Jag ska berätta om min resa till ett annat land, kanske inte allt på en gång men en bit av det i alla fall. Vi valde att flytta utomlands för att vi hade vänner som bosatt sig i Spanien och så gick vårt företag som vi drev jag och maken åt helsike så vi behövde göra något annat, vi sålde av alla ägodelar vi kunde för att ta oss dit och prova lyckan, vid det tillfället hade vi en lägenhet i Torrevieja som vi brukade sommartid annars, nu testade vi att bo permanent. Vi bilade ned genom Danmark, tyskland osv genom hela Europa tills vi var 50 mil innan vi var framme där brakade vår släpkärra ihop, axeln gick av och där stod vi vilsna utmed en hårt trafikerad väg och fick ta hjälp av assistans, allt vi ägde fanns i kärran som bogserades till en verkstad och där blev kärran stående i Tarragona i över 2 veckor med allting kvar i den, själva fick vi fortsätta mot Torrevieja med bilen och ha tålamod att vänta mycket oroliga över våra saker, men det ordnade sig till slut. Spanien är dessvärre ett land med mycket manana anda, jag menar varför göra idag det du kan göra i morgon så det är ett tålamodsprövande land. Ingen av oss behärskade Spanskan så vi försökte förtvivlat att tala på engelska och det var dessvärre inte allt för många som förstod det vi sa.

Väl i lägenheten fick vi bädda på stengolvet för våran säng stod på flyttlasset och så låg vi som bohemer i 2 långa veckor, ja Kim var den av oss som hade en säng då vi hade en i hans rum.Våran Rottweiler Buddy blev också berest för honom tog vi med oss ned och han och Kim höll ihop för det mesta. Vi bodde i ett lugnt område med ett stort polområde utanför vår dörr samt en fotbollsplan där Spanjorerna sparkade fotboll varenda helg. Vi startade upp ett eget företag i Spanien för att sätta upp vatten reningsanläggningar, vi sålde en del och hankade oss fram och så satte vi upp teveanläggningar, fram tills dess att maken trillade ned från ett tak 4 m rakt ned i ett stengolv, krossade armbågen och slog av armen helt längre upp samt fick en spricka i bäckenbenet, jag fick fatt på ambulans och ja in på operation for han sedan fick jag klara mig själv det var en jobbig tid och i samma veva slog lågkonjunkturen till även i Spanien och folk slutade sätta upp teve och man drog in på lyxen att ha en vattenrening i lägenheten och med det försvann inkomstmöjligheterna, när våra besparingar började tryta fick vi till sist ta ett beslut att fara tillbaka till Sverige. Maken behövde dessutom rehabilitering så ja jag kämpade själv för att hålla oss flytande. Kim satt mest på nätet och det fanns ingen skola som passade för hans speciella behov så han tyckte nog det var jobbigt att vara där samtidigt som det var spännande att vara i ett annat land, han älskade all grafitti som fanns där och deras musikstil tog han till sig och man hörde ofta rap på spanska yla ut från hans rum, men efter ca 5 månader blev Kim konstig, hade fått kontakt med en del hemma i Sverige via nätet, blev otrevlig och jättesvår att ha med att göra, förvandlades helt, ville tillbaka, vägrade hjälpa till med någonting alls och allting blev jättekonstigt. han vägrade rasta hunden när jag jobbade och maken inte klarade gå, han vägrade ta bort sin mattallrik efter sig och slog mig till slut, maken började han konstigt nog hata och var jätteotrevlig i slutet så mordhotade han maken ute på en restaurang där vi var ute tillsammans och åt efter detta gav vi upp lite, Kim ville bo med sin syster och vi ordnade detta och han fick åka hem eftersom vi skulle tillbaka vi med så fick han fara i förväg. Väl hemma i sverige igen gick det bara månader hos henne sedan ville han bo med sin pappa och han fick den möjligheten och under den tiden kom vi hem igen, vi började om på nytt ännu en gång, Kim kom hem till oss och hälsade på men var åter igen jätteotrevlig och mordhotade maken ännu en gång, skulle ut och förstöra våran bil så maken bad honom lämna lägenheten. Jag höll kontakten med Kim, hälsade på honom i Grums där han bodde, stack till honom pengar och vi pratade på nätet, på telefonen, våran kontakt var trots allt bra sedan så fick jag brev i från det sociala att Kim levde vind för våg i Grums och det blev möten. Jag klarade inte av bråken emellan alla, hade fått en depression av allt bråkande och sa till socialen att det inte gick för honom att flytta tillbaka till mig och han ville bo med pappans svärmor eftersom han hade sin flickvän i Grums och ja mellan maken och honom blev det ju inte bra så det kändes som en bra lösning. Jag for ju dit och träffade honom så ofta jag kunde och vi talade ju i telefonen och på msn, men med det som nu skett slutar jag inte klandra mig själv för det som skett, jag borde förstått att han behövde mig mer, men jag var så nere och jobbade en hel massa för att klara av att bo så jag såg inte att min son mådde dåligt, något jag nog aldrig helt kommer att kunna förlåta mig själv för.

För han betydde allt för mig, jag trodde jag gjorde det som var bra, att jag gjorde det han ville, men det var fel val och jag får leva med det i resten av mitt liv. Dock är jag innerligen glad för den ensamtid jag fick med min son i Spanien för vi kom varandra så nära när vi bodde där, han lärde mig om ungdomarnas liv, vad som intresserade honom, han lärde mig bildhantera, om hip hop, om kärlek ja så otroligt mycket och vi upplevde saker ihop som jag är innerligen glad för nu när han är borta, så många fina minnen. Restaurangbesök, havsbesök, promenader, fotografering av grafittikonst. Han fyllde mig med liv och vad som än hänt Jag älskar min son i evighet, man får fortsätta döma mig för ingen kan vara hårdare i sitt straff än jag är mot mig själv.

Spanien var en av de vackraste tiderna i mitt liv, min närhet till min son, solen, livet, maten, miljön, värmen, affärerna, ölen jo jag saknar min tid i Spanien sedan finns det mindre bra saker också, dels att jag inte kunde språket men också deras enorma byråkrati, den var hemsk och utan våra vänner hade vi stått oss slätt, naturen var ju inte lika vacker där, -jo till att börja med men sedan tyckte man mest det var stenigt, torrt, fanns inga fina sjöar, inga björkar och granar. Jag saknade den svenska naturen så jag höll på att bli tokig. Nu är det Kim jag saknar varenda dag och honom är det dessvärre inte bara att sätta sig i en bil och resa till mera. Jag åker till minneslunden, tänder hans ljus och jag känner mitt misslyckande som mor, jag borde ha förstått och när jag behövde förstå fattade jag inte ett skit, Kim hade rätt då han sa att jag inte fattade ett skit....

Saknaden tär inom mig, det gör ont att mista, att mista sin egen själ, mitt barn, min son som stod mig så förtvivlat nära.

Älskar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen min älskade lilla Kim.

Mamma

 

Neta

20 maj 2011 00:09

Vet du jag tror inte du har ett dugg skuld i det som skett, han hade gjort det iaf.
När jag som utomstående läser det du skriver så verkar det som han fått en psykos av något slag. En sjukdom helt enkelt. Inte ovanligt bland AS-diagnoserade.
Förstår att du längtar tillbaka till tiden innan han blev strulig men i stället för att önska tiden tillbaka ska du i stället försöka njuta av tankarna på det ni hade då. Le och var tacksam åt minnena.
Din Kim finns och kommer alltid att finnas inom dig, bevara honom där och vårda alla minnen ömt.

http://netaave.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

20 maj 2011 00:50

Ja Neta du ska veta att jag försöker, min tid går ut på att repa mig och att ånyo kunna leva och att se det fina vi hade. kram

 

Caroline C

20 maj 2011 07:25

Bästa Tove!
Tack för att du ville berätta om Spanien tiden.
Du har verkligen förmågan att kunna skriva berättande och så fängslande.
Samtidigt när du skriver om tiden före Kims bortgång så kanske du kan se det hela med nya ögon?
Han hade tydligen en annan sida också som du mitt i sorgen glömt bort eller inte vill tänka på.
Vet du, jag tror att det du har skrivit nu borde få finnas med i din bok.
Du beskriver ju så bra hur han mådde innan han avslutade sitt liv.
Man kan ju klart se att det var en vilsen grabb som inte hade hittat sin plats i livet.
Vilket händer många ungdomar idag.
Dessutom har ju kraven höjts på de unga betydligt mer idag än som bara för några år sedan.
Du har ett viktigt budskap där att förmedla men utan anklagelse mot dig själv.
Som vi kan läsa så gjorde du ändå så gott du kunde och du struntade ju inte honom som många andra föräldrar skulle ha gjort.
Du kämpade på i en omöjlig situation!

Jag tycker det är bra gjort av dig Tove att våga och vilja berätta som du gör.
Det är inget hyckleri eller förskönande av det som hänt utan ren sanning.
Åter igen så tror jag att vi som läser och följer din blogg kommer att se dig på ett helt annat sätt
i fortsättningen.
Inte i negativ bemärkelse utan mer förstående. Du har inte haft det lätt och har det inte nu heller.
Men du bevisar också att det går att kämpa på trots allt.

Många varma tröstekramar
från vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

20 maj 2011 14:23

Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig Caroline jag har så mycket att tacka dig för du bär mig i din famn. Jag ser det du reflekterar, vaknar lite i taget. Nej jag blundar inte jag har nog bara vilat mig från det onda som jag vet funnits i våra liv. Sakta möter jag en framtid. Tack Caroline

 

Mamma Lina

20 maj 2011 09:28

Det är en tuff historia du berättar. Tack för att du delar med dig. Kram

Tove Birkeland Brandt

20 maj 2011 12:23

Jag är glad att få dela bitar ur mitt liv det hjälper mig att läka. Kramar om

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...