är en sorg så stor och svart, en sorg som inte behövt bli större. Men ja det skrivs ju om oss, vilka illvilliga elaka människor vi är och varit, men våran sanning är inte den samma som beskrivs i Kims sista sanning. Min son hade Aspergers syndrom och hans värld var inte som våran värld, han hade det alltid svårt, svårt i skolorna han gick i, svårt med relationer, svårt med precis allting och mötena var otroligt många. Vi gick i över 3 år hos psykologer för att få hjälp att handskas med honom på rätt sätt för att han skulle må bra. Mina barn har bott i fosterhem och det är tragiskt att det skedde, men vi kämpade alla för att allt skulle bli bra och att vi alla skulle läka och radera det som varit, Kim uppfattar det som misshandel om någon höjt rösten eller tagit tag i honom. I hans dagbok talas om slag, men inga slag har getts. Vi förstår inte hans sanning. Vi kämpade alla för att han skulle ha det bra. Vad som en gång skedde är något som numera är sonat genom domstol och inte för andra att döma. Min make som det talas om har inte varit någon vilde som slog i tid och otid, han gav en örfil vid ett tillfälle ingenting annat men då har Kim gått på offensiven före och allt det här har varit uppe hos psykologerna vi pratat med, min make kämpade för att Kim skulle ha det bra och agerade som en far, kämpade med skolorna och stod upp för honom då han kränktes. Vi ville byta omgivning, börja om ett helt nytt liv och flyttade en tid till Spanien, trodde han skulle må bra av att vara själv med oss, få all uppmärksamhet men efter en tid ville Kim tillbaka till Sverige och sin pappa, jag tog alla mina krafter för att orka släppa iväg honom. Vi pratade över nätet och på telefonen och strax där efter flyttade vi tillbaka hem men Kim fortsatte bo med sin pappa, vi fortsatte prata och träffas. Kim förändrades, blev vuxen och vi kände varandra inte längre på samma sätt min lille kille började röka, tatuerade sig, började dricka och leva ett vuxenliv jag beslutade att han inte kunde flytta tillbaka till oss då då vi inte längre levde på samma villkor och jag var sjuk, svårt deprimerad för att allt varit så svårt i våra liv, fick medicinering för att klara mina dagar, jag bestämde att jag behövde tid att läka för att vara en fortsatt bra mamma och kim fick bo kvar i Grums men hos pappans frus mamma, vi ville alla kim så väl. Att vi inte orkade men älskade honom det får vi leva med inte behöver vi dras i smutsen för det, inte behöver vi skulden som läggs på oss när vi skall sörja, Kim är ju borta för alltid och hur det än är så var inte sanningen så enkel som framkommer av ett dagboksblad eller genom hans sätt att se på det hela, för alla som kände Kim vet hur svårt det var med hans tillstånd "Aspergers syndrom", att saker uppfattas på ett helt annat sätt än för de som är friska. Vi övergav honom aldrig, men han kanske kände sig övergiven, ja jag vet ju inget längre någonting mer än att det är svårt.

Att människor sedan vill göra andra så illa, skapa upplopp av hat, eller ens vara så gemena att de tar hans ord och lägger ut på nätet, -vet ni inte vad en dagbok är??, den är PRIVAT, det var hans sätt att bearbeta sina tankar!

Nåja inget i världen ger oss Kim tillbaka men sanningen ja den skall fram och då även våran sanning. Det frågas om vi inte är tacksamma för att de försökt att rädda min sons liv. Hur skulle vi inte kunnat vara det???? Vill de ha en medalj av oss för att de gjot det vilken människa än hade gjort som varit där.

De klandrar och bråkar för vad ? för vilket ändamål ?

Han var min son i 17 år de kände honom en kort tid. Vi hade det svårt en tid och vår kontakt var inte så bra men veckan innan började vi prata ordentligt igen och det kändes så skönt. Vi var som de flesta föräldrar och barn, vi var ovänner, vi var vänner, vi bråkade, vi skrattade. Jag älskade min son men hans tillstånd "Aspergers syndrom" gjorde det svårt med relationen. Så fort vi sågs kramades vi, skrattade, pratade och var mor och son och vi älskade varandra. Jag förstår verkligen inte varför andra känner att de behöver leka domare. Då man är deprimerad borde man få riktig hjälp, inte att andra skall leka låtsaspsykologer, sanningen är aldrig så enkel att den endast sitter på en sida myntet och om någon tror det är den verkligen bra dum och det är bara att beklaga.

Allmänt

Dela

Slisk

10 januari 2011 18:08

AS!! Skylle du på att ni inte kunde ha en bra relation PGA Asperger Syndrom? Har du ens läst på om det? Du vet aqtt du fick två söner med det va? Jag har ADHD och AS, jag har problem med att uttrycka mig.. Svårt att förstå mig på andra och känslor.. Jag har känt mig konstig för att jag inte kunnat förstå mig på saker och att slänga på att det va AS :ens fel är ju lite fel.. det är väl ditt fel som inte är påläst.. inget kan ändra på det som hände och jag vill aldrig mer höra från dig eller se dig mer.. Skylle inte på någon.. orkar bara inte med allt som hänt och händer.. och det va INGET FEL på Kim! han levde inte i en drömvärld, han hade bara ett annat perspektiv på det som händer runt omkring.. man ska vara tydlig i språk och man ska vara snäll man en god gärning räcker inte för en ond för att man ska glömma.. Dessutom ska det inte krävas ett dödsfall för att höra att man är älskad.. hej då..

spex66

10 mars 2011 20:21

Hejasan, måste säga att det låter som om det är min mor som skriver. Vi har idag ingen kontakt. blev en massa strul i januari och ja sen har det trappats ur en massa. Jag har inte hört något om Kim eller läst om hans självmord eller något sådant. Men helt rätt att även eran sanning skall fram. För utomstående vet man inte vilket som är sanning med det där. Och då skall man inte ge sig på familjen som det verkar som i detta läge.?
Hur som helst. Beklagar sorgen mängder.
Jag har själv tänkt många gånger på att ta livet av mig. Men oavsett hur familje situationen varit så har jag tänkt på hur blir det för dom! Det kommer jag aldrig få veta. Men genom att läsa de du skrivit så tror jag att dom, i alla fall min mor skulle sakna mig trotts allt. Även om det är som det är! Hon verkade i alla fall vilja ha tillbaka kontakten i början men nu vet jag inte. Vi kanske bara behöver en paus något år så båda läker och kommer på egna fötter innan vi börjar om på nytt. Har själv div diagnoser. Inte det din son hade men andra som ställer till en del i relationer, uppfattning osv, mycket förvirrningar i alla fall.
Oj, nu skriver jag mycket om mig. ber om ursäkt. men måste säga att DU ger en en tankeställare med dina ord. Många kan tycka att det är negativt att någon bloggar om ens näras död osv. Men det hjälper många med att tänka en gång till.

Jag slår vad om att han hör dina tankar eller läser det du skriver då du gör det.
Nu har han det i alla fall bra och inte är förvirrad i sina tankar och hur han uppfattar saker och ting.
Måste säga att du är stark som klarar dig igenom detta. KRAM
Kolla gärna in min blogg.

http://spex66.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

11 mars 2011 10:33

Hej
Jag blev så glad då du skrev på min sida och att du läst det jag skriver. Jag vill säga att en mamma alltid älskar, man oroas ständigt även om man kan välja fel vägar många gånger och att relationen med barnen inte är så bra, nu vet jag ju inget om det som hänt er, men försök att tala med din mamma, man vill alltid det även om man låtsas som något annat. Jag håller mina tummar för att ni klarar ta upp er relation igen, kanske kan du be henne läsa min blogg så hon kan tänka efter lite. Klart hon skulle bli helt förstörd om du gjorde något så dumt som att ta ditt liv,för det är verkligen dumt, det finns ju alltid hjälp att få. Det är det som känns så svårt med Kim, att se honom som inte ens börjat livet avsluta det, morgondagen kunde ha varit jättefin, vi vet ju inget om det som ska komma och det mörka stannar ju aldrig kvar. Jag hoppas verkligen inte du kommer ha sådana tankar igen och om du får det, skriv gärna till mig och prata. Många kramar till Dig och tack för att du skrev till mig.

Linn

18 april 2011 20:45

Gud vad arg jag blir på "Slisk". Förmodligen har den personen inte varit deprimerad o haft sådana problem. Och det gäller andra med. Dom vet inte hur allt blir jobbigt då. För ALLA. Det är nog tillräckligt jobbigt för dig som mamma att få höra pikar när din son, som du älskar har dött. Jag tvivlar starkt på att du aldrig har sagt att du älskar din son. Jag är 17 år och har haft en depression, och det spela ingen roll hur många gånger min mamma sa att hon älskade mig. Jag tänkte ta livet av mig. Tills jag kom till punkten där jag levde just för min familj. Ni hade förmodligen inte kunnat förhindra hans självmord. Jag tror du redan dömer dig själv tillräckligt.
Vill till sist bara säga att det var så synd att det skulle ske, din son är/var verkligen jättesnygg!

http://nattstad.se/susannelinngranath

Tove Birkeland Brandt

19 april 2011 11:00

Tack snälla för det du skriver. Min son skulle känt sig stolt att du skrev att han var jättesnygg och det var han både inombords och utanpå. Ja den dom jag satt på mig själv den kan ingen annan döma ut och det kvittar att de säger eller gör saker emot mig för min ångest slipper de att bära. Jag är glad att du läser min blogg och jag hoppas du fortsätter hälsa på för då lever Kim vidare i ditt medvetande. kramar dig

Sanna

29 april 2011 00:15

Jag beklagar verkligen sorgen och har svårt att förstå hur det finns människor som dömer er trots att ingen faktiskt vet hur ni hade det i eran familj. Man kan läsa men ingen har fortvarande varit i eran familj. Även om det finns personer med samma syndrom så är det fortfarande individuella människor som reagerar olika. Jag har 2 bekanta dom har detta syndrom och även om dom har vissa "drag" som är lika så är dom ändå väldigt olika. Jag tycker verkligen det är så bra att du bloggar om detta så vi som läser kanske kan lära oss och även förstå mycket. Jag tycker du är stark!

http://famavolat.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

29 april 2011 12:05

Tack Sanna ja men vissa stunder är det svårt att återge, men jag vill inte att min son ska ha dött förgäves och utan att människor vet att han fanns så mitt bloggande handlar om det egentligen att man ska låta honom leva i sitt medvetande, det är ju allt jag kan göra nu och så hoppas jag att kunna hjälpa andra genom att blogga vidare. Att förhindra utanförskap.
Kramar om och tackar för din omtanke och för att du skrev

Malin

28 oktober 2011 14:54

Otroligt beerörande inlägg..
Vad jag inte kan förstå är människor som dömmer er.. utan att leva i eran familj..
Tyvärr är folk altför "blinda" vilket jag själv har märkt i mitt liv.
När folk har frågat mig om hur det kommer sig att jag har "valt" att studera nere i småland- när jag kommer från stockholm o även har familjen i sthlm.. o ja berättar kort att ja o mina föräldrar har svårt att dra jämt, min mamma o jag är påtok för lika så att vi kan inte vara i samma hus under så många dagar..
Att jag inte fick bo hemma hos min pappa tillslut för att hans nya fru inte orkar med mig- jag är för jobbigt..
jag fick under ca 2 månader bo runt om i sthlm hos olika vänner för att ja inte kunde bo någonstanns.

I sommras fick jag genom min mamma veta att jag fortfarande inte va välkommen hem till min pappa för att ahns fru mådde dåligt- depprision eller likande.
Vilket ja såklart blev extremt ledsen öveer- att jag inte ens kunde få sova där en helg- eller en natt.. skulle jag hem till honom o hämta något va ja tvungen o göra de nr Hon ej va hemma - o fort skulle de gå..

Nr ja då berättat för vänner om detta säger dom " fy fan vilken skitstövell o välja sin fru framför sin egna dotter" - så kan jag känna ibland med.. men ska saningen fram...
så hjälper min pappa mig så otroligt mycket nu när jag bor här nere, han har hjälpt med med räkningar- med pengar innan de löste sig på den fronten för mig. HAN STÖTTAR MIG OCH TROR PÅ MIG.

Jag lever med en rätt grov AD/HD och de är orsaken till att jag inte kan bo hos honom.. men folk som inte lever i familjen på pappas sida, ser inte, många stirrar blint på vad dem kan se en glimt utaav.. sedan räcker de för dem då tror dem sig veta...

Du verkar vara otroligt stark må jag säga!
alla har vi våra brister.. och våra Starka sidor.
Förtsätt kämpa!

styrke kramar / MAlin

http://malinjohannisson.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

30 oktober 2011 10:03

Tack Malin för att jag fick ta del av ditt liv, dina fina tankar, jag kände igen så mycket i det du skrev att det la sig som bomull runt hjärtat. Tack. Det är så sällan man möter någon som förstår, men du gör det. Stor Kram och stor Lycka i livet.

Bakdag

Kommentarer (1)

Av Tove Birkeland Brandt - 13 juni 2020 13:17

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Trött så in i graven

Kommentarer (1)

Av Tove Birkeland Brandt - 25 maj 2020 14:30

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Omplantering och nyplantering

Kommentarer (0)

Av Tove Birkeland Brandt - 19 maj 2020 13:59

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

När man glömmer det viktiga och drar med tidens fö...

Kommentarer (0)

Av Tove Birkeland Brandt - 15 maj 2020 17:23

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

Ofattbart trött

Kommentarer (0)

Av Tove Birkeland Brandt - 12 maj 2020 13:02

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...