Jag har känt sorg, jag står här mitt i den och den gör så fruktansvärt ont och mitt i det här slutar folk att prata, man slutar ringa, man är rädd. Jag måste fråga för vad, rädd att se mig gråta, gör jag någon illa till mods då, jag mår bra av att gråta, det lättar, smärtan kommer ut. Många har varit rädda att säga fel saker till mig i min sorg och jag säger var som vanligt, försök inte trösta det går inte och för mig känns det bara fel, jag vill inte i min sorg och i min drabbade depression höra någon säga du ska se att det ordnar sig vännen, det blir bättre senare, tiden läker, nej jag vill prata om det som hänt, jag vill tala om begravningen som varit, jag vill tala om Kim, om det som ändrats i mitt liv, hur man skall kunna undvika självmord, hur man kan förändra saker, finns det en andra sidan. Det finns så mycket att prata om, men man trasslar till det av rädsla och jag vet inte men jag vill ge en uppfattning om hur det är att befinna sig i en sorg och att då känna sig övergiven för att de man haft i sitt liv känner sig rädda, var inte rädda är mitt råd och tänk på att det gör gott att gråta. fråga rent ut om de vill prata, ge dem själva en chans att ta upp ett samtalsämne, men dra er inte undan, för det gör så förtvivlat ont.

Just i min depression kan jag känna att jag vill vara ifred vissa stunder men om man frågar mig så säger jag det rent ut i så fall, annars vill jag ha dem jag älskar runt mig, det är viktigt då man kan känna sig enormt utanför då man mist någon man älskar och då speciellt om det är ens barn.

Jag tror att det allra viktigaste är att bara finnas till, inte säga så mycket för det behövs inte, men närheten är det som är det viktiga och att inte sluta prata om personen som gått bort för det är som att säga att vi slutat älska den personen nu, livet rullar på och han har aldrig funnits. För mig är det så att jag vill att Kim skall leva vidare och om jag pratar om honom så finns han kvar, han finns i mitt hjärta, mina sinnen i alla de minnen han gett mig och om vi pratar om honom så finns han även i ditt sinne och således lever han vidare, han är inte längre amputerad eller helt borta.

Sorg, det är ett sätt att känna saknad, en enorm saknad för döden kan aldrig ta ifrån oss människor kärleken, den finns kvar inom oss oavsett vad som sker, det är saknaden som är svår och den kan mildras om de som finns runt omkring oss vet att det är lovligt att tala om den som gått bort och att tårar är en medicin, lika god som något piller.

Jag tänker väldigt mycket själv på vad som sker, vad som blivit annorlunda och jag tänker på en del praktiska saker, hur livet ska bli utan Kim och hur jag ska klara av att han inte har en framtid, ett hopp om att göra någonting som hedrar hans minne, att förhindra självmord, att hjälpa sörjande och med det vill jag säga att det finns massor en närstående eller vän kan göra för en sörjande, nu kan ju inte jag sitta här och tala för alla som sörjer men jag tror jag kan tala för en grupp sörjande som mist sina barn för, för oss tror jag det finns en röd tråd att minnas och att på så sätt låta dem leva vidare för att mista sitt barn är som att mista sitt eget liv, sina egna visioner om en framtid, tänkta barnbarn eller saker man planerat att göra, saker man inte hann säga, hann göra och så rullar det på.

Det är inte ovanligt att man får tankar på att själv följa efter i alla fall har det varit så för mig, min sorg tog så hårt då jag skuldbelagt mig själv vilket jag förstått inte heller är ovanligt att göra då det gäller ett självmord.

Jag har tänkt väldigt mycket på att om jag hade gjort så, kanske... eller ifall, eller jag borde ha... Ni förstår säkert vad jag talar om vid det här laget och detta är ju också sådant man kan prata om efter dödsfallet som kan var till hjälp för den som sörjer, huvudsaken tror jag är att inte dra sig undan, att inte vara rädd för livet går vidare även för den som sörjer även om det känns fruktansvärt tungt och helvetiskt, man reser sig upp till en ny dag och man chockas över att befinna sig där igen.

Om jag närmare skall beskriva min sorg så är det ett tillstånd av håglöshet, gråtmildhet, orkeslöshet, tappad vilja, energiförlust, glädjetapp, man tappar framtidstron, meningslöshet, hungerskänsla, humörsvängningar, oregelbunden sömn och jag har känt att jag varit domnad i huvudet att jag inte hänger med och om man pratar flera på en gång orkar jag inte lyssna, koncentrationssvårigheter.

Jag har haft svårt att ta in meningen med livet, acceptera att kommunikationen har brutist med Kim, att jag inte kan få göra om saker jag vill göra om, att jag inte kan reparera, att det är försent. En känsla av misslyckande, ångest, ren panikångest som kommer av att jag skuldsätter mig själv, att jag borde förstått vad som skulle ske, jag borde fatta för jag var hans mamma.

Jag vill inte sitta tyst, jag vill skrika ut min smärta så att hela världen hör den och jag vill att andra som känner som mig skall få den hjälp de är så väl värda.

Jag har känt en enorm ilska för att min son valt att göra så här, att lämna kvar mig i det här helvetet som blev bakvattnet av det han valde att göra, ena stunden kan jag tycka det var fegt och den andra att han var modig, men han var min son och jag saknar honom av hela mitt hjärta och det är ju det min sorg bygger på, utan kärleken skulle jag ju inte kunna känna smärtan. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men då tappar jag tråden till det jag ville uppnå, att ge er en glimt av att sörja och att våga ta steget att vara där hos den som sörjer.

Jag hoppas att mina ord varit till någon insikt och att de kan guida någon rätt eller att ge tröst till den som känner sig ensam.

 

alicia

2 maj 2011 09:36

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...