Så var det med Kim han gav mig massor av kärlek mitt i alla våra ständiga problem, vi levde ju med meningsskiljaktigheter och förstod inte alltid varandra till 100 %, aspergers är lite klurigt ibland, man tror sig säga en sak men det kan uppfattas på ett helt annat sätt av den som har diagnosen som min son hade. Upprördhet och småbråk hörde till vår vardag, men mitt i allt detta var han en helt underbar och fantastisk son som gav av sitt enorm stora hjärta till alla utom sig själv. Han älskade djur, speciellt våran rottis Buddy och han saknade honom mycket i sitt liv.

Önskar man kunde få en möjlighet att starta om, att radera vissa saker och bara få göra om, att det skulle gå att återuppliva de som gått bort så man fick en andra chans, nu måste jag vänta tills jag går bort en dag för att visa min kärlek till min son igen.

Livet är inte rättvist, ärligt talat så har jag tyckt att det suger, men ändå klänger jag mig fast vid det för det är en gåva jag fått av min mamma och pappa och jag har så många som fyller det med innehåll även om jag kan vara mycket nedstämd och ledsen vissa dagar för att jag saknar Dig älskade Kim.

Det är inte meningen att ens barn skall dö före en, det borde inte få gå till så, man skulle bara kunna dö av ålderdom när man upplevt allt vackert i sitt givna liv, men livet är inte rättvist och du är borta, önskar så att jag kunde göra någonting så att du kunde komma tillbaka.

Vintern har kommit, snö har fallit och kylan har bitit tag i oss nu, det är som då du dog.

Jag tänker på det allt mera nu när det närmar sig den andre januari, dödsbudet, polisbilarna som inte kom först och hoppet det ingav att du levde fast att din syster ringt och sagt att du var död, jag hoppades så innerligt tills dess att polisbilen rullade in på gårdsplanen, jag blev kall, inte min son, nej inte död. Men jag var lugn, tårarna forsade, det hände så mycket runt mig, men jag var i ett annat stadium. Jag förstår ju nu att det kallas för chock.

Jag tänker och tänker och det känns faktiskt som igår, om och om igen, jag kan uppleva smärtan av att mista dig på samma ofattbart grymma sätt bara med tankens kraft och jag kämpar för att sluta tänka.

Jobb är det enda som kan få mig koncentrerad nog för att släppa tanken en stund. Herregud Kim vad jag saknar dig, saknar dina lappar, dina sms, alla dina saker som du lärde mig. All den tid vi lade framför datorn tillsammans då vi satt och bildhanterade eller du hjälpte mig att lösa problem eller visade mig nya program och hur de fungerade. Varför gjorde du så här, du betydde allt? Jag saknar dina raplåtar, dina kramar, din röst och dina aviga sidor. Det betyder Kärlek Kim, kärlek till dig, men du lämnade mig i ett svart hål med ditt beslut och jag kravlar ständigt runt för att hålla mig på kanten av dess rand sedan du gav dig av till Nangijala, det har snart gått ett år, att år av förtvivlan, mörker och ofattbar smärta och i mitt liv råder en tomhet inget kan bota längre, för tomheten beror ju på att du saknas.

Mamma

English Version

So it was with Kim, he gave me lots of love in the middle of all of our chronic problem, we lived course, with differences of opinion and did not always each to 100%, Asperger's is a bit tricky sometimes, you think you say one thing but it can be understood in a completely different way of those who have diagnosed that my son had. Agitated and small fights belonged to our everyday lives, but in the middle of all this he was a wonderful and amazing son who gave of their huge big heart to all but himself. He loved animals, especially our rottis Buddy and he missed him a lot in his life.

Wish you could get a chance to restart, to remove certain things and just redo, it would be possible to revive those who passed away so we got a second chance, now I have to wait until I go away a day to show my love for my son again.

Life is not fair, quite frankly, I thought it sucks, but still clutching myself with it because it's a gift I got from my mom and dad and I have so many that fill it with content, even if I can be very depressed and sad some days that I miss you beloved Kim.

There is no sense that one's children will die before one, it should not go to it, you could just die of old age when they experienced everything beautiful in its given life, but life is not fair and you are gone, wish to I could do something so that you could come back.

Winter has arrived, snow has fallen and the cold has bitten a hold of us now, it's like when you died.

I think about it more and more now that it is approaching the second in January, the death commandment, police cars that did not come first, and the hope it gave you lived down to your sister called and said you were dead, I hoped so fervently until the police car rolled into the yard, I was cold, not my son, no, not dead. But I was calm, the tears flowed, it happened so much around me, but I was in a different stage. I understand now that it is called shock.

I think and think and it actually feels like yesterday, and again, I can feel the pain of losing you in the same unbelievably cruel manner only with the power of thought and I struggle to stop thinking.

Jobs is the only thing that can get me focused enough to stop thinking for a while. Oh Kim I miss you, your hugs, all your things that you taught me. All the time we put the computer together as we sat and image handle, or you helped me solve the problem or showed me new programs and how they worked. Why did you do this, you meant everything? I miss your rap music, your hugs, your voice and your drawbacks. It means Love Kim, my love to you, but you left me in a black hole with your decision and I crawl around constantly to keep me on the edge of the boundary then you set out to Nangijala, it will soon be one year, a years of despair, darkness and unimaginable pain and my life is an emptiness nothing can cure longer, for emptiness depends on that you are missing.

Mom

 

Archangel

8 december 2011 20:12

Har läst en hel del från din blogg som säkert många andra och på något sätt är jag fashinerad av folk som kan lägga ut sin smärta så som du gör, och samtidigt visa vem dem är. en annan sak jag inte riktigt vet hur jag skall säga för hur man än säger det låter det klumpigt, Jag kan skänka en tanke åt de som faktiskt tar livet av sig. inte bara för jag lider med de man lämnar bakom sig, utan av den anledningen att äntligen har dem funnit frid. visst är det själviskt att lämna alla bakom sig men samtidigt är det en självisk tanke att hålla kvar något som inte vill finnas kvar, och i många falltill och stötta men i slutändan står vi ändå vid kanten ensamma och ser ner i avgrunden. Jag vet att detta hjälper dig föga just nu och kanske aldrig kommer vara stöttande ord för dig, men hålet du känner vet jag att du kan fylla igen till viss del. för kim var inte bara en person för dig det kan vi alla se i din smärta. Kim var mycket mer än så och vart han än befinner sig och vilket tillstånd han är eller var i så var han din son, din vän och den som fick dig att le. alla egenskaper han hade finns fortfarande kvar där, i dina minnen, i ditt huvud, just nu känner du en del av det han säkerligen känt väldigt länge, det som jag känner väldigt ofta och med mig säkerligen många andra deprimerade personer, Vi låter dunklet gömma lyckan, för innerst inne finns det säkerligen lycka. och när du går ut ur skuggornas dal så kommer du komma ut starkare och de glada minena och de stunder ni hade kommer att visa dig att hålet du tror dig känna egentligen äe den heliga plats du reserverat för den speciella personen Kim var för dig. Och återigen ursäkta för det klumpiga jag kan ha sagt men jag känner att det är vitalt för att du sall kunna se hur jag resonerar.

Tove Birkeland Brandt

9 december 2011 07:31

Nej jag ser inte dina ord som klumpiga, jag ser det du ser och jag förstår så här efteråt att min Kim måste ha mått mycket dåligt för att ta det steg han tog, men där tar samvetskvalen över för att man inte räckt till hela vägen för vilken mamma önskar inte räcka till åt sina barn. jag vet och hoppas på den dag du pratar om då minnenas palats kan ge mig frid, för det är verkligen som du skriver att vi glömmer lätt att glädjas åt det lilla och innerst inne så vet jag att jag måste finna ro i att min son nu har fått frid och att han har det bra och slipper se det mörker han mötte. Men jag har inte kommit så långt i min sorg ännu att jag kan vila i det vi pratar om men en dag hoppas jag verkligen kunne le åt alla vackra minnen igen. Stor Kram och Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...