Jag vet inte vad det är men jag känner mig en aningens piggare nu, jag har så mycket tankar som snurrar men som ju aldrig kan få svar att jag bestämt mig för att försöka acceptera att det bara är så här nu, det är över. Måste sätta ned foten för mig själv nu, kan inte skada mig själv så som jag gör genom att ta på mig allting, måste leva mitt liv utan dig och det finns ju inte en enda sak jag kan göra åt det heller, du är död i alla fall.

Saknaden är något helt annat, den kan jag aldrig kämpa emot den ligger där och ruvar och poppar upp vid de konstigaste tillfällen, små ord, små gester eller hur någon rör på sig, det kan vara så lite för att påkalla den. Faktum kvarstår att allt nästan påminner om det jag haft med dig min Kim eller så är det minnen som dyker upp, bilder som jag ser inuti mitt huvud och då är det så lätt att falla i gråt. Snart ska din syster ha sin baby och vi får något att fira " ett litet liv", men det är tungt att detta sker utan att du deltar i det någonsin mera, hon hade behövt dig, din styrka och dina vänliga ord men nu är det försent för oss alla. Jag känner mig så krossad av din bortgång, som en myra någon satt foten på men jag ska ta mig upp igen jag måste för min plats är ju här, dig måste jag vänta med att hälsa på. Önskar så att livet bjudit oss alla på en annan stig men den gjorde inte det så nu står vi här och sörjer dig Kim.

Jag ska ta mig bort från depressionen, jag ska leva ett liv, men jag blir tvungen att leva det utan dig och det känns fattigt. Så fruktansvärt fel din död är älskade Kim, du skulle varit här med oss, jag har så svårt att acceptaera, att släppa taget för att se en framtid eftersom jag vet att du inte kommer att vara där, det är bara bakåt jag kan blicka för att se dig och just nu blickar jag bara bakåt eftersom all min kraft går till att leta efter ögonblick av lycka där du var med.

Det känns så konstigt, jag har mist mitt barn, jag tog mig igenom begravningen men jag vet inte hur, men jag gjorde det. Jag tog mig igenom planeringen när jag tänker på allt det här så känns det så underligt att det är jag som gjort allt det här, jag har valt din kista, jag har valt dina blommor, dina handblommor, dina texter, dina band, resan hit har varit onormalt lång och jag har alltid känns det som att det är inte du, du kommer tillbaka igen. Nu vet jag Kim, du är en ängel, du är borta för min syn, jag tror i bland att jag kan känna din närhet, jag måste ta mig igenom det här så jag kan känna för just nu känner jag mig domnad i själen och tankarna, jag är kall och jag är tom. Jag tänker mycket på just betydelsen av att allt är försent, det är så tungt, vilken mamma önskar inte att få en chans till?

Jag måste bli frisk igen, depressionen är tung, svårt att beskriva men det är ett sätt till försvar tror jag, det är nog därför jag hamnade här, det blev för mycket för mig, att mista dig är för mycket. All den fruktansvärda ångest jag bär inom mig sedan du lämnat vår jord, det är inte rätt att man ska lämnas så här. Önskar varenda vaken minut att jag fattat något, att jag fattat att du inte mådde bra, men nu kan jag inte göra mer. Jag måste gå och prata få ur mig ångesten, jag måste tackla livet som bultar på min dörr. Jag mår så fruktansvärt dåligt, men från att ligga ned har jag kommit upp på mina knän för att krypa fram, sakta som en snigel rör jag mig men med ett mål i siktet att bli bra, att slippa känna det jag känner inom mig för saknaden är nog.

Du var så otroligt fin, du var duktig på alla sätt, du var de små grabbarnas idol och mammas lille kille, nu vilar du från denna jord och vi gråter tårar över det, men en dag älskade Kim, lovar jag att vi ses igen. Mamma

 

Nenna

13 maj 2011 07:34

Hamnade på din blogg & skriver en rad. Tyvärr verkar det vara så att alla snälla människor, alla man så högt älskar lämnar en alldeles för tidigt. Man står där utan svar på alla frågor, man står där ensam i sin bubbla & undrar om livet nånsin kommer att bli som det var. Det blir det nog aldrig riktigt men jag brukar tänka att man bara utsätts för det man klarar av att genomgå. Hur jäkligt man än mår måste man finna en väg ut. Livet är orättvist, men en dag nånstans, nån gång får du träffa din son där vid regnbågsbron igen.

Tove Birkeland Brandt

13 maj 2011 10:31

Ja det känns onekligen som det är den turordning livet har för oss människor. Jag har rest mig från så mycket i mitt liv men att mista mitt barn har varit så svårt. Tackar för din omtanke och kramar om

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...