Sitter som vanligt här vid datorn och tänker på saker, på de stora frågorna, på döden som man aldrig talar om, man borde införa det på skolschemat, man borde lära ut hur man kan hjälpa i sorgearbete, man borde prata mera om döden och om självmord, man borde verkligen tala om hur det blir för efterlevande efter att någon som står en nära tar själmord. Varför undviker man att prata om detta, det kan ju faktiskt göra så att många unga slutar tänka på självmord som en lösning, det är viktigt. Jag tänker på om man istället fick en chans att prata öppet om saker att det då kanske skulle förändra allting och att om mann hade detta ämne på skolorna samt även mobbing, hur det kan förhindras, hur man ska vara mot varandra och att det kan ta så svårt att det leder till självmord och att detta i så fall är likvärdigt med mord, man måste få ungdomar att förstå, barn att förstå. Varför är det bara tyst? Varför gör man ingenting? Det måste bli självklart att det skall vara en nollvision för självmord!!!

Det löser ju ingenting, man krossar alla som hållit en kär så som Kim nu gjort med oss alla, det är så fel. Man ska ha hjälp om man inte mår bra och det är allas skyldighet att se till att man mår bra för alla gemensamt kan förändra allting. För Kim är det försent nu, men vad gjorde kommunen, vad gjorde skolan och dess personal, kan någon säga mig detta? Varför följde man inte upp hur Kim hade det? Varför sa man ingenting? Varför bodde inte Kim på den plats han skulle bo, med vilken rätt tillät kommunen detta? Så många frågor som sitter i mitt inre och inga svar, hur kunde man gå över huvudet på den som var vårdnadshavare? Min son betydde allt, jag ville han skulle ha det bra, varför fick jag då inte veta att han mådde dåligt?

Min lilla kille är borta nu och jag kan inget göra mer, bara gråta, sörja och sakna honom, mitt liv tog en vändning den 2 januari 2011, det stannade, MIN SON ÄR DÖD och vad är livet värt efter det?

Jag har så många frågor, men jag har inga svar, jag saknar min son, jag lever i minnen, jag försöker hålla honom levande om så bara för sekunder i taget, genom en bild eller ett minne, en tanke som snabbt flyr vidare. Hur ska man orka leva utan sitt barn?

Man måste ta livet på allvar, sluta leka, alla måste ha ett ansvar och det är ingen lösning att ta sitt liv, man krossar alla som blir kvar, tänk efter om och om igen om du har en sådan tanke, sök hjälp, prata med någon direkt det finns hjälp att få och i morgon så kanske livet är bara solsken igen, snälla gör livet värt att leva, alla bidrar vi med kärlek till jorden och alla sätter sina spår i andra människors inre att försvinna skapar ärr, sår som inte vill läka igen. Gör det inte!!

Låt min sons självmord bli eran vändning, låt honom inte ha dött i onödan. Jag och många andra vill hjälpa, bara att Ni säger HJÄLP!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...