På morgonen fick vi ett samtal ifrån campingen där vi ställt upp vår gemensamma husvagn om att den som har vagnen bredvid är kroniskt hundrädd och hon har klagat över vår hund, men våran hund har inte sagt ett dugg och han sitter kopplad i dragkroken hela tiden så han kommer inte i kontakt med dem, jag tror helt enkelt att det är så att hon inte tyckt att vi haft nog fin vagn och så dragit igång för hunden behöver hon knappast bekymra sig om ifall hon inte har tänkt att gå in i vårt förtält eller in i vår bil. Han sitter ju fast, det är bara inte klokt vad folk håller på och det är hundar över allt runt omkring oss ändå har de sagt att just våran är för nära, vi har lagt oss på denna campingen bara för att det är ok att ha hund där. Nu ska man åka till vagnen och må dåligt också, det är inte klokt att inte få vara ifred på något ställe, inte få  lugn och ro på något ställe. Fattar verkligen inte hur folk är funtade, vad har vi gjort dem de känner inte oss, de har inte ens pratat med oss istället försöker de få oss av campingen, vi är tystlåtna skötsamm människor och stör inte en enda med våran närvaro. Det som skulle bli min fristad kanske blir ett fängelse.

Så kom ju fogdens besked lagomt mitt i när man mår så dåligt att de ska hem där vi bor, ja jag vet att det finns skulder men jag vet också att jag är den enda som betalat på dem, jag har inget att hämta men det är bara så kvävande att veta att det ska komma folk och trampa runt i mitt hem, jag vill ju bara vara ifred. Panikkänslor som sprider sig i det inre och all saknad efter min lille kille som jag aldrig mer får se. Vad är det för mening med livet? En lång och outröttlig kamp som aldrig tar slut, vissa dagar vill jag verkligen göra som Kim, ge upp låta allt ta slut. Varför ska man leva i motvind, vad finns det inom oss människor som gör att vi kryper fram när man slagits ned. Jag önskar jag fick vara i fred på något ställe att det fanns en liten bubbla med eget syre på något håll, allt kommer på en gång och jag har ingen ork sedan Kimpan dog, jag tar mig bara inte upp igen.

Maken ska snart och jobba, timtid i dag och i morgon, själv vet jag inte ens om jag kommer kunna stressa med det jobbet igen, jag är så trött på allting. Varför var det tvungen att bli så här, varför mitt barn, varför någons barn, varför döden, denna ständiga jävla fråga som mal, varför?

Så fort man lyckas se en liten glimt av att ta sig upp så händer det någonting nytt igen som gör att man sjunker djupare och djupare. Jag har fått en ny tid till kuratorn nu så jag får ta den då den 25:e, behöver prata tror jag.

Väntar på att dottern ska få värkar nu så det blir baby på gång om det sker innan fredagen ska jag åka och passa barnbarnen när de åker in.

Herregud Kimson varför gav du inte livet en chans, varför älskade hjärtat. Saknar dig. Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...