Jag tycker att de här dagarna är extra jobbiga, datumet den 2:e är så hårt för mig, jag fick ett samtal ifrån kyrgogårdsförvaltningen på morgonen och troligen är det nedsättning av ditt stoft på onsdagen, de skickar ett meddelande då det är gjort också, kändes så konstigt att höra dem säga det i telefonen, att du snart kommer få din sista vila lilla gubben.

Jag ska gå ut och sätta din ros idag trots att det blåser kyliga vindar som inte ger någon större lust till att vara utomhus så ska det väl ordna sig, ned ska den komma nu så det blir fint till din ära lilla hjärtat.

Jag hade planerat att sätta lite fröer också direkt i såbädd får se om jag kan få detta gjort på samma gång, det är sallad, squasch, grönkål som ska ned i jorden och så får man hoppas att de tar sig sedan.

Jag har en del blommor på gång inne på glasverandan för att kunna plantera ut senare och de fröna har kommit upp en liten bit i alla fall. Det är 2 maj och det känns just nu som typiskt aprilväder så där lite förskjutet, men det skulle vara ett par dagar och sedan bli lite varmare igen tror jag maken sa.

Det är tungt idag, läste det Helena skrivit idag och jag förstår så väl vad hon känner, så otroligt konstigt det är att det kommer en liten en alldeles snart och du kommer inte att vara med och glädjas över den lilla, du som såg fram emot att denna lilla skulle komma precis som med alla dina andra små syskonbarn och nu bara lämnade du oss.

Jag har tänkt massor och jag har läst massor och jag funderar på om du tänkte alls just då eller om det var en tillfällig sinnesförvirring som tog över ditt inre, för inte kunde du väl medvetet bara lämna oss alla i den smärta vi känner efter dig idag. Inte kan du medvetet ha tyckt att det vore bättre utan dig.

Älskade lilla Kimpan nog hade du stannat om du varit frisk, det måste ha hänt någonting konstigt inom dig. Jag spekulerar, jag tänker, jag smärtas av det här, jag vet inte längre någonting och det gör så ont, du fattar väl att vi inte ville mista dig, vi älskar dig och jag önskar varenda dag att jag kunnat vakna upp och allt bara varit en mardröm, men så slår jag upp ögonen och vaknar till och det är helvetet jag vaknar upp till. Du är död hur gärrna jag än vill någonting annat.

Men jag tänker på onsdagen, på att du ska sättas ned, att det känns som om du kommer hem på något sätt, kanske kan jag känna din närhet då, kanske kan du se mig stå vid korset någon dag. Saknar dig Kim, livet kan aldrig bli det liv det varit du förändrade det, jag kommer alltid att blicka tillbaka och jag förstår så väl att det blir ett liv före och ett liv efter, men det gör ont och jag stretar emot för jag vill ju stanna kvar i livet som var. Du var min son, mitt lilla barn och jag ville inte ha det liv du valde åt mig, jag ville ge dig lyckan, kärleken till livet och nu får jag aldrig den möjligheten du gav bara upp. Du måste förlåta mig Kim men så känns det just nu, men inom mig vet jag att du måste ha mått mycket dåligt annars hade du aldrig gjort så här, nu är det vi som är kvar som bär den smärta du flydde.

Älskade hjärtat livet är inte längre så vackert som det var, du förgyllde det och satte dit en gyllene ram, nu är det bara saknaden kvar, du betydde allt ändå står vi ensamma kvar. Så älskad Kim, så älskad och det kommer du aldrig att få vetskap om nu, tiden har tagit slut, du tog ditt sista andetag för fyra månader sedan just denna dag.

Älskar och saknar dig tills vi ses igen lilla hjärat mitt... Sänder dig världens alla kramar och må du vila i frid.

Mamma

 

Kirstie

2 maj 2011 17:31

Hejsan! Vill först säga att du hade en jättefin son... Kämpa vidare... Varma Varma kramar till Dej & Din Familj // Kirstie

Tove Birkeland Brandt

2 maj 2011 20:26

Tack Kirstie, ja han var jättefin på alla sätt och vis, en underbar son. Kram även till dig

 

Neta

2 maj 2011 18:03

Hittade din blogg i en länk i en annan blogg och har läst hela januari och lite av de senaste inläggen.
Så får jag se när din son var född, 93 02 16, det födelsenumret har min dotter också.
Mina barn lever, har ett äldre barn som haft cancer o var mkt dålig men överlevde ändå, till priset av ett funktionshinder.
Har jobbat med barn med AS och känner igen det du skriver om att det kan vara svårt ibland.
Du verkar vara en närvarande och bra mamma, du har försökt ordna allt till det bästa utan att tänka på dig själv, det läser jag mellan raderna. Men huden fullkomligt knottrar sig på min kropp då jag förstår att det börjades tjafsas om saker och attt det raderats på datorer mot din vilja. Folk blir som gamar då någon dör. Hur enkelt är det inte idag att kopiera allt i en dator på ett USB, ni hade kunnat dela infon på den där datorn hur många som helst för en skitsumma.
Ja jag ska inte strö salt i dina sår men det gör mig så ont om dig och de andra som nog också sörjer på sitt sätt.
Värst är det nog för dig och flickvännen hoppas ni håller kontakt. Delar de fina minnena och så småningom kan le tillsammans.
Sänder dig styrkekramar i massor.
Neta

http://netaave.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

2 maj 2011 20:24

Tack snälla Neta din värme kändes som en stor kram. Jag har försökt att vara en bra mamma, men kan ändå inte låta bli att tänka på alla de dåliga val jag gjort trots att jag gjort dem för att det skulle bli bra. Även jag hoppas det en dag blir lättare att andas och jag har kontakt med flickvännen. Kramar dig och Tack för att du skrev

 

Neta

4 maj 2011 16:07

Lilla gumman, de dåliga valen är gjorda och kan inte göras ogjorda, och i vems ögon är dom dåliga, mest i dina egna tror jag så släpp dom!
Se framåt! Var närvarande för dina andra barn men kväv dom inte! Finns bara där!
Slitningar i förhållanden och relationer till familj o släkt är som störst där dödsfall av unga funnits, det finns statistik på det och är väl inte så underligt egentligen om vi tänker efter för alla har så olika sätt attt bemöta sorgen på.
Det blir bättre! Kanske kommer förändringar att ske och visst det kanske är tråkigt men nödvändigt, hade kanske kommit förr eller senare ändå!
Som du skrev frågande om ödet, ja jag tror det är förutbestämt och livet är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli rättvist!
Stå på dig, din sorg är din och den kan ingen ta ifrån dig! Du måste få leva ut din på ditt sätt. Inget sätt är fel, man kan inte heller göra fel i hur man visar andra personer känslor, det är ju du. Men samma gäller så klart för dom.
Alla har det jobbigt hos er nu o när det är jobbigt fräser man ofta ifrån sig, säger sånt man egentligen inte menar men "orkar inte" ställa till rätta, behöver inte vara så illa ment.

http://netaave.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

4 maj 2011 18:45

Tack Neta du har säker så rätt i det du säger och idag har jag tänkt mycket på ödet, jag har bloggat mindre och skrivit på boken jag påbörjat det känns som ett viktigt kall just nu, försöker att ta vara på mina kära och de får komma och gå som de vill och just idag ska vi träffas min ena dotter och jag och åka till minneslunden då Kim fått sin sista vila där idag, vi ska tända ljus och försöka känna hans närhet, prata med han lite. Jag är glad att man skriver så att jag kan se klarare som du just gjorde Neta, det behövs för visst fastnar man lite i sin sorg, men det är ju just det den är Min sorg, den får ta tid, jag kommer att läka dock aldrig bli hel och jag är glad att det finns fina människor som Dig. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...