Detta eviga växlande i vädret har lyckats att göra mig sjuk, ja jag är sjuk utöver att jag är sjuk inombords så har jag nu fått feber, huvudvärk, ont i kroppen i speciellt nacken och armarna så jobbigt, hatar verkligen att vara sjuk men det får gå det finns ju ändå ingenting man kan göra åt det så då får man vara tålmodig vänta på att det ger sig av igen och det är kallt, hela vårat hus har blivit utkylt av den här evinnerliga kyla som infann sig ute. Vi har inte pengar till mer än hyra just nu för själv får jag ju inte mer än 4500/mån då jag är sjuk och makens sjukskrivningsärende är man inte klar med heller och inte A-kassan heller så jag vet inte vad det ska bli snart så stressande och jag orkar inte med det psykiskt det belastar det som redan finns där inom mig, min förtvivlan det är inte klokt något av det här så fruktansvärt jobbigt att handskas med allting, jag som alltid bara gjort allt jag behövt göra har svårt att ens starta upp med någonting alls nu.

Varför Kim behövde du vända och gå? Det tog ju all livskraft ifrån mig att mista dig, du är mitt barn, du ska vara här . Det är så fruktansvärt fel, vill inte, vill inte mer. Kom tillbaka, gud låt det ske ett mirakel. När jag ser andra ungdomar gå utmed gatan kan jag få för mig att det är du som går där, jag är så säker, glömmer at du är död tills dess att jag ser deras ansikte, så klart det inte är du, men hjärtat har hoppat ett par extra slag och jag är nära att ropa, det känns ju precis som om det är du. Ska jag uppleva att det är så i resten av mitt liv, ska jag hoppas att få se dig igen, ger detta aldrig vika inom mig? Jag vet ju att du dött, jag vet ju att du är bort men ändå fortsätter min hjärna att ge ifrån sig dessa spratt.

Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde känna din närhet men jag känner ingenting alls, varför, har jag alltid trott fel, finns det ingenting mer? Det gör mig så otroligt ledsen att inte få känna den känslan, jag vill känna att du finns här för mig trots att du är död, jag behöver det för att orka, fram, ta de steg jag måste ta men det är bara tyst, ingen känsla, ingenting. Jag känner mig så ensam i det här, så övergiven, övergiven av dig lilla hjärtat, kan du inte förstå att jag saknar dig du var min allra dyrbaraste skatt du var min enda Kim. Den tomhet jag käner sedan du försvann, en likgiltighet som jag önskar försvann, den gör mig kall inombords, vill ingenting längre, vill inte känna så här. Jag vill vara glad igen, men jag finner ingenting som kan vara värt att skratta åt, det är tungt, allt är tungt. Det borde inte få vara så här, ens barn borde aldrig tillåtas ta sitt liv, nej ens barn borde aldrig få dö ifrån en.

Jag ska försöka tänka på någonting annat en stund, minnen av dig, något som göra att jag kan känna närhet en stund, vila mig. Älskade Kimson jag älskar dig, det är alldeles för tomt i mitt liv utan dig..

Mamma

 

Caroline C

6 maj 2011 14:37

Det är inte lätt att greppa livet när ingenting är som förr.
Sorligt är också att du drabbas av flera saker än enbart sorg.
Din värk kommer säkerligen av att du är så spänd –finns det ingen som kan massera dig mjukt i det onda?
Du har ingen värmedyna eller varm filt att linda om dig?

Jag har tänkt mycket tankar om döden sedan jag började läsa din blogg.
Ibland vill jag tänka mig som om döden kommer och hämtar oss i en liten Roddbåt.
Sakta glider vi ut på en stilla sjö och årorna doppas mjukt i vattenytan.
Stillheten och friheten närmar sig och det som varit ledsamt och tungt att bära ska man få lämna bakom sig.
Ljuset i horisonten hägrar och de tunga dystra molnen syns bakom oss.
Nu ska man äntligen få stilla ro och få vila själen.
När vi är mitt på sjön frågar döden oss om vi är klara med det här livet och om det är säkert att vi ska ro vidare.
Den minsta lilla tvekan så vänder döden tillbaka för man måste vara helt säker.
Kanske det finns lite mer som man måste avluta här i jordelivet innan man kan sätta sig i båten?
För mig känns tanken fin att det kan vara så och att det finns en tröst för mig i det.
Men det genom dig Tove som mina tankar kommit fram till det här.
Kanske även du kan finna en tröst i mina tankar?

Åsa Jinder har också skrivit en fin text som jag tycker om - Stilla ro och nära

Många varma tröstekramar fina vän
från vännen Caroline

Stilla ro och nära

Vem älskar dig
när jag farit till landet långt bort och ej längre finns kvar
Vem ger dig mod när du tvivlar
Och ej längre känner den kraft som du har
Ge din själ stilla ro vandra vill om du tror
att du vet var din inre längtan bor
Ditt hjärta blommar känn doften av liv
du är större än du nånsin tror
Vem tröstar dig då ditt inre är fyllt av en sorg
som du inte rår på
Vem lyssnar till dig då bruset från livet är högre
Än du vill förstå
Ge din själ stilla ro vandra vill om du tror
att du vet var din inre längtan bor
Ditt hjärta blommar känn doften av liv
du är större än du nånsin tror

Åsa Jinder

Tove Birkeland Brandt

6 maj 2011 17:15

Tack Caroline, dina tanke om båtturen kändes varm och fin, kanske var det så att Kim for på denna färd, det påminner mig om våra förfäder vikingarnas tro att man fick en båttur och då man la två mynt över ögonen för att man skulle få ta sig över, det är vackert. Kanske fick Kim känna att han var klar här och att han hade nått sitt högre mål, jag hoppas han fick det då han var alldeles för ung för att dö. jag tänker så ofta på det min vän sa att han var en gammal man i en ung kropp och jag känner mitt i allt detta lite tröst i det för jag vill att han skulle känna allt annat än förtvivlan, han var värd så mycket mer.
Också stilla ro och nära kändes trevlig att läsa, jag har letat upp den på youtube och lägger den på sidan. Kramar om dig Caroline är så glad över din vänskap

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...