Jag slog fasta i att blogga 100 dagar i streck, så här kommer mitt första inlägg. Tänkte mig att tala lite om att tro på sig själv och att lyfta fram sina starka sidor utan att för den skull skryta. Vi i Sverige är så himla rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss om vi säger någonting positivt om oss själva. Därför har vi en tendens att istället låta lite gnälliga.

   Jag läste under morgontimmarna i tidningen kollega om att man skall kunna presentera sig själv och lägga fram sina goda sidor för en total främling i en hiss som går från 6:e våningen ned till botten eller entren. Tänk på det, vore det inte kul att slå fasta på det här och klura ihop en snabbpresentation som ger dem dina goda sidor. Det här går sedan att använda när man söker arbete, i sitt CV och en hel del annat.

Rösta på mig!

Det är makens födelsedag, händer egentligen inte så mycket i och med det heller. Inget direkt firande för oss. Pengabrist gör att saker får ligga till ro. Istället så sitter vi nu här med datorerna som sällskap och väntar på en sotarmurre som skall dyka upp. De prickar alltid på rätt dagar.

   Fick ny läkartid av Avonova igår man är ute nästan en månad innan och bokar och måste få en tid långt efter att sjukskrivningen gått ut. Är det bara för att spä på ångesten och rädslan de gör så?

   Att de inte kan ta på allvar känslan av utsatthet det innebär när man inte kan få sin sjukskrivning i tid  innan den går ut hos F-kassan. Ingen tid hos psykologen heller, jag har väntat i 5 månader på en tid nu.

I går var vi i alla fall  på biblioteket i Åmotfors och berättade hur en deckare blir till. Det kom femton personer för att lyssna på oss och det var riktigt trevligt. Lätt att få kontakt med publiken och vi kunde utbyta lite tankar och ge dem lite extra bonusgrejer från våra liv. Det diskuterades om Mimmis medialatet, deckarpolisernas brutala sidor gentemot sina kollegor och en hel del om resersch bakom skrivandet. Jag hoppas att åhörarna fick ut lika mycket av kvällen som vi fick av dem.

Nu ska jag återvända till mitt skrivande, har ju en bok på framfart så det är bara att jobba vidare. Massor av material att tugga i. Håller ju också på att förbereda ett webinar som skall gå av stapeln i April där jag skall tala om självmord och dess påverkan på anhöriga. SVdistans kommer erbjuda den som vill delta under April helt gratis inträde på webinaret. Jag gör det här endast för att hjälpa andra så även jag kör gratis, så jag hoppas det blir många som tar sig tid att lyssna på det jag har att säga, återkommer om tid. Det är ju ett seminarium upplagt via en websändning som sker live, så man har också möjlighet att ställa frågor efter sessionens utgång.

För er som inte har uppdagat det ännu så är nu vår SKRIVARKURS öppen för anmälningar och jag hoppas att ni känner att det är en sådan kurs ni själva vill gå. Så jag hoppas vi ses under den första nättträffen och att ni hänger på för att ha lite roligt. Den är öppen för alla som tycker om att skriva. Välkomna!

Så nu mina vänner får ni ha en alldeles underbar dag, ha det bäst ...

jo lite trött är jag väl, har sovit mäkta dåligt som vanligt, men då jag ändå slog upp de gröna idag och tittade ut så såg jag att det är en helt underbart vacker dag.
Solen skiner och landskapet är täckt av frost. Jag älskar att se träden klädda i frost till minsta lilla gren. Det är minus sex grader här det biter säkert i kinderna när man kommer sig ut.

Sitter just nu med en värmande kopp kaffe och bara njuter av den totala fridfullhet som råder. Maken sover fortsatt och Toby har även han slängt sig upp tillbaka i sängen. Han är en riktig trötter. Myshund om något för att benämna honom.
Jag funderar över kvällen vårt lilla seminarium på Åmotfors bibliotek, blir spännande att tala om skrivandet men det är också lite nervöst. Man har ju inte en aning om hur många som kommer för att lyssna på hur en deckare blir till.

Igår blev det också klart att jag ska köra ett webinarium som handlar om självmord och att klara av sorgen i efterlivet, det skall köras någon gång i April på SVdistans webinarium,så jag återkommer med mer info om detta. Det är sådant jag gör gratis för att hjälpa andra, att kunna delge en gemenskap mitt i det värsta som kan drabba oss det känns så viktigt för mig och självklart är det gratis att lyssna. Hoppas folk är intresserade av att ta del när det drar igång. Man gör det lilla man kan för att läka.
Men nu är det dags för mig att sammanfatta lite inför denna happening så jag får avrunda här med en alldeles speciell önskan om en bra och solig dag.

Jag har kommit en bit på min bok nu, 24 sidor men det är tungt att rota i sina känslor. Visst är det bra på samma gång, jag bearbetar ännu en gång det som gjort så ont och som fortsatt nästan förintar mig vissa dagar. Men det är ju både upp och ned detta ändå så vill jag se den här boken i tryck för att ge min historia till andra. För att ge tröst och för att blotta vad sorg är och hur den fungerar. Ta bort rädslorna runt de som sörjer, så omgivningen vågar komma sig inpå dem och vara ett stöd.

   Vi talar alldeles för lite om döden och det är fel, vi måste avdramatisera tabubeläggningen runt självmorden annars kan vi aldrig nå en nollvision. Vi måste kapa bort skammen för det är inte rätt att anhöriga skall känna sig så ensamma och utan hjälp som man faktiskt gör efter ett självmord.

   Det finns ingenstans dit man kan gå för att finna frid eller där man kan lätta på tankarna så däför vill jag förändra en del av detta genom att tala.

Funderar på att börja föreläsa, men jag vet ju inte riktigt hur man går tillväga eller ens hur man lägger upp någonting sådant. Men jag tror jag kunde göra nytta genom att jag talar om mina erfarenheter och delger min smärta och mina tankar om och kring självmord.

   Viktigt är också att man fångar upp de unga anhöriga, barn, syskon för de har verkligen ingen att tala med oftast är det så att föräldrarna inte orkar mer än sörja om det gäller ett barn som gått bort och i vissa lägen så får barnen hoppa in som tröstare och föräldrar till sina föräldrar. Det här är inte rätt och det vill jag verkligen lyfta upp till ytan. Någon måste fånga upp dem direkt, en krisgrupp måste ta sig an dem, hjälpa.

   Hjälbehovet är stort efter ett sådant här trauma och hjälpen är på tok för liten.

I övrigt denna dag så har det inte blivit mycket annat än att skriva. Jag har massor av anteckningar att gå igenom och plocka episoder ur, men det är bitvis svårt att hålla distansen till känslostormarna som drar in så vi får väl se hur det går. Kanske får skriva om saker flertalet gånger innan det landar helt.

   Så ringde det precis scoop ville ha mig med i en undersökning - massor av frågor gällande SD och de besvarade jag ju gärna efter bästa förmåga.

   Men nu tänker jag återgå till köket, fixa kvällsmat och sedan får det bli Tv-soffan igen, måste få ett avbrott från boken. Så bästa vänner nu får ni ha en fin kväll så hörs vi igen imorgon.

Nu äntligen så drar vårt företag Bra & Leve Förlag igång sin nästa fas, vi slår nu upp dörrarna för vår kursverksamhet på distans i samarbete med SVdistans.

Vi erbjuder en skrivarkurs för nybörjare och medel samt för den som vill skriva terapeutisk för att må bättre.

På kursen kommer vi att hålla oss i en ram för det skönlitterära i alla dess former. Dikter, noveller, romanskrivande, berättelser och även bloggskrivande.

Kursen handlar om att frigöra sig och våga skriva, väcka till liv orden i ditt inre och släppa ut idéer som Du inte tidigare anat att du besatt. En frigörelse genom små livfulla skrivövningar och ordlekar.

Detta innehåller distanskursen:

• ca 40 studietimmar (14 veckor)
• 7 nätträffar
• 7 kursbrev:
  - Fantasi/kreativitet
  - Synops & prolog
  - Monologer, dialoger, platsbeskrivningar och miljöskildringar
  - Dramatisering, intriger, vardagsrealism, transportsträckor och cliffhangers
  - Novell
  - Dikter & bloggar
  - Avslutning/novell
• 8 inlämningsuppgifter (med personlig feedback)
• 5 övningsuppgifter
• diskussionsforum, m.m. 

Att skriva bygger på många olika beslut och vissa gör det i terapisyfte, andra för att det känns glädjande och en del för att drömmen är att bli en känd författare. Vi som era kursledare skall ge dig/er verktygen för att ta dig/er en bit på väg för det mål du/ni strävar mot i ert skrivande.

Vi vill förmedla våra erfarenheter, tankar och även motgångar eftersom man ofta stöter på refuseringar från etablerade bokförlag när man skickar iväg sitt manus, vilket kan kännas tungt. Vi vill med den här kursen ge er självförtroende nog att tro på din/er egen produkt och er själva, och därigenom ge dig/er kraften att våga publicera era texter.

Vi kommer under kursens gång bland annat visa vägar för att ni själva skall kunna publicera och ge ut det ni skrivit.

Vi kan INTE lova att ni får något publicerat och vi kan INTE heller lova Er framgång och rikedom. Det vi erbjuder Er är glädjen i att skriva.

Vill du anmäla dig till kursen: TRYCK HÄR

Rösta på mig!

Känns ändå skönt att ha börjat ett bokprojekt igen om Kim. Den här boken har ett helt annat upplägg än det jag tidigare skrivit och det kommer bli spännande att se om den kommer mottas med hjärtat. Klart jag hoppas på det i slutänden så att den kommer ut till eftervärlden och kan ge Kim en fortsättning från andra sidan.

   Jag vet att det finns många motstridiga människor som helst vill klanka ned på ett sådant beslut, men jag struntar i dem. De har ingen yttran gällande mig ändå så varför lägga energi på dem.

Idag blir det en tur till mamma och pappa, skall handla hem en del åt dem och sedan ska vi bjuda dem på ostkaka med saftsås, maken har fixat ostkakan och jag har kokt saftsås på hallon som jag plockade i höstas. Gott!

   Ute yr det ned snö ännu en gång och jag behöver väl inte säga vad jag anser om det i min längtan efter våren och solen. Ett redan nedstämt sinne blir utmattat av det här, känns så himla jobbigt att även väderförhållandena påverkar mitt sinne och min depression. Klagan, jag vet.

Händer inget speciellt här, jag skall grotta ned mig i gamla bloggtexter, minnen och annat för att gräva fram saker till pågående boken. Finns en del att göra när det gäller den. Handlar ju om mina känslor efter hans självmord, men också glimtar ur vårt liv lyfts fram för att de som läser skall lära känna Kim.

   Jag hoppas sättet jag väljer att göra det på gör att man vill ta sig an och publicera den i slutänden eftersom den är riktad att ge stöd åt andra i samma situation som oss.

   Jag hoppas ha den klar om ett par månader, har massor av material att bita i och sedan skall det ju skrivas på ett lätt och luftigt sätt, vilket jag verkligen hoppas att jag kommer lyckas med. Det är så himla viktigt för mig och det här blir mitt tredje försök så ....

Nej, nu ska jag ta min kaffekopp och sätta igång så kära läsare och vänner ha en helt underbar fredag.

Rösta på mig!

Idag vaknade jag tidigt igen, tänkte på Kim och min tid i Spanien. Vi lyssnade på musik och en speciell grupp som heter PORTA som Kim tankade ned ett album av. Tänkte passa på att bjuda på en video av dem här inne och så hoppas jag Kim känner tanken till andra sidan.

Gårdagen bjöd på bråk, då min mor och jag blev riktigt ovänner. Det blir för mycket för mig ibland och när hon tyckte jag skulle välja mellan min pappa och mitt barnbarns födelsedag så ilsknade jag till. Mina barnbarn är ljuset i mitt liv, de gör så jag orkar vidare och vad kan jag göra med eller för pappa som är i ett jävla tillstånd igen, jag pratar, maken ringer samtal, vi talar med läkare, sköterskor. Vi hjälper till och handlar, sköter räkningarna, städar. Jag klarar inte mera, jag måste få ha mitt eget liv också. Tyvärr ser inte min mamma detta utan hon anser att jag är otacksam och börjar direkt med att om saker är så besvärligt får hon ringa andra osv.

   Jag måste kunna åka bort en dag utan att känna att jag sviker dem. Försöker förklara att jag inte är så stark längre, jag mår inte bra. Depressionen sliter och drar inombords, ångest och förtvivlan äter mitt liv hela tiden.

   Skulle vilja fly från alltihop, fly upp i fjällen och aldrig mera komma tillbaka ...

Nog om allt detta nu, ni tittar väl inte in här för att höra mig gnälla. Så jag skall väl fortsätta med att önska er en riktigt bra dag. Själv planerar jag att fortsätta samla ihop minnen och texter till min nya bok om och med Kim. Har en ganska fin idé om hur boken skall se ut i slutänden så jag hoppas ni alla kommer tycka den är värd att läsa när den blir klar.

   Lever fortsatt i en bubbla av sorg/saknad och undrar om det någonsin kommer att bli bättre. Jag tror inte det, mitt liv ser nog ut så här är jag rädd. Väntar fortsatt på att höra från psykologen för att gå i terapi, men ingenting och åter ingenting. Känns förtvivlat jobbigt, vill komma til roten av all smärta. Men vad kan man göra mer än att foga sig och vänta, hoppas bara att man inser att jag inte kan starta på något jobb innan jag får börja bearbeta saker inombords. Döden är oåterkallelig och så är också smärtan tyvärr ...

   Kim jag saknar dig så mitt hjärta vill brista, så älskad, saknad i evighet, aldrig någonsin glömd.