Jag bearbetar mycket just nu och har i mina tankar insett hur förtvivlat lätt det är att lägga skuld på mig själv. Jag har ältat att jag inte varit en nog god mor, att jag svikit och inte räckt till.

Men i terapin inser jag att man inte kan tänka så, jag måste inse att jag gjort allt utifrån min egen förmåga. Att jag har gjort så gott jag kunnat utifrån vart jag befunnit mig själv i mitt liv och mina svårigheter.

Ännu en gång såg jag sidan min äldste son bloggat på och orden träffade mig i mitt inre.

"Morsan är så jävla snål att hon inte ens unnat honom en sten"

Jag smakar på orden och tänker: "Hur kan han ens tro något sådant om mig, så lite han vet. Han vet inte vem hans mor är. Han känner mig inte. Men han dömer mig. Hatar."

Så förtvivlat ont det gör längst där inne, att jag bar ett barn som jag för länge sedan bar inom mig som en dag skulle stå på sin egen kant och hata mig.

Men så tänker jag på terapin igen, på mitt läkande och då kommer så klart tanken farande, det är inte DU. Det är inte ditt fel, det är hans val. Du gör ditt bästa och det räcker för dig och om det inte räcker åt andra då begär de för mycket av dig. Du kan inte uträtta mirakel, bara vara en vanlig individ, med vanliga känslor och tankar.

I mitt inre, i min egen tysthet viskar jag "Tack".

Jag försöker verkligen läka och komma över det svåra, att det kommer ta tid det vet jag man raderar inte 48 år från världskartan på en dag, så mycket fel jag kanske gjort, men de är gjorda och jag kan inte påverka det som varit endast det som komma ska och det gör jag. Jag kliver ut ur mörkret och ställer mig i ljuset för alla att skåda och jag förstår att till sist kommer det att komma någonting gott ur det här.

En sak som känns lite störande i mitt liv just nu är hur vissa människor gör narr av mitt skrivande, av makens skrivande, att man inte kan tro på den kapacitet som driver. Varför kan man inte tro att jag klarar av det andra klarat av?

Varför skulle inte jag kunna lyckas som författare?

Är det för att man ser mig som en totalt misslyckad individ? Finns det då ingenting gott inom mig?

 - Jag svarar upp, Ni har fel. Jag kommer att lyckas, jag fortsätter skriva mina böcker och en dag ser någon mig och inser att det jag gör är bra. Skratta ni under tiden, gör narr och plåga med dåliga kommentarer. Jag fortsätter TRO på min förmåga. I just skrivandet är jag stark, kanske för att det är det enda jag har i mitt liv som jag tycker är kul.

Hallå, vart tog det här inlägget vägen? Jag rusade iväg, skrev ur mig mina inre känslor, men faktum är att man allt för lätt lägger skuld på andra utan att känna till någonting om dem och jag måste säga att det inte är blodet som gör familjen, det är känslan och äktheten, kärleken. Tänk på det är ni snälla!

English Version

I process a lot right now and has been in my mind realized how desperately easy it is to put blame on myself. I have ältat I not been a good enough mother, that I failed and fallen short.

But in therapy, I realize that you can not think like that, I must realize that I have done everything by my own ability. I've done the best I could from where I have found myself in my life and my difficulties.

Once I saw the side my eldest son blogged on and the words hit me in my mind.

"Mom is so damn low that she did not even begrudged him a stone"

I taste the words and think, "How can he even think such a thing about me, so little he knows. He does not know who his mother is. He does not know me. But he judges me. Hate."

So desperate it hurts at the inside, that I was carrying a child, I long ago carried within me that would one day stand on its own edge and hate me.

But then I think of the therapy again, on my healing and then of course the thought process, it's not YOU. It's not your fault, it's his choice. You do your best and that's enough for you and if it is not enough to others when they ask too much of you. You can not do miracles, just be an ordinary individual, with common feelings and thoughts.

In my mind, in my silence I whisper "thank you".

I'm trying to really heal and get over the hard part, it will take time, I know it does not erase 48 years from the world in a day, so very wrong I may have done, but they are made and I can not change the past, only the is to come, and I do. I step out of the darkness and set me in the light for all to behold and I understand that eventually there will come something good out of this.

One thing that seems a bit distracting in my life right now is how some people make fun of my writing, of her husband's writing, you can not believe in the capacity drives. Why can not you believe that I can handle the other managed?

Why should not I be able to succeed as a writer?

Is it to make you look like a total failure of an individual? Is there nothing good in me?

 - I'll get up, you're wrong. I will succeed, I continue to write my books and one day see someone me and realize that what I do is good. Laugh meanwhile, makes fun and torment with bad comments. I keep FAITH in my ability. In just the writing, I am strong, perhaps because it is the only thing I have in my life that I enjoy doing.

Hey, where did this post go? I rushed away, wrote of me my inner feelings, but the fact is that it all too easy to lay blame on others without knowing anything about them and I must say that it is the blood that makes the family, it is the feeling and authenticity, love . Remember it is you please!

 

sölvi

20 mars 2013 11:31

Kära vännen...Alltså, jag blir nästan mållös av att läsa det du skriver..Känner igen mej, så det nästan är kusligt, iblandt! Jag har också ett barn, som , vet inte om jag vill säga att hon hatar mej, men hennes känslor för mej är mycket komplisserade, mycket fel har begåtts, mycket sår, mycket jobbigheter.( hon bodde i en annan familj ett tag, i min pastors familj..)
Smärtan över detta är obeskrivligt! Som du säger, man gör så godt man kan, utifrån de förutsättningar man just då hade i livet! Finns inget värre än att ens eget barn vänder sej emot en! :(
Vi, som mamma, är väl de "duktigaste" att lägga skuld på oss själva för svunnen tid! Om du visste hur mycket "djävulskap" (ursäkta ordet) jag och mina barn fick gå igenom, pga. mitt eget psykiska måeende..Det är ett mirakel i sej, att den äldsta vill ha med mej att göra alls...
Varför skulle inte DU få må bra? Skriva? Be alla som gör narr av detta fara åt ****!!
Ingen av oss kan göra nåt åt det förflutna, vi kan bara göra så godt vi kan i nuet...
Stor kram till dej, vännen! Sölvi <3

http://kristenbloggen.blogg.se/index.html

Tove Birkeland Brandt

20 mars 2013 17:01

Stor Kram på dig Sölvi

 

sölvi

20 mars 2013 11:52

Kära vännen...
Jag känner så igen mej iblandt, i det du skriver, så det nästan är kusligt...Jag har också ett barn, som har ett mycket kompliserad förhållande till mej.Skulle inte säga att hon hatar mej, men det är svårt...Hon bodde hos en annan familj ett par år, min pastor och hans fru.Mina barn och jag hade en rent helvete i många år...
Det är som du säger, vi gjorde så godt vi kunde, utifrån de förutsättningar, och vårt måeende, vi hade då..Vi kan ju inte göra om vårt förflutna, bara göra det bästa av nuet..
Jag tror vi mammor är de bästa på att klanka ner på oss själva..vi är så "bra" på att lyssna, när det förflutna flåsar oss i nacken..
Våra vuxna barn kansje hade det tufft, plågsamt, när de var barn, men, de HAR endå ett ansvar NU, när de är vuxna! Jag känner din smärta alltför väl! :(
Och dessa som du säger gör narr av ditt skrivande: Be dem fara åt ****!! Bra att du tror på dej själv! Du har väl för 17 rätt att må bra, trots hur du haft det förut? Människor förändras, jag vet.Jag är inte den samma i dag som jag var för tjugo år sen.
Skickar en stor kram till dej, vännen.Sölvi

http://kristenbloggen.blogg.se/index.html

Tove Birkeland Brandt

20 mars 2013 16:59

Ja du Sölvi visst är det konstigt hur det är och att vi skulle ha liknande erfarenheter i grunden, tråkigt att behöva ha det men ändå inger det en skön känsla av att inte vara ensam. Terapin är bra för mig, trycket lättar inombords, jag har så mycket jag måste ta tag i för att verkligen må bra till sist.
Sudda ut alla självanklagelser och försöka föra livet framåt i en ljus och trivsam takt, att göra det bästa man kan av det. Att komma till insikt.
Är så glad för din vänskap Sölvi. Tack och stor Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...