Jag är så trött på allt, jag skriver och så lyckas jag nudda en tangent och vips allt borta i flera dagar har jag lyckats att göra så nu och det är retligt speciellt som jag skrivit ett långt inlägg fyllt av tankar om dig älskade Kim.

Jag har stött på en förkylning nu och känner mig lite krasslig men det ska inte hindra mig från att gå ut och planetra din klätterros senare idag, det blev en röd gammaldags så jag hoppas den kommer att ta sig och bli vacker, de röda rosorna för den kärlek du gav till oss alla, de röda rosorna som skall symbolisera dig älskade lilla Kim. Du älskade de röda rosorna så det är ett fint sätt att symbolisera dig på.

I morgon har gett gått 4 månader sedan du dog, kan inte fatta vart den tiden tagit vägen för jag känner det som om det var igår jag fick ditt bud och så har tiden bara rullat på, alla de inre smärtorna jag känner, all ångest, all förtvivlan som det innebär att du är borta. Det går inte en enda dag utan att jag vill följa efter dig, komma efter och skrika åt dig, Varför? Jag vill ju förstå hur du kunde lämna oss så här. All den förtvivlan jag bär inom mig, det som vill kväva mig, ångest, skuld, skam. Jag borde ju ha fattat att du inte mådde bra, du borde ju ha sagt någonting till oss, vi hade ju hjälpt dig. Jag skulle vilja ruska om dig för att få dig att förstå, vill du ska leva igen, snälla lev för din mamma igen.

Utanför mitt skal lever människor sina liv, de skrattar och ler, de glammar, det är som om du aldrig funnits, själv sitter jag här som en fånge i mitt inre, orkar inte leva vidare, jag skäms för att jag inte kunnat rädda dig.

Säg mig på något sätt Kim, varför vår kärlek inte räckte till, Varför gav du upp oss?

Det är en iskall känsla att gå här och att inte kunna nå dig mera, den kryper sig ända in i märg och ben, jag önskar och önskar du kunnat förstå vad du skulle göra mot oss andra då du valde att göra så här, men ingenting kan ändra på det nu, ingenting.

Jag väntar med en blandning av oro och lugn på att du skall sättas ned i minneslunden. De trodde det skulle bli nästa vecka och jag hoppas du kommer finna den frid du sökte så den dagen du gick ifrån oss. Jag tror du kommer vila under någon av de rhododendrons som finns på minneslunden, du kan blicka ut över Fryken och ut över Sunne och runt omkring står lummiga träd så jag tror det blir fint för dig där. Det röda stora korset stoltserar mitt på och ger en trygghet för oss att se på, älskade lilla hjärtat jag hoppas jag kan komma att känna din närhet då.

Det är så tomt utan dig, utan allt det vi delat, kan inte, vill inte att det ska vara slut, jag orkar inte ta in, du var en alldeles speciell person som jag inte vill leva mitt liv utan, jag var så stolt för jag var din mamma, nu är jag stolt men ensam kvar och man förstår inte hur det känns att ha lämnats kvar.

Den ynklighet jag känner, det öde som du bestämt för oss alla här, att leva i denna ruttna värld. Jag kan verkligen inte hjälpa det men jag känner varenda dag att jag skulle vilja följa efter men det får stanna där, man behöver mig här.

Längtar så efter att en dag få träffa dig igen, mitt älskade, älskade barn.

Saknar och älskar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen.

Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...