Känns inget vidare då man får kämpa med oro. Inte så att jag vill säga vad det kommer sig av här ute då det kan vara känsligt men, någonting är konstigt och det gör mig bedrövad. Trodde väl efter allting som hänt i våra liv så borde det vara lugnt. Man borde ha lärt sig att ta hand om varandra, men ändå går saker i gamla spår. Varför?

   Vad är det som gör att människor har så svårt för att lära sig att ta hand om varandra, att värna och vara snälla?

   Visst kan jag ha mycket runt mig och inte riktigt orka eller hinna med allting, men jag har ansvar för så mycket och jag sliter var dag för att klara vardagsekonomin och ändå nära min stora dröm. Jag fyller 50 år och på något sätt har jag nog närmat mig en kris för jag känner att jag inte har nog med tid.

Politiskt engagemang, privat engagemang, författare, vårdare, student och mor samt bonusmor och en helvetes bra vän om någon ämnar vilja ha en. Men det kostar att ge av sig själv hela tiden och jag försöker finna luckor att hinna vila mig lite, stoppa upp och se till att överleva i en hestig vardag, göra det som verkligen ligger mig varmt om hjärtat, nämligen att skriva. Tyvärr så är det ju så att man inte riktigt bara kan sätta sig ned och spotta ur sig genom att knäppa i fingrarna. Tid är en viktig ingrediens i en skaparhjärna.

   Visst är jag medveten om att mina barn kan känna sig lite åsidosatta men på samma gång de är ju vuxna nu och de har sina liv som jag gärna vill vara en del av, men det är ändå deras och jag har mitt.

Har kommit till en punkt i livet där jag inte orkar med mera tjafs eller oigentligheter, jag är en trött individ på det området. Jag vill leva, sprida glädje, hylla att min son funnits här med oss. Vilket nog en del människor har stora problem med, för mig är detta jätteviktigt för att inte säga livsuppehållande. Att man inte talar om Kim är inte samma sak som att min sorg och saknad är borta. - Jag håller tankarna för mig själv, så simpelt är det.

Mycket tacksam över intervjun som jag gjorde i Mifforadion i veckan och som sänds nu på söndag morgon 07.03 i P4. Fick en möjlighet att bringa lite liv i Kim igen och det känns otroligt skönt. Många har sagt sig sörja och ändå så finns det inget där som gör att man skänker honom en tanke, för mig är det konstigt jag har ju behov av mina ritualer, mina tända ljus, besök på minneslundar och tidiga morgontankar.

Det tycks bli ett långt inlägg. Men jag funderar occh funderar och som jag började med så känner jag mig bedrövad. Det är så vansinnigt fel allting, man försöker räcka till åt alla andra och slppnar man av en liten stund och fokuserar på sig själv, ja då händer det genast massa konstigheter. Det är på något sätt som att JAG inte tillåts att existera på riktigt.

  Jag älskar mina föräldrar, tro inget annat men att hela tiden vara ajour och passa så de har det bra är jobbigt. De blir sjuka, man skall kolla så de tar medicinerna, att de äter, de ska ha tider bokade, mediciner hämtade. Handla hem saker, lösa andra problem och så här rullar det på i en evighetsåtta, vecka efter vecka fylls med krav och måsten som jag inte kan lägga ifrån mig. Jag är en dotter så -jag har skyldigheter eller kanske heter det samvete. 

Mina så kallade bröder tycks ju inte ha någonting av den varan, när de gästar skall det slås på stora trumman och då är det inte att ta hand om mor och far utan ta hand om och serva mina bröder, sorgligt är vad det är.

   Nåja, inte gnälla bara att bita ihop och försöka se livet för vad det är, men mitt i allt det här måste jag jaga jobb trots att jag studerar 100%. Varför?

- Jag drömmer om att få arbeta som journalist på riktigt, skriva och låta andra läsa. Jag vill skriva mina böcker, lyckas att lämna någonting kvar efter mig, sätta ett märke i livet på samma sätt som fångar ristar in ett streck i väggen i sin cell. Det finns där om någon kommer efter dem.

Rösta på mig!

----------------------------------------------------------------------

English Version

Feels no further then you may struggle with anxiety. Not that I want to say what it comes from out here as there may be sensitive but , something is strange and it makes me sad . Did well after everything that happened in our lives then it should be easy. You should have learned how to take care of each other , but still goes things in the old track. Why ?
   What is it that makes people find it so difficult to learn to take care of each other , to protect and be kind ?
   Sure I have a lot around me and not really cope or catch everything, but I am responsible for so much and I toil every day to cope with everyday economy and still close my big dream. I turns 50 and somehow I have probably approached a crisis because I feel I do not have enough time.

Political commitment , private involvement , author, conservationist, student and mother and bonusmor and a hell of a good friend if someone intends to want one. But it costs to give of himself all the time and I try to find loopholes to have time to rest a little , stop up and make sure to survive in a hestig everyday , make it really close to my heart, to write . Unfortunately it is a fact that no one really can just sit down and churning out by snapping the fingers. Time is an essential ingredient in creating a brain.
   Of course I am aware that my children can feel a bit neglected but at the same time they 're adults now and have their lives that I want to be a part of , but it is still their and I have mine.

Have come to a point in life where I can not be bothered with more fuss or oigentligheter , I'm a tired individual in that area. I want to live, spreading joy , shelf that my son has been here with us. Which probably some people have serious problems with , for me this is really important , if not life-sustaining . That one is not talking about Kim is not the same thing as my sorrow is gone. - I keep thinking to myself , as simple as that.
Very grateful to the interview I did in Miffo radio in the week, which is now broadcast on Sunday mornings 07:03 P4 . Got a chance to spend some life into Kim again and it feels incredible . Many have claimed to mourn and yet there is nothing there that makes you give him a thought, for me it's strange because I have needs of my rituals, my lit candles, visit the memory groves and early morning thoughts.

There seems to be a long post . But I'm thinking is managed directly thinking and I started with so I feel distressed. It is so insanely wrong things, trying enough for everyone else and slppnar man of a moment and focus on herself , well then , it happens immediately pulp weirdness . It's somehow like that I not be allowed to exist for real.
  I love my parents , believe nothing else but to be constantly up to date and fit as they have a good time is a hassle . They get sick, you should check if they take drugs , they eat , they'll have time booked, medications taken . Shop home things, solve other problems and so this rolls on for an eternity eight , week after week is filled with demands and must haves that I can not put away from me. I am a daughter of so - I have obligations or perhaps called the conscience.
My so-called brothers can not seem to have anything of the goods, when they will visit , it must be the drums and then it's not taking care of mother and father without caring for and serving brethren, sad is what it is.
   Well, do not whine just to bite the bullet and try to see life for what it is, but in the midst of all this , I must hunt job even though I study the 100%. Why ?
- I dream to work as a journalist for real, write and let others read. I want to write my books , manages to leave nothing left for me , put a mark in life in the same way that captures carve a line in the wall of his cell. It's there if someone comes after them.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...