Min älskade pappa som tyvärr blivit tokigt förvirrad. En morgon alldeles nyligen så vaknade min mamma av att dörren slog igen. Hon rusade upp och fann pappa iklädd byxor och skjorta på väg ut genom grinden och hon frågade; Vart ska du?
- Jag ska lifta, svarade han.
Hon lirkade med honom och fick han till att komma in tillbaka i värmen. Vi är ju livrädda att det ska hända något åt helvete, men han bara ler och förstår ingenting. I efterhand minns han inte ens att han varit på väg för att lifta.
Det är minst sagt tunga tider.
Men så händer det positiva saker i mitt / vårt liv också. Vi är så lyckliga över de möjligheter som öppnat upp sig för oss, vem trodde att vi skulle stå som cirkelledare. Göra egna kurser, det är ju någonting jag bara drömt om. Att verkligen få tid över att skriva på våra böcker, stanna hemma med tillräcklig förtjänst för att klara räkningarna och ha tak över huvudet och mat på bordet. Det är en stor dröm som gläntat på sin dörr och vi hoppas av hela våra hjärtan att det kommer slå väl ut. För vi behöver verkligen ett släpp i livet. Håll tummarna kära vänner.
Men ett har jag lärt mig i livet att även om jag dyker djupt måste jag kämpa mig upp igen, någon annan väg är inte möjlig. Det är en kamp att leva för att utforska livet och det innebär tyvärr både sorg och glädje, samt jobbiga depressioner.
Och en sista grej, ni kan väl hjälpa till att rösta på min blogg så att den syns lite bättre i den stora zybervärlden. Tack på förhand!