Caroline C

12 april 2011 14:45

Finaste Tove!

Det är inte lätt att hitta de rätta tröste orden när det finns människor som säger:
Tiden läker alla sår - Var stark för barnens skull - Livet går vidare -Nu har det gått si och så lång tid så nu kan du sluta sörja.
Klyschorna kring sörjandet är många, men inte särskilt tröstande och hjälpande.
Sorg är en stark känsla som tar mycket kraft av oss. Den kan göra att vi mognar, men den kan också förändra livet så att det blir mer tomt och beskuret.
Människan är en helhet, och till henne hör också det som finns närmast, hemmet, familjen och vännerna. När vi förlorar något av detta bryts en relation och det blir tomrum omkring oss.

Precis som andra känslor som kärlek och glädje, hat och vrede, finns också sorgen med oss hela livet. Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.

Sorgen är en process. Den ändrar sig från dag till dag. Den kan följas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter. Ibland tycker man sig se samma saker som förut, men riktigt lika är det ändå inte. Landskapet förändras hela tiden. Denna vandring, denna process, brukar kallas för sorgearbete.

Det är vanligt att andra känslor som ångest, vrede och skuld blandas in i sorgen.
En människa som förlorat en närstående har ofta en känsla av skuld, det kan gälla något aldrig så litet och betydelselöst i andras ögon.
Det går inte att vifta bort sådana känslor med att ”du har ju gjort allt”.
Ibland finns det ett verkligt underlag för skuldkänslan, men ofta finns inte det.
I och med att vi har frihet att välja hur vi lever har vi också ett ansvar. Att vi har känsla för det som är rätt och fel, det vi gjorde och det vi tycker att vi borde ha gjort, det är ju just det som utmärker oss som människor.
Det är vanligt att den som sörjer blir arg. Ilskan kan rikta sig mot den som sviker genom att dö.

Kroppens naturliga uttryck för sorg är gråten, tårarna.
När de saknas kan det vara svårt att känna igen sorgen. Den kan ibland i stället visa sig som en stor trötthet. Kroppen känns så tung att man knappt orkar bära upp den. Man kanske inte ens orkar sköta sig själv. Sorg kan i kroppen påminna om rädsla och ångest; man blir rastlös, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan sorgen uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter. Besvär från magen och hjärtat är inte heller ovanliga.

Man kan tänka sig att vi för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner om hur han eller hon var, hur man haft det eller hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället stanna upp vid de ljusa minnena. Musik, dikter och konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr så att vi börjar gråta.

Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. Vi behöver stanna upp.
Livet är tillfälligt och lidandet är en naturlig del av livet. Om man försöker springa ifrån sina tårar lurar man bara sig själv.
När vi upplever starka känslor behöver vi lugn och avskildhet som ger oss möjlighet att vara i känslorna. Vi behöver också ro för att tänka på de stora frågor som kommer upp när vi drabbas av sorg. Frågor om livets mening, om lidandets och dödens mening väcks. Finns det en mening? Finns det en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?
Sorgearbetet är ett tungt arbete. Förutom tid, avskildhet och ro behöver man kraft för att orka igenom det.

Föräldrar som har upplevt förlusten av ett barn berättar om en alldeles speciell sorg. Det är så helt emot naturens ordning att ett barn dör före sina föräldrar, att det vore märkvärdigt om det inte satte djupa spår. Barn som har fått sina föräldrars gränslösa kärlek kan komma att lämna efter sig en gränslös sorg, ett sår som bara läker delvis.

När man fått uppleva en stor sorg, är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom hämtar man sig, krafterna kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man saknar ett ben. Hela livet har förändrats.

Hoppas att dessa rader kan hjälpa dig en liten stund i sorgen.
Allt har jag inte författat själv men delar av det.
Ingen ska tala om för dig hur du ska sörja och hur länge.
Det viktigaste är ju att du är snäll emot dig själv och försöker ha så bra som det bara går.

Även om det är långt borta och den som sörjer ännu inte kan se det själv så finns det ett ljus
som kommer så småningom att synas längst bort i horisonten. Tro mig...

Många tröstekramar
från vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

12 april 2011 17:44

Hej min underbara vän. Jag fick tid att besöka en kurator idag och det ska bli så skönt att börja bearbeta allt som ligger inom mig som jag inte vill prata med någon runt mig om, att bara kunna släppa saker som jag bär på, tankar. Jag lägger stor vikt i allt du skriver och du föser mig framåt, det känns bra, du har blivit en väldigt viktig vän. Kram till Dig