Jag har en helt otrolig nätvän som hjälpt mig så mycket i min svåra resa och som står bi hela tiden och jag vill tacka henne från mitt hjärtas djup. hon frågade mig idag om inte jag kan skriva lite om mig själv så jag tänkte att kanske vill ni veta vem som står bakom bloggen alla som läst här vet ju redan att jag är en änglamamma men utöver det kanske jag inte sagt så mycket. Jag är också mor till 4 barn, Kim inräknat, 2 pojkar och 2 flickor, dessvärre så har jag ingen kontakt med min son men med mina döttrar är det fin kontakt och de har gett mig 5 underbara barnbarn och ett bonusbarnbarn som jag alla älskar så högt. En av dem heter Gabriel och han har fått diagnosen ADHD, han är en underbar kille men också mycket livfull och glad,  han har i dagarna börjat att sparka fotboll. Jag bor mittt emellen barnen så jag träffar dem alla ganska ofta vilket också blivit ett större behov sedan Kim dog, då livet inte ger oss några garantier är det bästa att ta vara på det. Just nu bor jag i sköna fryksdalen men inom en snart framtid kommer jag att flytta till klarälvsdalen igen, till ett litet ställe som heter Deje en bruksort där man lagt ned det mesta "en by i nedrustning".

Jag har bott utomlands i 7 månader på prov i Spanien" Torrevieja"med min son Kim och maken Ståle, det var en annorlunda upplevelse, mest skön men också jobbigt att vara borta från de anhöriga, mina döttrar, barnbarnen mina föräldrar som är i livet och som står mig väldigt varmt om hjärtat. Efter den utflykten så flyttade vi tillbaka till Deje, Kim flyttade tidigare till sin syster och senare till sin pappa därav bodde han inte med mig då han dog annars har han växt upp med mig större delen av sitt liv. När jag kom tillbaka till Deje som det blev så stod vi med två tomma händer och hade trillat ur det svenska systemet så vi funderade över vad vi skulle göra, båda älskar att laga mat så då vi såg att Lernia hade en utbildning för att bli kock hoppade vi på det efter att arbetsförmedlingen godkänt oss. Det var en otroligt rolig tid att studera och i ärlighetens namn så hade jag nog kunnat studera i resten av mitt liv, det var så spännande att läsa om allt, men kul tar slut det vet vi alla, dock inte helt vi blev ju kockar. Jag var så stolt då jag fått min livs första arbetsutbildning. Jag är kock, fick arbete på Dömle Hergård där jag jobbat som kock i nästan 2 år och så mitt i min sjukskrivning blev jag arbetslös, då min arbetsplats sattes i konkurs. Så nu står jag här sjukskriven utan ersättning och arbetslös på samma gång.

Det är ju på grund av min övervikt och min ålder svårt att få ett nytt jobb inom kockyrket och så tror jag mig märkt en tendens till skepsis över kvinnliga kockar. Är det inte konstigt att det är kvinnor som sedan urminnestider har jobbat i kök men så är det män som trots detta har statusen i yrket?

Nåja det ska nog bli att det råder bot på detta också till sist, jag tycker om att laga mat och har försökt hålla mig uppe med det sedan Kim dog, ja som sysselsättning, bakat en del. Det är Kul så det har varit en bra terapi för att inte sjunka igenom helt. Jag har accepterat att han är borta nu och med det har det blivit lättare att andas, jag har döpt min situation till fas 1 och nu fas 2 av sorgen, det är lättare men stundvis så dalar jag och jag gissar att det är så det kommer att kännas i resten av mitt liv.

Jag tycker om att teckna och att skriva och jag älskar fiske, att stå och kasta med kastspö är så rogivande för det inre. Jag brukar meditera när jag har tid och jag läser en hel del då jag finner tid till detta, mycket healing, meditation, hjälp till självhjälp för att må själsligt bra och mycket faktaböcker om olika saker, kokböcker men på kvällen då är det deckare som gäller innan jag slår igen mina ögon och somnar.

Jag stickar lite ibland men det går i cykler det med, det blir lite tröjor till barnbarnen, en hobby jag tagit upp efter ca 13 år tillbaka i tiden men det var som att cykla så inga problem där det vara bara att lägga upp och sätta igång.

Jag älskar nätet, all information som finns här ute. Jag utbildade mig då jag var yngre jag tror det var 20 år sedan till datatekniker men ja jag är behjälplig nu för att hålla liv i mina egna datorer men inte mer än så, har glömt det mesta blir ju så när man inte håller på och så är det ju hela tiden nya saker som kommer. När man tänker tillbaka så här ser man ju att tiden rusat förbi så fort att man inte kan fatta det men jag har suttit på tåget och det är väl huvudsaken. När jag ser på mitt liv så har det varit omväxlande, svårt och rikt men så är det väl det är dalar och toppar i allas liv. Jag har varit med om så mycket att det egentligen skulle räcka till för flera personer men ja det är inget jag tänker ta upp här lite för privat ännu och jag planerar att en dag försöka mig på en självbiografi.

Ja nu har ni kanske fått en liten bild av vem Kims mamma är, vad jag gör och hur jag är. Jag älskar att umgås med familjen och jag bjuder gärna på en god middag och så älskar jag att fotografera, min digitala brukar jag bära med mig lite över allt och jag älskade att vara i naturen innan jag dessvärre blev så överviktig som jag är för nu känns det jobbigt att röra på mig, men tids nog ska jag ta mig an det problemet också det är ett prio ett fall då man inte orkar med så mycket i livet när man är sån och kroppen tar så mycket stryk hela tiden och det är fortsatt så mycket jag vill göra när jag tänker efter, jag vill ju se mina barnbarn växa upp för att nämna något. Och jag vill kunna må bra när jag blir äldre. Livet pågår, trots att jag mist min son, jag måste försöka blicka framåt sakta och lite i taget när jag orkar men det finns nog en framtid även om den ligger en bit bort.

 

Caroline C

19 maj 2011 15:09

Finaste Tove!
Så otroligt fint skrivet – jag är djupt rörd!
Jag tror också att vi som läser din blogg har fått se en annan sida av dig nu.
Inte den enbart ledsna Tove som saknar och längtar efter sin älskade son Kim.
Det finns trots allt en annan Tove som vi inte har lärt känna ännu men som många av oss vill veta mer om.
Om jag får ha en önskan så skulle jag gärna vilja veta mer om er tid i Spanien.
Det lät så spännande om er tid där som ändå var 7 månader.
Ni måste ju ha upplevt mycket på denna tid med både en annan kultur och mentalitet som är lite annorlunda än vår.
Hur bodde ni? Vad var det som gjorde att ni åkte dit?
Förlåt! Jag är så nyfiken.

Du är en fin människa Tove med ett stort hjärta!

Du förtjänar inte att få uppleva det som du gör nu och har gjort.
Men någonstans – lite längre fram i tiden kommer väl svaret på varför det blev som det blev.
Kanske din bok som du skriver på blir mycket uppskattad för att du genomgått allt det här?
Eller så finns det ett annat svar som vi ännu inte vet om.

Vi är många som följer din blogg och vi hoppas på många fina stunder med dig.
Du är en god berättare och du ger oss många oförglömliga stunder via din blogg.

Många varma kramar
från vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

19 maj 2011 22:38

Kära Caroline självklart kan jag berätta om min tid i Spanien det var en spännande upplevelse som jag inte vill vara utan och det är inte utan att jag önskar ibland att jag stannat kvar men så tänker jag på mina barn och barnbarn och vet då att jag gjort rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...