Sorg, bara ordet är tungt och vissa dagar grips jag av den. Tung, hemsk och utmattande lägger den sin mantel över mina axlar. Jag saknar min son, min fina ängel och livet som inte ville vara varsamt med oss. Bara vet att han är i min närhet och vissa dagar övermannas jag av att tårar pressar på, överrumplar mig för att försvinna lika fort som de kommit och var gång det sker frågar jag: Är du här hos mamma Kim?

Åren går, men de svåraste av sår består. Finns ingen tid som kan läka ett självmord, finns ingen tid som kan smeka undan smärtan av att mista sitt barn. Älskade lilla Kim fortsatt finns min fråga, VARFÖR? Livet är aldrig lika ljust längre, aldrig lika vackert som när du levde. Det är bräckligt, ömtåligt och mamma trippar på en nålsudd sedan din död. Mitt liv blev en råttfälla som snabbt kan slå igen om mig om jag inte är försiktig. Saknar, herregud vad jag saknar DIG.

Svärfar pendlar upp och ned, man säger att det blir sämre. Ringer och varskor om att det är illa och vi åker och då vi är på plats är han bättre igen. Vi lever med rädslan om samtalet som skall säga att nu är det slut. Rädda att inte hinna in, att det skall ske när vi jobbar. Hopp- kanske ordnar det sig ändå. Kanske...

Jag bär en sorg över att inte klara skriva, jag känner det som jag har tappat bort mig själv. Mitt eget liv och mig som personlighet. Livet rullar, men existerar inte längre. Jag befinner mig i en bubbla av allas måsten och det finns ingen plats för önskningar, eller för kreativa tankar. Finns ingen plats för mig. Allting handlar om att arbeta, på ett eller annat sätt.

Önskar jag kunde resa bort till en öde ö, fly och aldrig behöva titta i backspegeln. Leva som andra utan dåligt samvete, utan att ha ett hjärta och tänka på alla andra. Men så vet jag med mig att det kommer aldrig ske, det är inte jag.

Jag känner bara en sådan övergripande sorg över att mitt liv rinner ifrån mig utan att jag själv har någon nytta av det. Utan att det ger någonting för framtiden. Känns som jag befinner mig i en och samma bubbla och bara trampar där fram och åter på samma ställe. Nöter sulorna under mina fötter. SORG...

 

ladolcevita1967@gmail.com

29 juli 2014 12:24

Styrke kramar till dig! Två av mina fyra döttrar är självdestruktiva & som tickande bomber...

http://ladolcevita1967.blogspot.se

Tove Birkeland Brandt

29 juli 2014 12:32

Tack. Hoppas av hela mitt hjärta att allt går bra för dig och de dina.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...