I går kväll tog vi ännu en upptäcksresa med dottern och hennse familj och de tog oss en tur till Värmeln till en badstrand där min son varit med dem flera gånger och det konstiga som hände mig var att jag för bara en sekund såg honom springa och le utmed stranden, jag vet inte om det var ett önsketänkande men det kändes som att jag såg honom och det kändes bra. Det var det första sedan han dog som jag kunnat känna av honom och det kändes alldeles förträffligt bra måste jag säga. Kanske var det just det faktum att jag ville se honom glad och vid liv som gjorde min snabba bild. Herregud vad jag saknar min son hela tiden.

Har börjat läsa en bok av Ann Heberlein som heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva där jag hoppas att finna något svar där om hur min son kände det och redan nu de första sidorna har jag faktiskt vunnit lite förståelse för hur min son kanske tänkte just där och då när han gav upp. Jag tror att jag kan säga att det var en förtvivlan som bildade en fulhet inför livet. jag ska läsa den här boken så kan jag skriva en recension till er här ute sedan. Allt sedan min son tog sitt liv så har jag letat efter svar på de frågor som kommer inom mig, svaret på varför det kan sluta så här.

Så mycket har förändrats inom mig nu, så mycket är annorlunda och jag tror aldrig att någon som inte mist sitt barn kan förstå hur annorlunda man blir som person av det, att sorgen formar om en som man själv kan forma lera. Tankarna är annorlunda, sättet blir annorlunda, värderingarna annorlunda och saknaden bor inom en från morgon till kväll, det är hemskt, men man skapar ett liv trots allt, trots att man i allra första början trodde att man kommer aldrig att klara av det här så är jag ett levande bevis, jag är här. Min son finns alltid med mig, alltid det är det ingen tvekan om, jag bär honom med mig i mitt hjärta och i mina tankar, i mina minnen, han finns i livet innan och där lever han kvar.

Inte en enda dag går det utan att jag förbannar mig själv för att jag inte förstod att han mådde dåligt, men det får jag lära mig att leva med det är den bistar sanning jag har att ta itu med i mitt nya liv.

I alla fall så då vi varit på stranden och njutit for vi vidare till en kolerakyrkogård, också den vid värmeln, fridfullt och härligt och jag passade på att ta in stillheten och skänka alla änglabarn en extra tanke. Konstigt men jag finner ett lugn på kyrkogårdarna, min dotter sa att det var kusligt men nej för mig är det bara en underbar RO som stillar mitt inre att finna på sådana ställen. Jag tog i alla fall lite kort så jag tänkte jag skulle visa hur det såg ut där.

  En minnessten för de som dog i koleraepedemin.

  Några tänkvärda ord på denna minnessten...

Saknar dig älskade Kim

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...