Tomas Tranströmer skrev en dikt som jag tycker passar nu i höstens kanske lite vemodiga tid. En tid då allt lägger sig ned för att vila, allt utom vi människor. Vi sliter flitigt på med livet. Min son vilar i den halvfärdiga himlen, för mig, mitt begrepp är att jag är inte där ännu så då kan den inte vara färdig. Jag tror att min son väntar på mig den dag jag skall ge mig av. Bistert är det dock att jag ingenting känner av hans närhet, det är tomt och stilla och allt jag har är min tro, jag vilar mig i den. För om jag tappar tron om en fortsättning finns inget mer att leva för, det här livet är för kort och för stridigt, så mycket man måste gå igenom. Det måste finnas ett syfte för allt det här. Eller?

Den halvfärdiga himlen

Modlösheten avbryter sitt lopp.   

Ångesten avbryter sitt lopp.

Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,   

även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer i dagen,   

våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.   

Vi går i solen hundratals.

Var människa en halvöppen dörr som

leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.

English Version

Tomas Transtromer wrote a poem which I think is now in the autumn perhaps a little melancholy time. A time when everything settles down to rest, everything except humans. We toil diligently on with life. My son rests in the half-finished heaven for me, my concept is that I'm not there yet, then it can not be done. I think my son is waiting for me on the day I will leave. Grimly, it is that I know nothing of his presence, it is empty and quiet and all I have is my faith, I rest me in it. Because if I lose the faith of a continuation is nothing more to live for, this life is too short and disputed, so much you have to go through. There must be a purpose for all of this. Or?

The half-finished heaven

Modlösheten interrupt its course.

Anxiety interrupt its course.

Vulture interrupts his escape.


The eager light runs forward,

even the ghosts take a sip.


And our paintings in the day,

our istidsateljéers red animal.


Everything starts to look around.

We walk in the sun hundreds.


Each man a half-open door

leading to a room for everyone.


The infinite ground beneath us.


The water shines through the trees.


Lake is a window to the world.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...