Yrvädret

6 mars 2011 22:34

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att mista sin son eller ett syskon, jag vet bara hur det känns när jag tänker tanken att en dag kanske dem inte finns där längre och det känns tomt och jag får fruktansvärt panik.

Jag tycker att det är jävligt starkt av dig att skriva om din son.

För ca 3 år sedan försökte jag lämna det här livet med tanken: "Jag valde inte att komma hit så jag har rätt att gå när jag vill."
Men om jag visste det jag vet idag att genom att göra som jag gjorde skadade otroligt många människor hade jag aldrig gjort det.
Men idag mår jag bra och har bestämt mig för att kämpa.
Jag är ledsen att din son inte fick möjligheten att se världen med nya ögon och se att den är vacker och är värd att leva för.

Stor kram/ Petra

Tove Birkeland Brandt

7 mars 2011 10:19

Tack underbara Du, ja jag är ledsen att han inte gjorde det men jag skriver och hoppas att jag kan ge livet till någon som tänker tanken, att de skall se hur det blir så de stannar. Han var en helt underbar son och jag är tacksam över att få vara hans mamma. Jag tackar från mitt hjärta för att du skrev och vill önska dig ett långt och lyckligt liv. Kram

emilia

7 mars 2011 19:26

jag förlorade min syster för snart 2årsen. jag saknar henne oerhört mycket, även om vi bråkade ofta så älskade jag henne. det värsta är att det var jag som hittade henne.. hon dränkte sig.

jag lider med dig<3
förlåt att jag frågar, du behöver inte svara, men hur längesen var det och hur gammal var han?

Tove Birkeland Brandt

8 mars 2011 11:33

Hej jag vill börja med att beklaga din förlust. Min son blev bara 17 år gamal och han hängde sig den 2 januari 2011 alltså i år, det känns så ofattbart svårt allt, men jag tar en dag i taget, det värsta är att inte förstå varför. Jag vill tacka för att du hörde av dig. Kram

ame

7 mars 2011 19:56

Han på bilden är lik min kompis som tog livet av sej :'(

Tove Birkeland Brandt

8 mars 2011 11:28

Jag beklagar din förlust, var det länge sedan?
Ja det är min son på bilden på headern, han var en helt vanlig och underbar kille och jag kunde inte drömma om att han ville ge upp livet, men han gjorde ju det som din vän. Kram på dig

Marinette

8 mars 2011 05:37

Varenda inlägg som jag läst av denna blogg har jag fått tårar i ögonen av, jag kanske inte direkt kan föreställa mig din situation eftersom att jag är barn själv, men jag kan tänka mig att det är nog en av världens starkaste smärtor att förlora sitt egna barn. Men som sagt varje inlägg du skriver gör mig tårögd, jag tycker så himla synd om dig/din familj, som har fått gått igenom detta. Förstår också att du gråter ofta, men ibland kan det vara skönt när det är som att det är smärtan som forsar ut, skulle som också vilja ta honom tillbaka till dig/familjen, och det menar jag verkligen. Och föstår att det kan vara svårt att släppa tanken att det just hänt en själv, till och med ens egna barn. Alltså det är rent hemskt. Kan inte direkt trösta dig med att det kommer att ordna sig, som jag helst innerst inne skulle vilja att det gjorde. Men hoppas det blir bättre iallafall, och att ni fixar det på bästa sätt.
Kram från en 13 årig flicka som väldigt gärna skulle vilja att han kunnat komma tillbaka till dig och familjen igen.

Tove Birkeland Brandt

8 mars 2011 11:17

Tack snälla dina ord berörde mitt hjärta, så varma och ärliga. Jag blev så glad över ditt inlägg att andra kan känna så med mig. kram på dig och tack för att du skrev.

Debora- Mamma till Maximilian

8 mars 2011 21:45

Beklagar verkligen din förlust! Hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kunna vara att förlora sitt barn. Ens barn är ju ens liv så det måste verkligen vara fruktansvärt!

Tove Birkeland Brandt

9 mars 2011 08:51

Tack för att du skrev till mig och för din omtanke, ja att förlora sitt barn är att förlora en stor bit av sig själv, sin framtid. Kram