Mitt inre har varit avstängt, kanske för att överleva. Men idag är det fyra år sedan min son tog sitt liv och jag vaknade av att tårarna rann utmed mina kinder. Jag sörjer även i sömnen.

   Jag har så ofta bett om tecken från andra sidan, att min son skall visa att han är hos mig, kanske var det just detta som hände häromdagen då mina handskrivna kokböcker hoppade ut på golvet, efter att ha stått i bokhyllan i över ett års tid. Jag hoppas det var så.

   Ångesten trycker i bröstet och jag har tänt alla ljus jag kan för min ängel, det brinner ute vid stenen, vid hans fotografi och här där jag sitter vid datorn och skriver. Jag har tänt rökelse, för min son och jag älskade rökelser.

I dag sveper minnen över mig. Det känns tungt att andas och jag tänker på alla saker jag och min älskade lillkille hade ihop, musik, grafitti, datorer, kläder. Han höll mig ung i sinnet genom att visa mig nya saker, svepa mig med i sin värld och nu, ja nu.  - Sitter jag här med tårarna rullande nedför kinden och saknar, kan till viss del fortfarande inte förstå att han tagit sitt liv. Åren går, men smärtan ger inte med sig. Skam, skuld, förbannade tankar som ilska, allting virvlar runt och gud så jag saknar mitt barn. Känns som jag skall gå sönder inuti. Om jag bara vetat att han var så nere, om jag bara förstått någonting.

Finns ingenting att göra, mer än att be om att vi får träffas igen en dag. Vad mer kan jag hoppas på, vi är inte avslutade. Kärleken kan inte ens döden göra slut på, den växer med tiden. Snart närmar sig även Kims födelsedag och det är en riktigt hård tid för mig, värre än jag erkänner. Vågar inte, vill inte braka igenom så jag försöker vara stark om inte för mig själv så för andra. Kanske också för att de inte skall se min svaghet.

   Inte en enda dag sedan Kims självmord har jag slutat tänka, slutat sakna, slutat undra "Varför?". Tänkt på alla de hot jag fick uppleva, allt hat som östes in från Internet, folk som tyckte jag var en dålig mamma, som inget visste om vår bakgrund. Alla dessa som brydde sig så mycket om min son då han gått i döden, vart tog deras röster vägen sedan? Vart tog deras sorg vägen om de ens hade någon.

   Alla mina ord känns som de redan är sagda, jag bara upprepar det jag sagt i fyra långa år, ord som kommer från min fångenskap i livet efter. För det lättsamma livet före är för alltid borta, jag har insett det nu. Jag blir aldrig mer den jag en gång var, på gott och ont.

Älskade Kim, jag önskar jag kunde vrida tiden tillbaka. Göra om en del, göra bättre, men tiden har stannat. Det här är och förblir din DÖDSDAG och jag gråter av saknad.

Älskar dig så innerligt, så djupt, då och för alltid och mitt älskade barn: "Vi ses igen i evigheten"

Älskad, saknad och aldrig någonsin glömd. Vila i Nangijala mitt vackra och underbara barn.

                                                                                                          Mamma

Rösta på mig!

English Version

My mind has been muted, perhaps to survive. But today it four years ago, my son took his life and I was awakened by the tears ran down my cheeks. I mourn even in his sleep.
    I have so often asked for signs from the other side, that my son must show that he is with me, maybe it was just that happened the other day when my handwritten cookbooks jumped out on the floor, after standing in the bookcase in over a year . I hope it was so.
    Anxiety press in the chest and I have lit all the candles I can to my angel, it burns out at the stone, at his photograph and here where I sit at the computer and write. I have burned incense, for my son and I loved incense.
 
Today sweeps memories of me. It feels hard to breathe and I think of all the things I and my beloved little guy had together, music, graffiti, computers, clothes. He kept me young at heart by showing me new things, sweep me into his world and now, yes now. - Do I sit here with tears rolling down his cheek and lacking, can to some extent still do not understand that he had taken his life. Years go by, but the pain does not bring. Shame, guilt, cursed thoughts that anger, everything swirls and god I miss my children. I feel like I should go broke inside. If only I had known that he was so down, if only I understood nothing.
 
There is nothing to do, more than to pray that we may meet again one day. What more can I hope for, we are inet completed. Love can not even death to end, it grows with time. Soon approaching even Kim's birthday and it's a really hard time for me, worse than I admit. Dare not, want not mess through so I try to be strong if not for myself as for others. Maybe also because they will not see my weakness.
    Not a single day since Kim's suicide, I have stopped thinking, stopped miss, stopped to wonder "Why?". Think of all the threats I got to experience, all hatred that was poured in from the Internet, people who thought I was a bad mother, who knew nothing about our background. All those who cared so much about my son when he passed into death, where did their voices road then? Where did their grief way if they even have one.
    All my words feel like DDE e is said, I only repeat what I have said for four long years, the words of my captivity in the afterlife. For the easygoing life before is gone forever, I have realized that now. I will never be the person I once was.
 
Beloved Kim, I wish I could turn back time. Making a lot, do better, but time has stopped. This is and will remain your death and I cry of regret.
Love you so deeply, so deeply, now and forever, and my beloved child: "See you again in eternity"
Loved, missed and never forgotten. Rest in Nangijala my beautiful and wonderful children.
                                                  



                                                  



       mom

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...