Jag är så trött, var uppe 07.00 skulle vara på läkarstationen till 08.00 så det var bara att göra sig klar och sticka iväg det. Jag talade om precis som jag känner att det är jobbigt att vara social, att träffa människor, att jag tänkt självmordstankar, känt mig trött, huvudvärk hela tiden, inte har någon ork, ser inte glädeje i livet sedan du gick bort Kim det är så tungt.

Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli så illa däran för någonting, men jag känner mig bara så slut. Ångestattacker, du kommer ju inte tillbaka, det är för mycket helt enkelt, jag känner mig avdomnad i huvudet, trög.

Du skulle stannat Kim, en mor behöver sina barn lika mycket som barnen behöver en mor, det är bara för svårt att mista dig, jag får mörka tankar och det är inte bra alls, jag vill ju komma igång och leva igen, som innan du dog, det är inte rättvist att det skulle bli så här.

Jag undrar så ofta på vad du tänkte på när du gick upp och hängde dig, vad hände? Tänkte du på mig, på dina systrar, på din kärlek, jag tänker så ofta på allt detta, varför Kim?

Jag vet du vakar över oss nu och gudarna ska veta att vi behöver det. Jag bryter fortfarande ihop och gråter helt plötsligt, jag får panikångest då jag inte kan klara av tanken på att du inte kan uppleva saker mer, jag får stänga av mitt inre för att stå ut, titta på korten så att minnena gör att det känns som du finns kvar.

Mitt liv stannade då du gick vidare till din himmel och i den aspekten har det bara gått 3 månader sedan du dog en kort tid som är lång ändå på något underligt sätt. Det är en lång tid att inte höra något enda ifrån dig och att veta att det aldrig mera kommer ske det är bara för mycket för mig, mitt inre går i kras.

Jag vet att jag svamlar Kim, men jag har blivit sådan, jag får inte ihop saker längre, jag lever ett eget liv, lite innesluten har jag blivit av min sorg.

Ja läkaren fattade och sjukskrev mig tills dess att jag skall träffa ordinarie läkare igen den 21/4 sedan får vi väl se vad det blir, jag vill ha en kurator att prata med, får se hur det blir ska prata med läkaren om detta.

Men man vill visst inte prata med dem som haft självmordstankar, men jag behöver prata om allt som skett för att må bra igen, bara prata med de som kan ge mig nya infallsvinklar och som kan få inblick i det jag gått igenom med min son, tiden före din död och tiden efter. Alla uppslitande bråken som fanns i vårt liv. Jag kan bara hålla tummarna att det går att få en samtalskontakt, det är mitt behov.

Jag fortsätter skriva Kim, massor, jag bloggar och jag skriver varenda dag, saknar dig, tänker på dig och mitt hjärta värker.

Jag har så svårt att verkligen ta in att det inte går att träffa dig någonsin mer, att du älskade lilla Kim är borta, död.

Jag fann din bruna tröja, det var Lailas Kim som lånat den av dig, jag har den hemma nu så den är kvar ligger på min hylla.

Vet inte men jag vill bli frisk igen, jag vill inte vara sjuk i själen, det känns bara så jobbigt att inte kunna ha något att ta på, att sätta fingret på, jag ser inte sjuk ut men känner mig sjuk inombords.

Mina tankar vilar hos dig Kim och då jag träffar dina systrar blir jag glad igen, men de kan inte sitta med mamma hela tiden, de har egna liv, du vet med barn och allt, så de har inte tid med mamma varenda dag.

Men jag ska kämpa mig tillbaka även om det blivit ett bakslag just nu, min kamp är inte över på långa vägar, jag ska leva igen, se allt med glädje det lovar jag Kim.

Just nu såg jag att nötskrikorna sitter på gräsmattan och äter av mina utkastade limpor, de är så fina att titta på. Ja kanske är våren på väg nu, solen skiner i alla fall idag och det känns bra. Jag ska ta några rader på din bok idag. Måste tänka på vikten med för jag har ont i knäna men jag får fortsätta försöka gå på bandet, gå så jag går ned, har aldrig vägt mer än jag gör idag. det är en belastning för det hjälper till att jag inte mår så bra.

Nej jag känner att min blogg bli gnällig, vill egentligen inte det ska var så. Jag vill visa världen vilken underbar kille du var, att du gjorde så att andra mådde bra, att du var charmig och glad.

Jag saknar dig lilla hjärtat, varenda sekund, varenda dag.

Älskar och saknar dig i evighet sedan ses vi igen Kim.

Mamma

 

Josefin

6 april 2011 13:31

Åh, herregud ...
Jag hoppas din son sover gott. <3

http://sephi.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

6 april 2011 15:52

Ja jag ber att han funnit frid, att han har det bra och att han finns i Nangijala.
Kram

 

Caroline C

6 april 2011 14:51

Finaste Tove!
Din blogg är inte alls gnällig utan är mycket saklig på hur du egentligen mår.
Jag skulle bli mera frågande om du skrev hur toppen allting är.
Istället beskriver du otroligt bra hur ditt liv är och vilket helvete ditt liv är just nu.

Det är bra att du gick till doktorn och fick bli fortsatt sjukskriven.
Du måste lova att vara mer snäll emot dig själv och inte ha så mycket krav på dig själv just nu.
Tillåt dig att vila och ta igen dig för din kropp kräver mycket energi just nu.
Energi till annat än att vara duktig och göra en massa saker.
Bantningen kan du ta sedan när du och din kropp mår bättre. Försök hellre att äta bra mat
och gå ut en sväng varje dag i friska luften.

Problemet idag är att många är rädda för dem som har sorg och självmord är ju lite tabubelagt.
Det är ju ett svårt ämne och känns farligt för många. De vet inte hur man ska hantera den sortens sorg.
Därför är din blogg viktig där du är den som vet och kan ge oss andra en liten inblick i det svåra.
Du är duktig på att skriva och sätta ord på svåra saker som heter känslor.
Det är bara att man önskade att du blev mer respekterad av andra och respekterad i din sorg.
Livet är inte lätt att leva! Det händer många orättvisa saker som vi ställer oss frågande inför men när man genomlidit det värsta har man också en kunskap som ingen annan har.
En kunskap som gör att man förstår andra som också har det svårt.

Det här är ingen tröst för dig just nu men vi är många som tänker på dig och följer din blogg.
Om inte din blogg var *äkta*skrivet så skulle många av oss inte fortsätta att följa dig.
Var rädd om dig nu och försök att ta hand om dig.
Många varma tröstekramar från vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

6 april 2011 15:51

Tack Caroline min underbara vän, jag har haft en djupdykning igen, det bara brast och herregud så rädd jag blev för mitt inre. Är lugnare igen och jag vet att jag slipper pressas att göra något jag inte orkar just nu. Jag är så glad över dig kära vän, du vet precis att hålla mig uppe. Jag tackar dig verkligen för detta, du behövs, du vågar finnas där andra inte står kvar.
Kramar Dig

 

Susanne

6 april 2011 15:15

Jag har varit med om samma sak som du. Sommaren 2010 tog min son sitt liv. Man kommer nog aldrig över en sådan sak, man måste lära sig att leva med det. Det blir ett osynligt handikapp. Jag blev så dålig efter så jag har varit helt sjukskriven i 8 månader. Har precis börjat arbeta 25%. Jag fick börja med medicin mot depression i november för att bli "starkare". Men sorgen och saknaden finns ändå kvar och det vill jag också att den ska vara. Så låt det ta tid, sörj varje dag det är viktigt för sorgearbetet!
Kramar Susanne

Tove Birkeland Brandt

6 april 2011 15:48

Tack snälla Susanne för att du delar med dig av din tunga erfarenhet, ja jag var iväg idag och fick ytterligare sjukskrivning så snart är det 3 1/2 månader som jag varit sjukskriven, det är tungt men med skrivandets hjälp hankar jag mig fram, jag orkar få ur mig lite och då fungerar det som en pysventil för smärtan. Jag tackar för dina varma ord. Kramar Dig

 

cassandra

6 april 2011 15:29

det var sjukt fint skrivet, första gången jag kollar din blogg men det var verkligen jätte fint skrivet sitter själv och stortjuter här hemma hoppas du kommer må bättre!!

Tove Birkeland Brandt

6 april 2011 15:41

Tack snälla du, jag skriver för jag känner ett inre tvång, mitt sätt att orka leva, jag älskade Kim över allt på jorden och nu är han bara borta, man ska orka vidare utan honom, ja det går för det måste. Ena dagen är tung medan nästa är bättre. jag är glad du läst min blogg och du får gärna fortsätta läsa och för din varma omtanke vill jag säga Tack.
Kram

 

Ella

6 april 2011 16:40

Jag sitter och grinar efter varje sak du skriver, men det är bara så vackert, det du skriver...

http://www.ellaaslife.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

6 april 2011 17:21

Jag hoppas även din smärta kan komma ut då du läser. Styrkekramar till dig

 

Margona

6 april 2011 16:59

Jag kan förstå till en vis del vad du går igenom, inte fullt ut men jag har en morfar som hängde sej och en kompis så jag vet lite iaf, vet av smärtan. och jag känner med dej, fortsätt skriv som du gör, visa din smärta. All lycka till dej o din familj. Vila i frid Kim <3 Kramar.

http://thegirlinblue.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

6 april 2011 17:21

Tack för dina varma tankar. Kramar dig.

 

Annelita

7 april 2011 12:25

Att mista sitt barn måste vara det jävligaste man kan vara med om. Min mamma har mist 3 barn, men inte i något av fallen har utgången varit att de själva valt att avsluta det.

Jag läser, ryser och känner att du är en stark människa. Tillåt dig att sörja och läka! <3

Jag återkommer med jämna mellanrum och ser hur du har det.

http://giraffen83.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

7 april 2011 13:05

Tack snälla du, ni är rara som vågar prata, hjälper mig på vägen det behövs, glad du skrev. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...