Så då har jag passat på att vitsa till det, bara vi fått oss lite smörgåsar med riktig hemkokt helgskinka och rykande färskt kaffe till så blir det en tur till centrala delarna för att uträtta ärenden, ska sätta in pengar på kontot, handla hundmatssäck, han har haft aptit ett tag våran goding så det är dags att ge han ny mat, maken ska in på arbetsförmedlingen och anmäla sig på efter sin sjukskrivning så vi har lite på dagens schema.Konstigt nog rullar livet på, man gör det som skall göras trots att det hela tiden tar emot så är man delaktig i livet, jag önskar att alla dagar kunde kännas som häromdagen då barn och barnbran var på besök, jag var glad för första gången sedan Kim dog och det kändes befriande, men så sjunker livet undan och man kommer tillbaka till det här tillståndet av ångest, av känslor som att man inte gjort allt, att man inte har räckt till, att man borde nog ha.

Det är förbannat att man inte kan slippa känna allt det här, att man inte kan slippa ångesten som äter och tuggar på insidan, för mitt intellekt säger mig att jag inget kunnat göra, jag visste ju ingenting men så är det emotionella som hela tiden skriker att DU BORDE HA FATTAT...

Trött på att känna det här, svarta månader som sitter som seg tjära i mitt inre, jag saknar mitt barn, jag saknar hela tiden. Jag vill inte att det ska vara så här jag vill att han ska le mot mig, vara kvar. Jag har inte bett om att hålla en begravning för min son, jag har inte bett om att han ska dö. Finns det ingenting som kan råda bot på den fruktansvärda smärta jag känner inom mig. Känslan av att som mor inte ha räckt till, lillen som inte finns mer.

Måste försöka tänka på annat, måste tvinga mig att ta del av livet men jag känner ingenting, jag bara är, jag bara gör, jag är verkligen så tom att det skrämmer mig. Jag är ju inte sådan här, jag brukar ha lätt för att skratta men så hände det som inte fick ske, hur kunde min son ta sitt liv? Vad gjorde det sociala då man ingenting såg? Borde anmäla, men jag har inte orkat, man borde ha sett hur han hade det, hur han mådde. Inte ens då han dog hjälpte de till, hans saker fick jag slåss om och jag fick bara en bråkdel, hans telefon försvann, så mycket konstigheter. Förstår man inte att det är viktigt då ett barn dör att man får alla ledtrådar till hands, man visste ju att han hade AS att han behövde stöd, vad gjorde man, ingenting? Jag känner mig usel som mamma för att jag inte klarade av allt ända ut, men om jag vetat om man gett ett tecken på att min son mått dåligt hade jag gjort allt för att han skulle må bra, man visste men ingen sa ett enda dugg, Varför? Så menar man att livet ska rulla på, att det ska bli en vardag, men alla mina frågor då som hela tiden blir utan svar, är det rätt, är det rätt att det frivillighem som valts till min son skiter i honom och låter han bo på annat håll, att de sedan tar hans saker då han dör, är det rätt.

Jag är för sjuk i mitt inre för att orka ta den kamp jag borde ta, jag är så ledsen, det är så tungt. Det är försent att förstå, men jag förstår nu.

Älskar och saknar dig i evighet. Mamma

 

Caroline C

9 maj 2011 14:54

Vissa dagar går det bara inte att vara på topp!
Jag försöker också att kämpa med mitt och ibland vill man bara ge upp.
Jag ligger tyst om natten och låter tankarna vandra runt och nu när ljuset kommer ligger jag vaken och möter gryningen.
Det finns så många frågor som aldrig får något svar och en längtan efter dem som redan följt med döden i Roddbåten.
Människor som man älskat så mycket som inte kommer tillbaka utan bara lämnar en stor tomhet
efter sig.
En tomhet som ingen annan kan fylla.
Ganska kul om det du skrev om Vikingarna – jag hade ingen tanke om det men så är det nog.
Jag tror att våra älskade som redan gett sig av var färdiga med jordelivet.
De hade inget mer att hämta här så därför har de lämnat oss.
Tänk så fridfulla de ser ut när de lämnat oss.
Alla bekymmer har försvunnit från deras ansikten och stilla ligger de som om de hade en skön sömn.

Nej, vissa dagar kan man inte tycka att det är något roligt utan det är enbart en lång plåga.
Men i morgon kanske det känns bättre?

Vad glad jag blev att du också tyckte om Åsa Jinders text och la ut låten på din blogg. Tack!

Kramar om dig vännen - länge!
Caroline

Tove Birkeland Brandt

9 maj 2011 20:34

Tack Caroline, ja vissa dagar är tunga. Fick brev från min vän fogden idag om att de ska komma och mäta ut i hemmet i slutet av månaden, ja man kan tydligen tryckas ner mer, ja det finns inget för dem att hämta i alla fall så bara att komma det men jobbigt att ha folk rotandes i ens hem när man vill vara ifred. Man får se till de små stunderna och fånga den lilla glädjen som finns att fånga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...