Mamma Lina

1 maj 2011 15:05

I dagens samhälle ligger tyvärr självmorden bakom hörnet och lurar på allt fler, både vuxna och tonoåringar...till och med barn. Hela mitt liv har jag levt i deras närhet. Några gånger har jag faktiskt varit den person som haft styrka och närhet att finnas där vid rätt tillfälle. Vi måste lära oss att vara lyhörda för de signaler som skickas ut och våga gå emot våra egna inbygda rädslor att tränga oss på en medmänniska som mår dåligt. Det är svårt och tufft, jättesvårt, men det går.
Jag känner de som valt livet...och de som valt döden. För snart 20 år sedan fann jag en ung pojke som valde att avsluta sitt liv på samma sätt som din Kim. Jag kände inte honom, men han finns fortfarande kvar inom mig. Han såg såg fridfull ut.
Låt Kim bli en ledstjärna att rädda andra. Kram till dig!

Tove Birkeland Brandt

1 maj 2011 17:08

Tack, ja jag hoppas finna den rätta vägen för att låta min Kim tala för att rädda andra som befinner sig i samma situation som han gjorde, att på något sätt höra deras skrik på rop om hjälp och att hjälpa dem komma tillbaka till livet istället för att bara se en enda utväg som min Kim gjorde.
Kram även till dig.

Caroline C

1 maj 2011 16:02

Bästa Tove!
Visst är det viktigt att börja prata om svåra saker men många räds ju för det svåra.
Man vet kanske inte hur man ska närma sig någon som har sorg och känner rädsla för att den sörjande ska börja gråta kan också skrämma många.
Det händer ju också att den som har sorg är svår att nå och komma in under skalet.
Rädslan för att bli sårad eller förlöjligad kan också göra att man håller sig på sin kant.

Dessutom kan det ju lätt bagatelliseras att så ledsen behöver man inte ju vara att andra tycker man överdriver sin sorg. Man får höra om att rycka upp sig och ta sig i kragen.
Det är inte heller så lätt att hitta någon som man kan tala med i förtroende för det krävs en ömsesidig respekt .
Jag tycker att det svårt att hitta någon idag som verkligen kan hålla tyst om vad som har sagts.
Inte vill jag att mina förtroliga tankar ska spridas runt på *byn* eller på min arbetsplats.
Det finns faktiskt chefer som spridit känsliga saker som sagts i förtroende.
Sedan tala hela avdelningen om det... det har faktiskt hänt på min arbetsplats.

Det finns ju krisgrupper men det har inte fungerat så bra alla gånger det heller.
Många som jobbar där verkar ju inte ha någon erfarenhet av sorg.
Tydligen kommer de hem till den sörjande och sitter bara där och väntar i tron att den sörjande ska kunna tala på kommando när allt är i kaos.

Är det sedan någon som har sorg efter ett självmord eller ett mord så verkar det vara ännu svårare att få hjälp.
Då är man på farligt område! Svårt att våga fråga om vad som hänt utan att såra den sörjande och att inte uppfattas som nyfiken.
Några kan ju verkligen gotta sig i det hemska och få chansen att sprida rykten och förbättra det som sagts med at lägga till lite eget påhitt.

När någon väljer att ta livet av sig eller blir mördad så blir det ju många obesvarade frågor och ilska.
Ilskan som många utomstående kan bli rädda inför.
Då är det ju enklare att undvika den som sörjer och tycker att någon annan kan ju våga bry sig istället.
Oftast sviker ju de närmaste vännerna med att undvika en och göra sig helt tysta.
Själv har jag upptäckt att det plötsligt funnits helt nya människor som vågat ta kontakt.
Jag har även själv vågat gå fram till den som har sorg och inte varit nyfiken utan bara varit en medmänniska.
Men för våga det så har jag erfarenhet av att bära på sorg.

Hur hade du velat bli bemött av närstående så som vänner,arbetskamrater?
Både i det akuta skedet och nu när du är mitt i en depression?
Finns det några viktiga punkter som du skulle kunna sätta upp likt en manual över vad som är viktigast när man ska närma sig någon i en sorg efter ett självmord?
Hur ville du att man skulle ha fråga dig om Kims självmord utan att vara nyfiken eller sårat dig?
Hur vill du att omgivningen ska göra i fortsättningen mot dig och din familj?
Vi ska ju naturligtvis respektera dig och din familj i sorgen efter Kim men hur vill du att man tala om Kim i framtiden?
Jag tror att du och många som har liknande upplevelser kan tillföra mycket till oss andra i kunskap.
Det är inte alltid som man måste vara en myndighet för att skriva riktlinjer i hur en sorg är.
Det skulle vara intressant om du och kanske några andra som läser din blogg seriöst och har erfarenhet om sorg kan dela med sig sina erfarenheter.

Många tröstekramar från vännen Carolin

Tove Birkeland Brandt

1 maj 2011 17:04

Som vanligt Caroline så kommer du med så mycket bra synpunkter och åsikter och väcker upp. Jag har tänkt på en sak som jag känt det är som en osynlig barriär som varit där hela tiden att det var acceptans att prata om Kim de första veckorna kanske 3 eller så men sedan har man tystnat och jag vill inte det för då finns han ju inte med oss längre, jag behöver minnas Kim, glad , levande, närvarande med oss och då man tystnar tar man honom ifrån mig på ett sätt jag inte vill
Jag vill att man ska vara ta kontakt, jag har aldrig smittat med min sorg men vissa stunder känt det som om man trott det runt mig, inte trösta för det är stötande, inte säga tiden läker, du ska se det blir bättre, utan dricka kaffe, prata om det som hänt inte vara rädd om jag gråter för det är naturligt att gråta och jag mår bra av att gråta. Jag tycker det var jobbigt att mina arbetskamrater som jag hade i mitt liv uteblev, ingen kom på besök och det kändes hårt för man delar sitt liv med dem och jag som mitt i min sorg miste jobbet också hade behövt känna att de fanns kvar för mig oavsett, tyvärr så blev det inte så utan de var för rädda för att prata med mig.
Jag vill inte som sörjande eller i min depression daltas med, utan jag vill att man är som förut, men kom inte med ryck upp dig eller annat för det kan jag ändå inte och det är som att köra in en dolk.
Låt mig tala om Kim, vem han var, vad han tyckte om, lär känna honom genom mitt hjärta, det är så viktigt att man accepterar att kärleken till den som dött inte försvinner och då man mister ett barn genom självmord är det så mycket frågor om och kring varför inom en. Man kan tala om detta eller om hur man ser på en framtid utan personen, om man vill göra något speciellt för att hedra minnet eller kanske prata om tro, hur man tror att det ser ut, finns ett liv efter detta. Det finns så mycket att tala om men jag tror att basen i allt är att man vill inte Glömma personen, man vill minnas och man vill prata.
Det var lite om mina inre tankar runt min sorg, kanske kan det vägleda någon, jag blev glad om mna vågade ta steget och bara vara som du Caroline en medmänniska. Kramar om Dig