Caroline C

30 mars 2011 07:37

Finaste Tove!

Du skriver ”Vissa dagar kan inte mäta sig med andra”.
Nej, det är en lång process att gå igenom en sorg.
Som jag skrivit till dig tidigare är att du försöker ta varje dag för vad det är.
Att leva här och nu och leva för stunden.
Du undrar vidare:
”Hur ska vi som älskade dig kunna gå vidare efter det här, vi saknar och åt livet nu svär, jag mår så dåligt.”
Det kanske är så att du och din familj kan hjälpa andra barn och ungdomar som har det svårt lite längre fram i livet?
Men för att kunna det måste man ju också förstå och ha erfarenhet av det svåra.
Allt kan man ju inte läsa sig till utan det krävs livserfarenhet till det.
Det kanske är så Kim vill att ni ska göra det och genom honom får/fick ni visdom om hur livet kan vara för många. När man blir trött på livet och inte finner någon mening med det längre.
Dessutom drabbas många idag av elakheter och elaka tungor med skadeglädje i.
En äkta snäll människa utan baktanke är numera lätträknad.
Du behöver bara titta på TV där många program bara går ut på elakheter och kränkningar.

För att komma dit och kunna hjälpa andra när det är svårt i livet så måste man mogna som människa och sedan fylla sin ryggsäck med olika livserfarenheter.
Erfarenheter som man får genom att leva där ingen väg är rak att gå för någon.
Överallt finns det hinder som man måste ta sig över men när man väl tagit sig över dem har man också lärt sig något - av livet!

Tidigare skrev du:
”Jag fick en broschyr från kyrkan idag en grupp där man kan möta andra som mist och tala om det som skett, andra som mist barnen sina menar jag. Jag känner mig frestad ska höra med Helena om hon vill åka på detta, det går en grupp vid sidan av på samma gång för barn som mist sina syskon, kanske, men jag vet inte än, måste suga på det ett tag.”

Jag tycker absolut att du ska ge det här en chans. Chansen att få känna samhörighet och inse
att du inte varken är galen eller tokig – utan fullt normal i din sorg.
Kanske du kan finna någon ny vänskap som förstår dig och som kan dela din sorg med sin sorg.
Någon som förstår dina känslor och inte förringar din ledsamhet och tankar.
Många har funnit nya vänner genom detta. Vänner som finns kvar resten av livet.
Försök också att få Helena med dig.
Då har ni något gemensamt att tala om efter mötet som ni hade med de andra.
En väg tillbaka till livet!

Många varma tröstekramar och tankar till dig
från vännen
Caroline

Tove Birkeland Brandt

30 mars 2011 10:30

Härliga Caroline du är alltid så klok, får mina vilsna steg på rätt krokiga väg igen, så glad jag är för dig. Jag märker ju att även du vandrat dessa krokiga vägar före mig. Ja vi beslöt oss igår för att gå på dessa möten och prata med andra så min dotter ringer dit idag och pratar med kyrkan, jag tror det blir en erfarenhet vi kan må bra av.
Kramar dig Caroline

Caroline C

30 mars 2011 11:53

Finaste vän!
Jag är så tacksam och glad över att du tar mina synpunkter på rätt sätt.
Blev också så glad när jag läser att ni tänker åka på möten som kyrkan anordnar.Åtminstone ge det en chans.
Du får ju delge oss andra lite om vad det handlar om. Kanske inte berätta i detalj utan bara berätta om vad det är man gör där.Nu när Helena också åker med så är ni ju två som kan ha en åsikt om det hela.

Jag skulle aldrig skriva om sorg till andra om jag inte själv hade erfarenhet om det.
När det gäller dig Tove, så känner jag så enormt för dig i din sorg.
Jag hoppas ju att få kunna lyfta dig så att du så småningom åter ser ljuset igen.
Kramar dig Tove!

Tove Birkeland Brandt

30 mars 2011 13:05

Tack