Jag satte mig ned och skrev en hel massa på den bok jag påbörjat om dig och mig ja om oss och om sorg men också om livet och det kändes så bra, det finns så mycket att säga och många saker som man kan ta upp och få andra att dikutera runt, sådant som du tyckte var viktigt och som jag tycker är viktigt att prata om.

Just idag mår jag väldigt dåligt och det är inte långt till tårar det pågår så mycket bråk runt omkring oss även på nära håll, ingen sammahållning, ingen kärlek det känns så meningslöst för hur mycket man än verkar visa att man älskar någon så får man ingenting tillbaka utan det är mest som att det är ett outgrundligt hat som vilar där istället. Jag har försökt att göra allting bra Kim, men det kvittar hur jag försöker så blir det bara fel och fel igen. I bland känns det verkligen som om det vore bättre att följa efter Dig, att bara finna lugn och ro men så vet jag att det finns dem som verkligen älskar mig och för dem skulle jag förstöra livet helt så jag måste stanna och må så helvetiskt dåligt som jag gör.

Din utväg var felaktig Kim, du var den i våran familj som kunde hålla samman oss, du som förstod oss trots att vi inte alltid förstod dig. Du behövdes här, du var ärlig och du var stark. Fattar verkligen inte eller jo jag fattar väl inom mig att du kunde välja en sådan utväg, men jag kan inte fatta att du gav upp alla oss som behövde dig. I morgon får du din sista vila på minneslunden och jag skall åka dit och tända ljuset åt dig, jag hoppas så innerligt att jag kan känna din närhet då jag vet att du verkligen finns där, att du kan skänka mig kraft min älskade ängla son. Allting har blivit så otroligt konstigt sedan du lämnade oss allt det som man trodde på försvann helt, jag står helt vilsen och jag känner mig totalt övergiven, jag vet inte hur jag ska vara längre för jag duger ju aldrig ändå, det är så konstigt att inte ens din död kunde innebära en fred i den här förbannade familjen. Så ont det gör att se att man inte tar till sig av att du dött, att ingen lärdom kommer ut av det, det borde vara nog nu, det borde väl räcka nu, du har ju dött min älskade lilla son.

Tiden går men jag vet inte jag känner mig så fruktansvärt nedstämd, det finns ingenting som är kul, ja jag vet det kallas depression och det var det jag fick då du dog, känner mig som en urlakad nattskjorta, söndertvättad och trasig och ingenting att ha, det behövs så lite i min lilla trasiga värld just nu för att det skall guppa upp eller om det skall rasa ned. Att inte kunna lita på någon, att inte kunna känna att det är lugn och ro, så jobbigt att man bara inte kan tro det är sant. Herregud vad jag saknar dig Kim om du ändå vore här, jag skulle behöva din klarhet just nu, du var ju alltid så snusförnuftig eller hur?

Ja tiden den tickar på, varför gick du då?

Ingenting kan bli det samma, jag måste börja ett nytt liv, ett liv jag inte vill ha, du fattas varenda jävla dag. Jag är så trött.

Saknad dig Kim och det gör så förtvivlat ont.. Mamma

 

Caroline C

3 maj 2011 15:05

Kära Tove!
Hur ska man kunna trösta dig?
Ibland känns livet hopplöst och outhärdligt att leva och det finns liksom ingen mening med det.
Men någonstans finns oftast ändå viljan att leva trots allt.
Det känns också ibland som om en del får åka på en räkmacka genom livet och andra får inte ens
smulorna av mackan.

Du skriver ju så bra och sätter så fina ord på hur du innerst inne mår.
En dag fick du ju ett tack av en av oss som läser din blogg när du skrev om hur det är att sörja.
Någon som troligen fann lite tröst i sin sorg genom att du kunde skriva så bra om hur det är för dig.
Det är kanske ingen tröst för dig men tänk att du kanske hjälpte en annan sörjande?

När jag läst dina inlägg så utgår du alltid inifrån dig själv. Vilket du också normalt ska göra.
Men tänk om du skulle skriva ett brev till dig själv och se dig utifrån dig själv.
Vad skulle du vilja säga till dig själv?
Vad har du för tankar om dig själv och vad skulle du vilja säga till dig själv – inte elakheter.
Det finns det tydligen nog av ändå.
Finns det något positivt som du hittar när du tittar utifrån dig själv?
Tänk efter en stund och skriv ner det hela som ett brev.
Jag tror nämligen att du glömmer bort dig själv i sorgen och då tappar du kontakten med den Tove som
finns där någonstans längst där inne.
Genom att skriva till dig själv kanske du hittar delar av den Tove som försvunnit mitt i all sorg.
Den Tove som en gång skrattade och var glad men som också hade en annan vardag med både glädje och bekymmer.
Vill du anta utmaningen och försöka skriva?

Många varma tröstekramar till dig!
Vi är många som tänker på dig och tackar för att du finns och vill delge oss ditt liv.
Kramar dig!
Vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

3 maj 2011 15:16

Kära Caroline visst ska jag ge mig i kast med din utmaning, jag ska prova och ett ord slog mig direkt jag läste det du skrev. Jag är kärlek och det är positivt, jag vill alltid ge till andra och det är en positiv egenskap. Tack ännu en gång min otroligt fina vän.
Kramar om dig

 

Neta

4 maj 2011 15:45

Håller med Caroline, du om någon har ju också märkt att man får vara sig själv närmast, jag märkte samma när vi inte visste om vi skulle få behålla vår flicka. Folk är så ini h-e rädda för en sörjande o livrädda för döden.
Det är DIG det gäller nu, släpp ut alla känslor och aggressioner, försök inte ens vara duktig, skit rent ut sagt i dom andra om det känns som dom inte bryr sig. Tillåt ingen att ställa krav på dig som inte ställer upp på dig. Och det är tillåtet att vara arg även på Kim, har inte dom känslorna kommit än så kommer dom att komma. Du kan vara urförbannad på honom och för det han gjorde utan att sluta älska honom, det går!
Det är DU som gäller nu Tove, bara du!!

http://netaave.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

4 maj 2011 18:49

Så sant, det är faktiskt så att jag kan tillåta mig att känna och att jag vissa stunder är urförbannad på Kim det är jag, men så är han en av de käraste personer som någonsin funnits i mitt liv, min underbare son som nu gett sig av. Det måste få vara svårt och ibland orkar jag inte, men det skiter jag i som du säger. ena dagen är man uppe och nästa tar man en djupdykning men sorg är väl bara sådan. Kramar om dig Neta

 

Neta

4 maj 2011 23:04

I början är man därnere i "hålen" jämt, så småningom kommer man upp en bit ibland. Men senare blir hålen grundare och kom mer sällan. Så upplevde jag det då min bror dog. Jobbigast tyckte jag första året var att få uppleva alla storhelger och alla seder och traditioner man hade tillsammans utan... men efter ett år hade man gjort det en gång... och överlevt. Inte så att jag slutade sörja men det blev lättare.

http://netaave.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

5 maj 2011 11:21

Tack Neta ja jag hoppas det blir så, jag behöver det för det är så hemskt att orka ta sig igenom det här, man mår så fruktansvärt dåligt och saknaden den är så omänsklig för man ska ju bara inte behöva sakna så..
Kram Neta och tack för att du finns

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...