Jag sitter just nu som gamla människor gör, kanske för att jag är gammal, jag vet inte. Men jag blickar tillbaka på tider som varit, mina barn, tider då Kim levde, tider då vi alla umgicks. Vi hade det bråkigt, slitigt men fantastiskt kul och när jag tänker tillbaka skulle jag ge vad som helst för att få resa tillbaka i tiden. Med tiden som gått har man lämnats ensam, barnen bryr sig inte om att komma längre, eller att umgås, Kim är död. Min dotter och jag stod varandra jättenära för inte alls länge sedan och nu är hon fullt upptagen med sitt liv och vill inte alls vara med oss åldringar mer. Före Jul träffade hon nya kärleken och med den försvann vi ur hennes liv, jag kände mig bortkastad och gör nog det till viss del fortfarande. Jag fanns där hela tiden och nästa dag var dörren stängd, hon har inte tid. Frustration, men de är vuxna och har väl sina liv. Förra veckan hjälpte vi bonusgrabben att flytta till eget. Vart tar tiden vägen? Jag minns dem alla som små. Herregud vad jag saknar min Kim mitt i allt det här, fattar inte hur allt kunde sluta så jävla illa. Jag har svårt att se fram emot saker numera, svårt att glädja mig över livet, men ändå vet jag ju att jag måste göra det. Jag och maken måste kämpa på med vårat tunga liv, ja inte ett tungt förhållande för det är trots alla törnar ett mycket kärleksfullt förhållande, men vardagen tar sitt och ensamheten en del av det andra. Det händer inget roligt längre. Känner mig rädd för nya inslag, vill låsa in mig. talar med min andra dotter på telefonen, saknar henne men jag kan ju inte åka dit och sätta mig i tid och otid, hon har ju ett eget liv och barnen att hålla reda på. Jag är trött, livet är en kamp och till viss del känner jag mig bortkastad utan förklaring. Hatad av släkten, när Kim dog försvann allt jag var van att ha i mitt liv och nu kämpar jag bara för att överleva. Skriver på min bok, som jag ibland känner misströstan över, de som borde vilja läsa vad jag skriver, de kan knappt läsa och är inte alls intresserade av att läsa långa texter. Jag är nog gammal, har gamla visioner, trodde på begreppet familj, men ingenting var som jag trodde. Jag hade satt upp mina egna illusioner, drömmar, mål där ingen vill ingå. Nu står jag här och blickar in på mitt liv och funderar på hur jag kommit hit och hur ont min livsväg faktiskt gjort att gå.

English Version

I'm sitting right now that old people do, maybe because I'm old, I do not know. But I look back on times that were, my children, a time when Kim was alive, a time when we all hung out. We had a rowdy, hard work but great fun and when I think back, I would give anything to travel back in time. With the passage of time has been left alone, the kids do not care to go any further, or to hang out, Kim is dead. My daughter and I were very close to each other not long ago and now she is busy with her life and do not want to be with us old people more. Before Christmas, she met her new love, and with it disappeared we out of her life, I felt wasted and make enough there to some extent still. I was there all the time and the next day the door was closed, she has no time. Frustration, but they are adults, and I suppose their lives. Last week we helped my bonus kid to move to his first flat. Where does the time go? I remember all of them as small. My God, how I miss my Kim midst of all this, do not get how everything could end so damn bad. I find it hard to look forward to things now, hard to please me more than life, yet I know that I have to do it. I and my husband have to fight on with our heavy life, well, not a heavy proportion of it is after all the blows after a very loving relationship, but everyday life takes its solitude and some of the other. It happens no fun anymore. I feel afraid of new features to lock me up. talking to my other daughter on the phone, miss her but I can not go there and bring me all the time, she has her own life and the kids to keep track of. I'm tired, life is a struggle and to some extent, I feel wasted no explanation. Hated by the family, when Kim died, I lost everything I was used to have in my life and now I struggle just to survive. Writing on my book, I sometimes feel despair over, those who would like to read what I write, they can barely read and are not interested in reading long texts. I guess I'm old, old visions, believed in the concept of family, but nothing was as I thought. I had set up my own illusions, dreams, goals where nobody wants to be included. Now I stand here and look into my life and thinking of how I came here and how bad my life path is actually made to go.

 

Mamma Lina

23 mars 2012 18:27

En uppmuntrande kram skickas från mig!

Tove Birkeland Brandt

23 mars 2012 22:06

Tack, snälla du. Kramar tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...