Då sitter jag här med dig min kära blogg, har legat och vridit mig i sängen i en timmas tid utan att kunna sova och till sist gav jag upp sömnen.

  Det är inte hunger som gjort det utan personliga tankar.

  Jag är totalt klarvaken så nu har jag äntligen greppat en kopp nybryggt kaffe, varmt och gott i en nyavkalkad bryggare som äntligen vill vara med och jobba igen. Kan lova att den varit saknad ett tag, men nu har den intagit bänken och den blåa plastmodellen har fått ge vika för större krafter.

  Kissie sitter vid min sida, eller ligger på bordet intill mig för att hålla ett vakande öga.

  I går hade maken och jag en urladdning något vi inte haft på flera år nu så förmodligen är det det som orsakat sömnbristen.

  Jag vet inte vad som hänt inom mig, men jag får säga Förlåt Kim om det är så att du kan följa mina steg här på jorden, men jag har äntligen kommit till en punkt där saker utanför mig har större betydelse och upptar mina tankar istället för sorgen efter dig.

  På gott och ont så klart, inget mynt har ju endast en sida så här sitter jag nu med huvudet sprängfyllt av tankar. 

 Jag slåss för det jag tror på och om saker gör mig illa eller berör mig felaktigt då säger jag det. Även om det kanske vore bättre att bära det inlåst inom mig.

  Jag misstolkas stadigt och känner det som om jag inte hör hemma någonstans längre, jag är sugen på livet igen men som det ser ut för oss ger det oss ingen möjlighet att smaka.

  Det trista är ju att man ofta låter bägaren rinna över på felaktigt sätt men å andra sidan kanske det behövs någon gång. Livet är inte något putti nuttigt, det är en kamp som jag till fullo och inom en snar framtid kommer vara redo att ta mig an igen.

  Ledsam känsla är dock att det finns de som inte ser min förändring, som inte hänger med i utvecklingen. Visst vet jag att för mig är det snabba växlar, men sådan har jag alltid varit och det borde inte chocka omgivningen.

  Det som skedde på min arbetsplats förminskade mig, min yrkesstolthet, mitt kunnande. Det trasade sönder mig och borde inte alls få finnas på arbetsplatser(mobbing). Det tog glädjen till jobbet ifrån mig och inte bara det utan glädjen att laga mat, som varit mitt stora intresse så länge jag kan minnas.

  Men inte något ont som inte bär någonting gott med sig, jag reser mig igen och nu gör jag det med kraft. Jag vet inte vad terapin spelar för roll, men säkert  en stor del till att jag kan stå upp. Man kan vädra saker där som man inte tillåts göra annars, men behöver inte bära det som trycker själv eller ligga till last hos de som ändå inte tar del längre.

  Jag lider fruktansvärt av att vi inte har några vänner, för det vore hemskt kul att kunna göra saker tillsammans med andra. Bara att sitta ned och dricka kaffe och tala, vara del i en gemenskap.

Ett par där man kunnat växla ideer, tankar och framtidsvisioner med men så har det inte blivit. Men detta är faktiskt inte mitt fel även om en del vill få det till att det skulle vara det, på grund av vem jag är eller vad jag står för.

  Livet har satt spår inombords på många sätt, men nu börjar ryggsäcken lätta och de som inte vill eller kan hänga med, synd för jag börjar ta för mig av livet igen.

  Det finns så mycket villfarelser att tampas med, även hos de som står en nära. Att man måste behandlas som en liten skör sockertopp för att livet farit illa fram, så är det inte.

  Då det gäller Kim är vi många som bär en skuld, men samtidigt bär ingen av oss den egentligen eftersom Kim själv valde sitt öde. Ingen kan ansvara för ett självmord, men vi kan vara en bidragande faktor i den människans val att göra det. En vesäntlig skillnad.

  Jag är trött på att bära skuld, då jag vet att allt jag egentligen bar inom mig för mitt barn var kärlek/är kärlek och de som var så raska att döma mig. Synd om dem!

  Hans val tog bort två år av mitt liv, men inte mera nu det är mitt val och har varit det ett tag. Visst har jag emellanåt dåligt samvete gentemot honom för att jag släpper taget, för att jag kan sakna med öppna ögon och då veta att jag måste gå vidare efterom mitt liv är här och nu.

  Chockad möter man åsikter, får insikt i att en del av dem som finns i ens liv inte ens uppfattat att jag tagit mig ur helvetet och att det som nu sker, det sker i livet och inte med foten i graven. Tror inte ens det var så att insikten finns där över hur mycket terapi jag varit på redan för att vända tankarna och känslorna jag burit inom mig. Visst är jag skör men det hör till, allt som lagas har lättare för att brista men å andra sida så blir en del fogar starkare också.

  Jag blev väldigt ledsen och det ligger tyvärr till rot för sömnlösheten i Koppomsnatten, kanske skall man tala eller så är det så att man helt enkelt skall sluta tala.

 Avvägandet om vad som är rätt eller fel är svårt att känna av och för de runt mig att känna mig som den jag blivit nu, ja det kan vara svårt om man inte vill eller passar på att hänga med i min utvecklingen.

  Bättre eller sämre, jag tycker det är till det bättre.

  Jag vågar säga till när det är något jag inte vill vara med om, vågar stå upp för mig själv vilket jag aldrig gjort förut någonsin i hela mitt liv och även om det kan bygga på helt felaktiga grunder som svartsjuka(en av de värsta sjukdomar man kan ha), så är det sunt att ens våga säga "Jag vill inte det här".

  För mig är det nytt och friskt.

  Jag är starkare än på mycket länge, terapin gör bot och ändring inom mig, flyttar gränser för att ge plats åt liv.

  Låt mig dock säga "Rom byggdes inte på en dag" och det gör inte jag heller, mirakel det hör inte livet till i alla fall inte mitt liv.

  Vart är jag just nu?

  Reflektioner i en gryende morgon. Tänker på det jag vill göra i livet, tillsammans med min älskade make, allt det jag vill att vi skall uppleva. Små saker som kan ge förändringar, att fiska bara stå vid en sjö i tysthet och kasta kast efter kast med kastspöt och drömma om hugget. Röka fisken vi fångar och njuta av nuet.

  Att skapa atmosfär för mitt skrivande, jag vill skriva men det har varit hårt och slitsamt för mig en tid att ens orka med att vara kreativ, dock har jag inte gett upp utan suttit med korta texter och tragglat.

  Psykisk ohälsa är inget som är trevligt att möta i sitt liv, att kämpa med tankar om självmord fast man egentligen inte alls vill ge upp, för då allt klarnar igen och molnen ger vika så är man ju sugen på att leva.

  Sorgligt att säga det, men så hade det även varit för Kim om han klarat vänta ut smärtan som han skapat inom sig.

  Men förlåtande är den gyllene nyckeln. Jag har förlåtit dig Kim för att du gav dig av till en värld utom räckhåll och nu måste du förlåta för att jag har valt att leva.

  Förhoppningsvis har jag massor av tid kvar att leva och då hoppas jag att dela den tiden med min älskade make, tillsammans ser jag oss utforska världen, dörrar står öppna om man ser efter vad som finns runt hörnet

  Ett litet steg i taget för oss framåt mot helt outforskade stigar. Men vill du vara del i mitt liv är det bäst du kastar dig på snälltåget för nu fan åker det!

"Jag lever, jag lever, jag lever."

 

Sölvi

20 april 2013 22:57

Hallo, min vän...
Jag tycker det är härligt att du verkar må bättre! <3 Jag känner ju , som jag sagt förut, så mycket igen mej i det du skriver iblandt.Detta med vänner är ytterligare en sak....Vi har heller inte så där stor omgängeskrets, käns mycket ensamt iblandt.Finns ett par vänner, men inte mera än så, tyvärr...
Det du skriver om att förlåta, är så viktigt...Jag vet inte om JAG har förlåtit min mamma..Men, jag är övertygad om att hon vill jag skall leva! Det tror jag din pojke vill för dej också! Att du skall leva, må bra och vara stärk...
Stor kram från mej./Sölvi

http://kristenbloggen.blogg.se/index.html

Tove Birkeland Brandt

21 april 2013 09:04

Hej min fina vän och än en gång tack för din värme och vänskap.
Livet är väldigt besynnerligt men just detta med att förlåta jo jag kom nog till att det måste ske för att jag skall få ro inombords, jag har burit sådan ilska. Kim hade nog sina skäl fast Gud ska veta att jag inte vet vilka de var och att förstå dem det kommer jag nog aldrig att göra. Jag mår bättre, tvingar mig att må bättre då mitt fina förhållande lidit svårt av min sorg, det var ju inte vårt barn utan mitt och det har inneburit mycket skuldkänslor för oss båda på olika sätt.
Jag är glad på riktigt nu och det känns som en otrolig gåva, jag har 14 dagar kvar till operationen och min påbörjade viktnedgång. Så mycket att glädjas åt och jag ser en framtid jag inte sett på över två års tid. Känns fantastiskt.
Kramar från din vän Tove

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...