Caroline C

22 mars 2011 07:41

Finaste Tove!

Många tycker att du ska skriva en bok och du undrar vad du ska skriva för en bok?
Vet du, du skriver ju redan på din bok – boken om Kim!
Du berättar så fint på din blogg om din sorg och längtan efter honom och du berättar också om helvetet att komma tillbaka till livet.
Fortsätt att bygga på det som du redan har påbörjat.
När du känner för det så kan du skriva mera om när Kim var liten och olika händelser fram tills hans bortgång.
Kanske också skriva om hur ni har blivit bemötta av andra människor.
Vissa är rädda för människor i sorg – de tror att det är smittsamt.
Jag vet inte hur myndigheterna /sjukvård m.fl har hjälpt er om ni fått någon hjälp överhuvudtaget?
Om du har saknat någon hjälp från dessa?
Saknat något ifrån oss andra?
Redan nu beskriver du hur olika ni sörjer fortsätt med det.
Det kan ju vara en vägledning för andra i sorg – en del gråter mycket andra gråter inte alls.
Men alla sörjer ju lika mycket ändå fast på olika sätt.
Det kan ju vara skönt att veta att det inte är fel på en om man inte sörjer som alla andra.

Du är duktig på att skriva och uttrycka dig!
Tänk på vilken kunskap du redan bär på om din sorg.
Det du skriver om kan ju bli till nytta för dem som jobbar eller ska jobba med svåra händelser som du och din familj genomgått och genomgår!
Hur ska man bemöta er och hur vill ni bli bemötta?
Vad ska sjukvård och myndigheter tänka på?
Framför allt vad ska vi som medmänniskor tänka på?

Kära Tove! Det kanske är meningen att du ska skriva en bok där du visar vägen för andra genom din kunskap i sorgen efter Kim.

Vill du ha ett mål så kan du ju ha målet att ge ut boken på årsdagen och samtidigt har du en minnesfond till Kims minne.

Du har ordet och kunskapen – fortsätt och skriv!

Angående Kladdkakan – ät och njut!
Tillåt dig att få må bra en kort stund.
Känn glädjen i att baka och få bjuda dina kära på något gott.
Lev här och nu - resten tar du en annan dag.

Varma tröstekramar
Från vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

22 mars 2011 10:20

Du är en sådan underbar vän, ja kanske är det så att boken börjat, mitt liv har gjort det igen, kanske tar det ungefär 2,5 månad att ta sig ur den förlamande chock man känner då ens barn är borta för alltid, jag vet inte om det har en egen tid, men för mig hade det ju det. Jag har bloggat, sjukvården sjukskrev och bad mig själv leta efter en kurator då den de hade till förfogande själv var sjukskriven.
Jag fick en lapp till samtalsakuten, men kontakten var för svår att ta.
Jag hade inga problem heller, bara sorg vill inte vara till besvär. Jag har haft kontakt med en underbar kvinna ifrån kyrkan, hon har varit guld, rest hem till mig och bara pratat om vad som helst eller lyssnat, det har varit skönt.
Och så har jag haft turen att du börjat läsa det jag skrev, du har vågat prata, Tack.
Kram Tove

Caroline C

22 mars 2011 11:46

Allting har sin tid och hur lång tid en sorg ska ta i olika skeden tycker jag inte man ska mäta ut i tid.
Det tar den tid det tar och måste få ta sin tid för att komma vidare i sorgen.
Du skriver:
”sjukvården sjukskrev och bad mig själv leta efter en kurator då den de hade till förfogande själv var sjukskriven.
Jag fick en lapp till samtalsakuten, men kontakten var för svår att ta.”

Jag blir mörkrädd hur du blir bemött av sjukvården men inte förvånad heller.
Det finns ju s.k krisgrupper idag som fungerar lika illa och det här ska vara det fantastiska Sverige som vi lever i!
Du skulle inte behöva ordna något själv – de ska sjukvården se till att du får.
Har man hamnat i en situation och kris som du gjort,då orkar man inte söka själv.
Dessutom ska du försöka våga att ta mera plats – du har rätt att få stöd och hjälp.
Jag har också hört och läst flera andra bloggar att flera kuratorer, psykologer och livscoacher nästan behöver mera hjälp med sig själva än patienterna.
Där rollerna blir ombytta och den som egentligen behöver hjälp får hjälpa den som ska hjälpa.
Det är banne mig inte klokt!
Jag blir glad att se att du inte blev helt utelämnad utan att kvinnan från kyrkan
åtminstone kom hem till dig.

Tove! Du gör det så bra med att våga skriva och sätta känslor på ditt innersta.
Det är inte så konstigt att du mår dåligt och har egna funderingar på saker och ting när du inte fått det stöd och hjälp som du har rätt till.
Det här om något borde du verkligen skriva mer om och ta med i din bok.

Kanske du redan nu kan skriva mer om hur du har blivit bemött?
Sätta ord på dina innersta känslor igen och åter låta det växa fram som du gjorde förra gången.

Vännen! Jag är så glad att jag började skriva till dig men jag kunde aldrig ana hur illa det var.
Men nu ska vi kämpa framåt och boken – ja, den har du redan börjat på.

Sköt om dig och var rädd om dig!
Kram Caroline

Tove Birkeland Brandt

22 mars 2011 15:59

Tack ännu en gång min vän. Kampen för mig framåt, var dag som går blir jag starkare och med vänner som hjälp känns det skönt. Kramar Dig