Natten har varit orolig, jag har tänkt på dig Kimpan, vaknat, grubblat och haft dig på näthinnan, saknat och tänkt på hur allt var. Herregud varför slutade vår saga så här?

Jag älskar dig så ofattbart mycket, det är så tomt och jag kan känna sådan ångest att jag inte knappt orkar bära den vissa stunder, men jag hyllar dig med att leva för oss båda. Dina ljus brinner på nätet och här ute i mammas trädgård och jag hoppas du ser eller känner det jag gör med tanken hos dig, jag hoppas så innerligt att du kan känna av min kärlek, att det finns en kontakt jag inte kan känna.

Att livet skulle vara så otroligt fattigt att du behövde lämna det, lämna oss mitt älskade hjärta. Tankar, tankar och åter tankar..

Vad jag vill säga är att jag saknar dig vissa stunder så mycket att det känns som jag ska bli tokig. Vi är många som saknar dig men inte på samma sätt, jag bar dig inom mig, jag födde dig till livet, jag delade dina intressen, jag delade ditt liv och du lämnade mig utan att säga någonting, du lämnade mamma i en förtvivlan en tomhet som det inte ens går att drömma om.

Jag lever trots detta ett liv nu, jobbar, är social och tar dig med mig på mina upptäckter, du bor i mitt hjärta, du finns med i min medvetenhet i allt jag är och allt jag gör. Jag har dina fotografier. Du var en underbar son i livet, så fin och så gudomligt kärleksfull, så varför valde du att gå?

Mamma

Jag har fått återskapa min dator som kraschade om och om igen under föregående vecka, men nu är den i ett skick då jag kan börja köra igen så nu kan jag äntligen skriva lite. Det är en arbetsdag i dag med på Selma men sedan har jag ledigt torsdag och fredag, jobbar lördagen sedan ledig söndag och måndag för att jobba tisdag och torsdag nästa vecka, blir inte så många timmar men man får vara glad för det lilla.

Har jobbat två dagar i kallskänken och det har gått förvånansvärt bra tycker jag, men klart man känner sig aningens vilsen men ja jag jobbar på. Ny meny betyder ju alltid lite kaos. Jag trivs med att jobba så det känns befriande att jag klarade ta det steget när jag ser tillbaka, alla berörda chockades över min vet inte om jag ska kalla det styrka att ta mig tillbaka efter Kims död och min långa sjukskrivning, men det jag gjort är att tänka på hur Kim ville ha sin mamma, hur han såg mig och han hade aldrig velat se mig duka under för jag vet att han verkligen älskade mig. Jag var ute på min skydrive och där ute låg en del låtar jag fått av Kim som jag tog ned på hårddisken, bland annat Big Big World som han gett mig.

Jag är så glad för den tiden jag fick med min son men jag kan fortfarande känna en enorm förtvivlan över att han mått så dåligt att han valt att hänga sig, att han inte klarade av att prata, jag fanns ju bara ett samtal bort. Saknaden, tyngden i mitt bröst, den förbaskade smärtan att mista honom den kommer aldrig mera ge vika, jag vet det nu, jag blir inte bättre än så här. Livet miste sitt glimmer, lättheten försvann, jag blev en tung person ja inte bara till mitt yttre utan i mitt sinne, det är konstigt så fort allt kan förändras, en smärtsam sekund och sedan är allt annorlunda. Jag hoppas min son har funnit frid, men jag som mamma kan inte det dessvärre, jag får leva med att hans plats är tom, jag får leva med alla tankar om att om jag gjort så istället för si så kanske han hade levt idag, men så tänker jag vidare och vet att jag gjort samma val om och om igen. Vi var mor och son och han var en helt underbar och kärleksfull son som hela världen gått miste om, jag skriver på boken och önskar att få den klar, att kunna återspegla min son som den han var, vår familjs problematik, myndigheters brist det finns så mycket jag vill få ned på papper, sådant som gör att man kan lära känna min son som den person han var, en hip hopare, 17 år gammal, mjuk och full av kärlek, snäll, hängiven med en diagnos som ställde till det för oss alla. "Aspergers syndrom", vi tänkte inte alltid lika, men vi älskade varandra innerligt i alla fall.

Saknar dig Kimpan, hör det för det kommer från djupet av mammas hjärta där du alltid kommer att leva vidare, där du alltid har din plats...

Mamma

I går besökte vi Mariebergsskogen i Karlstad, härligt fast Latinodansarna var stela i sina kroppar, själv hip hopade jag loss då det var dags för Dogge Doggelito och då shown var slut som dessutom var skitbra så vandrade jag mot  tältet för att få träffa Dogge i egen hög person, Guess What, jag fick mig en riktig kram och maken tog fina kort av oss så ny står det på plats i bokhyllan bredvid Kim, som delade min facination över Dogge. han skulle ha gillat gårdagen. Jag är inte så feg längre efter att Kim dog, jag tar för mig av livet för det är det enda liv jag har så vitt jag vet där jag står just nu i mitt tänkande. Fick ett meddelande häromdagen om att Kim har funnit ro nu och jag hoppas det, men vi som lämnades kvar vi finner inte ro och det är tungt, saknaden är otroligt TUNG.

Livet måste levas dock och igår levde jag för både mig och min älskade son, han var i mina tankar då jag gick fram till Dogge och tjatade om kort för det var ju Kim som fick mig att förstå mig på Hip hop kulturen, musiken, stilen och det kommer alltid att vara något jag förknippar med Kim, något vi ägde tillsammans jag och min fina son.

Jag skickade över Alexander till Dogge så att barnbarnet kom på bild med honom, så nu återstår att skriva ut och rama in, fast jag skulle behöva en ny skrivare som tar emot kommandon och inte gör som den vill, scanner som inte lagt av mm mm.

Får se när plånboken tillåter några sådana utsvävningar, ska betala mor och far först av allt nu, de har varit änglarna i våra liv och utan dem hade vi gått under sedan Kim gick bort, så även om min mamma och pappa inte använder sig av datorer eller internet så hyllar jag dem här ute för man får leta efter bättre föräldrar, jag älskar dem.

Saknar dig lilla gubben, var och tände ett ljus på minnselunden här i Deje idag och tog en promenad på kyrkogården i hopp om att finna friden inom mig som gör att jag kan känna din närvaro. Herregud vad tungt det är om du bara förstått hur mycket mamma skulle komma att sakna dig, älskade hjärtat mitt, om du bara stannat kvar här med mig. Jag älskar dig tills mitt sista andetag till livets ände för då måste vi ses igen älskade sonen min...

TÅRAR FRÅN HIMMELEN

När regnet silar ner är det tårar ifrån himmelen

För oss alla här på jorden är detta den riktiga, juvelen

Att änglarna gråter när de ser att människor lider

Varenda själ på jorden borde få del av dessa måltider

Vattnet vederkvicker vår törst och bringar vår själ ro

Den ingjuter en kärlek över den himmelska bron

När livet leker och allt är lätt som fjärilsvingar

Då finns där ingen oro som ljuder och klingar

Kärleken är det största , låt den komma till allas hjärtan

Vi vet att det är många som har den besvärliga smärtan

Men låt oss tro på att en annan värld kan bli sann

Att vi behandlar alla lika och vi är snälla mot varann

Så änglarna sprider sina tårar över vår arma jord

En symbolik de behöver inte ta till några ord

Kärleken till jorden och människorna är enorm

Detta är känslornas och hjärtats, själsliga storm

Bo Grapenskog

Ja i går hade vi en gemensam dag i köket för att preppa och gå igenom nya menyn på Selma och det var jättekul, en del saker vill man ändra på, andra var jättebra. Tog massor av kort på de rätter vi tillagade så jag har kunnat sitta och titta för att se på upplägg, färger osv. Har lagt ut alla bilder på FB idag så alla kan kolla och frestas, så mycket god mat, goda smaker allting, välbalanserat. Det var riktigt kul.

Min lilla EKG reistrerare pep i natt igen, men mitt hjärta vill inte flimra just nu, konstigt det där för jag vill ju veta vad det är för fel så jag slipper oroa mig och då apparaten är på ja då händer inget så klart typiskt min tur. Klisterlapparna kliar något alldeles grymt, men jag får stå ut de här dagarna, fick ju plocka av allt igår för då var jag tvungen att duscha efter jobbet, men sedan var det bara att klistra på sig nytt.

Maken skall jobba idag med själv är jag ledig fram till måndag då jag jobbar igen men sedan är maken ledig helgen med mig så det ska bli en romantisk helg har jag planerat, vi behöver njuta lite av varandras sällskap.

Tänker så otroligt mycket på Kim och i morgon har det gått 8 långa och tuffa månader sedan han tog sitt liv. Tänk vad fort allt kan ändras i ens liv utan att man kan styra något alls. Varför, varför , varför??????

Känns hysteriskt vissa stunder för jag vill ju att han kommer tillbaka, min lilla kille, så är det i vissa aspekter måste jag säga att livet är SKIT.

Jag tänker mycket på om det finns en fortsättning eller är det så att det här livet är allt vi har, för jag tycker att Kim borde finnas nära mig om det inte är så, han borde sett hur jag sörjer honom och tröstat mamma, visat mig att vi kommer ses igen som jag alltid trott att det skulle var när någon dör, nu tvinar mitt hopp gällande det här, jag är så ledsen för han övergav min kärlek när han gjorde sitt val, han gav upp livet jag gav honom och som jag vill han skulle leva. Det är TOMT, jag hatar känslan jag bär inom mig, saknaden som gör så förtvivlat ont hela tiden, det är FEL....

Älskar dig Kim, hör mig snälla, saknar dig älskade Kimpan och sänder dig all världens kramar. Mamma