Vuxen, det är ett ord som sätter prägel. De som borde vara vuxna är det inte längre och nu talar jag om min far som är född 1938 i Kabelvåg Lofoten, Norge. Sedan snart ett-två år tillbaka började han förändras, man hade av misstag tagit bort hans cortisontabletter. Något som efter hans canser varit livsuppehållande. De gamla hade inte förståelse för att läkarna i dagens Sverige inte längre kallar dem till kontroller. Detta ansvar skulle vila på dem, det blev inga kontroller. De uteblev och jag hade ingen insyn, de hade skött sig själva. Jag var en dotter.

   Pappas hjärna förändrades, alzheimers trodde jag men är verkligen osäker på om så är fallet. Medicinbristen skadade hans hjärna och min mamma sliter för att ha honom kvar hemma trots att hon själv född 1934 nu kommit upp i åren.(80år)

   Hon sliter med sina krämpor, sockersjuka, gikt och massor av annat. Oroar sig över att mista huset om hon måste sätta pappa på hem, då hon inte har möjlighet att klara lånen på huset i så fall eftersom hennes pension är så låg, och så tillkommer alla andra kostnader.

   Min pappa har vanföreställningar, är otrevlig och har börjat slå min mamma och jag är orolig att någonting skall gå fel till sist. Han är hotfull, otrevlig och går in i hndgemäng och de gamla är sköra. Vi passar på allt hela tiden, har nästan daglig telefonkontakt och besök och jag har fixat en vårdplanering för att pappa ska få i sig sina mediciner, vara torr  i byxan och för att hjälpa dem båda att få duscha. Jag och maken städar hos dem, handlar, sköter deras räkningar, skottar, sandar, klipper gräs mm mm, samtidigt har vi ett eget hem och jag vill verkligen ha ett eget hem, ett eget liv. Är detta fel? Jag har flyttat för att finnas nära dem, bara någon mil bort och saknar den kontakt jag kunnat ha med alla barn och barnbarn. Men jag behövs här.

   Jag lider av depression sedan Kims självmord för fyra år sedan och jag behöver mitt eget andrum ändå lever jag med ett ständigt dåligt samvete, där det känns som om jag inte gör nog, inte är en nog bra människa. Är jag då egoistisk som inte flyttar dit och hjälper till med det som behövs tills de går bort en dag?

  Har så ofta tankar på att bara ge upp, kapitulera livet eftersom jag nu snart 51 år gammal ändå inte har något liv att tala om. Det är bara en kamp i motvind och varje dag ser likadan ut.

   Mina halvbröder och jag har ingen kontakt, inte sedan min sons bortgång då de beskyllde mig för att vara orsaken till hans självmord, att jag inte varit en god nog mor, att jag inte gjort nog. De fanns inte där, de såg inte, de lyssnade på andra och framför allt de gjorde ingenting för att göra någons liv bättre, men skit samma detta är över och de finns inte heller i denna situation, de finns inte där för mamma eller sin styvfar. Ja precis de är ju HALVBRÖDER och halva är dom, det som saknas är hjärtat.

   Det tragiska i allting är att jag får stå ensam och ta hand om mina föräldrar, men vet att de kommer att vara snabba att krypa ur sina hål då det är dags för ett arv en dag. Det har de alltid varit, ja väldigt raska att hålla sig i framkant och förskansa sig.

   Men i sina egna ögon sett är de ofelbara. Glad för deras skull för de måste må jättebra av att få ha den stora tanken om sig själva. Något jag avundas dem, då jag själv lever dagligen med tanken på att inte duga, inte räcka till, inte vara snäll nog , inte vara god nog, inte hjälpa nog, etc.

Förlåt, jag förblindades av smärtan en stund och kom bort från ämnet.Ämnet är mina föräldrar, min mammas hälsa, min pappas. Vad ska man göra?

   Hur ska man göra? Jag mår så otroligt dåligt och jag vill inte svika min mamma, hon är så himla snäll och omtänksam. Hon och pappa har varit gifta sedan 1962 och de är ett riktigt radarpar, aldrig varit ifrån varandra om inte pappa legat inne på sjukhus vill säga. De står för allt vad ett gammalt hederligt äktenskap skall innehålla och sina löften ja de har de båda hållit "I gott och ont". De har varit trogna varandra i 53 år(gifta).

Jag vet inte vad som skall göras. Jag är en dotter, vill vara en dotter och inte en mor och far till mina föräldrar.

   Min mamma har ingen annan att prata med, hon ringer mig och det är jag och maken som har jour ut, om pappa är för jobbig. Hon vet att jag gör det jag kan, men att hon vill ha mera det vet jag. Mamma vill att jag flyttar dit och tar hand om allt, men då försvinner det sista i mitt eget liv.

   Gud, jag försvinner mitt i allt detta kaos, förminskas och känner mig ensam, slukad av livets parodi.

   Så vad göra med de gamla?

Rösta på mig!

Kärlek är underbart, men - inte nog för att ge oss mat på bordet, sätta kläder på våra kroppar. Det för oss långt, tar oss med ut på oanade resor till och med över till den andra sidan, till Astrids vackra Nangijala.

   Kärlek är underbart och livsuppehållande.

   Vad jag vill säga är att om man tappar tron på att vara älskad,  det är då man lätt tar till självmord. Om livet är för tungt och bråkigt. Om uppförsbacken blir på tok för lång så avhjälp detta genom att hålla om varandra, säg att ni älskar dem som finns i er närhet och betyder allt så det inte blir för sent att säga det. Låt det bli ett naturligt inslag i era liv, snälla, det är viktigt att vi alla tänker på detta. Bara kärlek, öppenhet och kunskap kan ge en nollvision av självmord.

Snart närmar jag mig min änglasons födelsedag. 1993-02-16 föddes världens underbaraste kille och han var ett underbart barn. 17 år gammal tog han sitt liv 2011.01.02

   Jag fattar fortfarande inte att han är borta ibland, det gör tyvärr allt för ont att mista ett barn. Det inre stänger av så man kan klara av att leva vidare. Det har gått 4 år nu, år av smärta, saknad och oerhört mycket skuldkänslor för att man aldrig fattade hur han mådde. En hel massa år i depressionens förtecken. Man blir helt enkelt inte frisk igen efter att ha mist sitt barn så här.

   Det finns grupper där man kan tala om sina känslor, men det hjälper bara i ögonblicket. För min del tog leendena slut, raderades, livet blev tömt på riktigt stor glädje, varaktig glädje. Det är som att leva i ett vacuum, man måste klara av det, man får inte göra som Kim. Inte ta sitt eget liv, det finns inga garantier för hur morgondagen kommer att se ut. Vi vet ingenting om framtiden. Jag hoppas att min blir bättre, att jag klarar se solen igen, att leendet kommer tillbaka av sig själv. Att jag kan acceptera det jag känner som skuld och nederlag en dag.

   Min son hade livet framför sig men såg det inte för ögonblicket förblindelse, men mitt i allt det här sorgsna är jag tacksam för tiden vi fick, för allt han lärde mig. För allt han var i livet - en ängel då och en ängel nu. Älskad, saknad och aldrig glömd, sin mammas stora kärlek.

   Kim ditt liv fortsätter i skrift.

Rösta på mig!

Ni kan köpa den via länken högst upp till vänster på min blogg eller så går det bra att köpa den via Bokus, Adlibris etc.

   Boken finns som pappersbok samt även som e-bok och nu i februari kommer det en fristående fortsättning. Samma mediala Mimmi och samma poliser som spinner vidare för att ta boven. Missa inte att läsa mina böcker som är fyllda av spänning, sammhällskritik och mord. Det är Värmländska deckare i tiden.

Så är det faktiskt jag vill så otroligt mycket men ändå stoppas det av mitt inre. Av rädslor, okända skuggor som drar förbi i mitt sinne. En liten djävul som sitter på min axel och vakar så att livet inte går lätt.

   Har många gånger drömt om att tatuera in denna djävul på min ena axel och en ängel på den andra, så att de båda kan mäta sig med varandra. Kanske blir det så en dag, kanske,  innan mitt skinn är för gammalt för nålens färgade stick. Vi får se, det är ännu gratis att drömma.

Ska koncentrera mig, för att skriva lite eller för att komma in i min handling igen. Det har inte varit något jag lyckats med de senaste dagarna. Det tycks som mina axlar skall bära andras bördor och då drunknar jag själv där i mitten. Tänk er denna bild:

   Jag ligger i djupt vatten, trampar frenetiskt för att hålla mig uppe och på vardera axel har någon ställt sig för att slippa drunkna, de använder mig som sin livboj och jag försöker allt jag orkar att hålla oss alla uppe. Rädda oss alla.

Precis så känns mitt liv och jag kan inte finna inspiration eller för den delen koncentration att göra någonting i mitt eget liv.

   Zombie - levande död, så är det verkligen i mitt liv, för om jag försöker med att leva så kommer det så mycket krav så jag genast slutar andas. Jag får andas den luft som andra redan använt och den är full av gifter, räcker inte till för att förse mig med nog mycket syre. Så här står jag vimmelkantig, ofokuserad med ingen vilja alls. Jag är trött och orkeslös.

   Men nog av klagan, det finns för mycket av den varan i världen.

I morgon skall jag till tandhygenisten. Mäta fickor och ta bort tandsten långt ned mot tandrötterna. Tandläkaren sa att detta kanske kan rädda mina tänder från att lossna även om de är ruckbara idag. Själv vet inte, har hört så många olika versioner angående min tandlossning att jag nog gett upp hoppet till sist, det är löst över allt där inne i munhålan.

   Är det inte märkligt att munhålan är undantagen kroppen då det gäller vård? Här ska man betala ihjäl sig när man borde suventionera i bott på detta för att få ett folk med bra tänder. Ekonomin styr ju, även om välbetalda politiker inte fattar detta. Men så är det väl när man inte lever på samma villkor som de flesta av folket lever med. Tyvärr är vi inte alla uppe i toppskiktet med fallskärmar och dåraktigt höga avgångsvederlag. Vissa av oss lever i fattigsverige, så är det...

  OBS! Denna bild visar ine mina tänder även om de är i ett liknande tillstånd.

Rösta på mig!

English Version

So it's actually i want so much but still stopped it inside of me. Of fears, unknown shadows, passing through my mind. A little devil sitting on my shoulder and watch so that life is not easy to do.
    Have often dreamed of tattooed this devil on my one shoulder and an angel on the other, so that the two can compete with each other. Maybe it will be so one day, maybe, before my skin is too old for colored knitting needle. We'll see, it is still free to dream.

Should concentrate, to write a little or to enter into my act again. It was not something I succeeded in the past few days. It seems that my shoulders to bear the burdens of others and then drown myself in the midst thereof. Imagine this picture:
    I lie in deep water, treading fenetiskt to keep me going and on each axis has no set themselves to avoid drowning, they use me as his lifebelt and I try everything I can to keep us all up. Save us all.
Just so feels my life and I can not find inspiration or for that matter concentration to do something in my own life.
    Zombie - living dead, so is it really in my life, because if I try to live as it demands so much so I immediately stop breathing. I get to breathe the air that others have already used and it is full of toxins, is not enough to provide me with enough oxygen. So here I am dazed, unfocused with no will at all. I'm tired and fatigued.
    But enough of lamentation, there is too much of that in the world.

Tomorrow I to tandhygenisten. Measuring pockets and remove tartar far down the tooth roots. The dentist said that maybe this could save my teeth to fall off even if they are ruckbara today. Self do not know, have heard so many different versions regarding my tooth loss that I probably given up hope finally, it is solved anywhere inside the oral cavity.
    Is not it strange that the oral cavity is exempt body when it comes to health care? Here you should pay himself to death when it should be suventionera the bottom of this to get a people with good teeth. Control the economy, even if well-paid politicians do not take this. But it is well when you do not live under the same conditions as most of the people living with. Unfortunately, we do not all reside in the top layer with parachutes and foolishly high severance payments. Some of us live in poor Sweden, so it is ...
   NOTE! This picture shows ine my teeth even if they are in a similar state.

Idag håller jag på att laga till en stor gryta med grönsakssoppa, som skall bli vårkvällsmat. Massor av grönsaker i den, så det blir gott med en mjuk ostmacka till och utan dåligt samvete kan man inta denna soppa också då den är kalorisnål.

   Under gårdagen hade vi goda vänner på middag "Valköttsgryta" min farmors recept från Lofoten och det var en riktig toppendag. Jättetrevligt och man levde upp rejält en stund. Härligt.

Morgonen så har jag skrivit ut ett styrelseprotokoll. Annars så blir det att sätta sig och läsa in sig på bok tre, maken sitter och skriver på sin bok redan, men själv har jag inte fått tummen ur. Väntar spänt på att höra om inlagan på bok två från Whipmedia som grejar den. Hoppas dock att jag inte ställde till allt för mycket arbete med mina ändringar så här i slutskedet. Men ja, bättre sent än aldrig.

   I februari skall jag i alla fall ha release på nya boken är det tänkt och det känns väldigt spännande. Just nu känner jag mig väldigt kluven för jag vill skriva på flera saker samtidigt, men vet med mig att jag bör koncentrera mig på en sak i taget.

   Livet spretar och så gör även mitt inre. Kanske ingenting konstigt med det, men jag står väl egentligen för allt vad en vädur står för. Kastar mig gärna rakt ut, eller har gjort och nu har jag helt plötsligt dragit i nödbromsen för att stabilisera mig själv.

Vi har nu besökt alla bibliotek i Värmland för att visa att vi finns. Att få dem att ta in våra böcker på biblioteken så att man kan låna dem. Det har varit roligt men tufft och vissa ställen är väldigt motsträviga och har gett ett blankt NEJ.

De ställen min bok inte finns på i dagsläget är Karlstad stadsbibliotek, Våra böcker finns inte heller på biblioteken i  Forshaga, Deje, Grums samt Sunne och inte heller på Universitetssbiblioteket i Karlstad eller sjukhusbiblioteket Karlstad. 

  I övrigt har man varit vänliga, trevliga och öppna nog att ta in våra böcker för att låntagarna skall få möjlighet att läsa oss. Tyckt att det är kul med våra Värmlandsanknytningar. I Deje tex, var man så motsträviga så att trots att min kommande bok handlar en hel del om Deje då en av bokens huvudkaraktärer väljer att bosätta sig på orten, så är man ändå inte intresserade nog att ta in böckerna, synd för läsarna kanske har intresset.  

Till alla dessa öppna och underbara Värmlänningar som vågat tänka på låntagarna säger jag "Stort TACK".

Rösta på mig!

Jag känner guppen och vissa dagar är de fler än andra dagar och ibland är de svåra att ta sig över. Dagen som går mot kväll så  har jag suttit och pratat om mina inre känslor, min position i livet just nu. Det är alltid lika svårt att tala om sig själv med myndigheter, men ibland är det ett måste att möta upp dem.

   Jag känner alltid en sådan otrolig oro inför allting och varje dag finns det ett hopp om att möta en bättre dag. Att dagligen ta sig upp ur dessa gupp som kantar livets väg är en fight, som vissa dagar kan kännas som en krock, en smäll för att inte säga explosion,  där det är svårt att överleva. Där andra måste vara som akuta sjukvårdare, för att stödja mig. Det är lite av att leva ett liv i depression, att tvingas förlita sig på andra.

Efter mötet for vi vidare till mamma och pappa. Jag satte upp gardinerna jag sytt åt mamma och hon blev nöjd och glad. Själv kände jag mig också nöjd.

   En bra känsla att se en gammal individ få en sådan lyckoglans i ögonen, som mor fick denna dag, det var lyckat.

   Så idag kände jag mig faktiskt som en bra dotter.

   Vi köpte med oss en varsin semla från torget och fikade med dem innan vi åter for hem till lugnet. Väl hemma var det dags för lunch och vi åt apelsinpannkakor med fläsk, gott kan jag lova.

   Efter matintaget så passade jag på att bada min lilla Toby, välbehövligt och nu ligger han och vilar sig efter att ha blivit torkad med hårblåsen. Kan lova att det är något han verkligen inte gillar, men jag tror det är mest ljudet som stör honom.

Nu sitter vi här och lyssnar på partiledardebatten som pågått idag. Mattias Karlsson talar bra och det är intressant att höra vad som sägs. Önskar att man kunde se till att få en ändring i det svenska sinnet. Önskar att man kunde inse vilka kostnader det finns för vårt lands drift. Vi är ett sympatiskt folk, men vi borde inte vara så dumma som vi är, eller egentligen så handlar det om att vi är totalt naiva med den pågående kaotiska invandringspolitik våra styrande politiker håller på med.

   Hoppas man vaknar innan vårt land går över styr ...

Rösta på mig!

Ingenstans kan man komma undan kritiker, men vart tar det positiva vägen. Har ni som alltid vet allting, någonsin tänkt till på hur det känns för en person att alltid mötas av negativitet?

   Nej, jag tror inte att ni ens funderat över varför ni ger negativ kritik och gör detta jämnt och ständigt. Omedvetenhet är en synd, så snälla vakna. Om man skall anmärka på andra, hur de skriver, hur de lever, hur de ser ut, vem de umgås med etc. se då till att borsta av er egen trappa innan. Tänk efter lite!

   Man kan ge kritik på ett positivt sätt istället för att klanka ned på en person. Ge dennne kraft att fortsätta livet genom att visa ödmjukhet.

Att kapa bort visa ord ur sitt skrivspråk, ämnar ge flyt i texten. Onödiga ord kan man helt enkelt ta bort då dessa uppfattas av läsaren i alla fall. Är det inte så?

   Vill man vara lärare får man axla rollen på heltid, innan man slänger på sig en svängkappa för att verka duktig inför någon annan individ. Att vara lärare handlar om att agera med ett stort hjärta i kroppen. Inneha ett engagemang och att vara positiv och leda i rätt riktning. Man leder ingen framåt genom att visa negativitet och att vara allt annat än positiv i sin attityd.

   Och då jag har sagt detta skall jag återgå till andra saker i min blogg.

Gårdagen var härlig, jag och maken satt barnvakt till barnbarnen i Deje. Lilla Livia är rakt igenom en solstråle, Theo är inne i en märklig period, trotsig och faktiskt både högt och lågt med en inre uppgift att förstöra för syskonen, Alexander hjälpsam och gudomlig, William så full av kärlek att han nästan kan spricka, så omtänksam och Kevin en aning butter och klagande. Det vill säga att vi hade en toppendag med våra barnbarn.

   Hann även att redigera en bit på min kommande bok så det känns bra, men klart det är en helsikes massa kvar och jag ämnar fortsätta med detta idag.

Även ett måste vilar på mina axlar. Mamma  har skickat med mig en duk som hon vill att jag delar mitt itu och syr gardiner av åt henne till köket. Visst, inga problem men det tar tid från annat jag MÅSTE göra och jag känner mig stressad. Vill ju vara den snälla dottern men kan inte låta bli att känna irritation.

   Har det fortsatt svårt med sömnen, känns tungt att vakna varenda natt. Inga drömmar på evigheter heller, ingenting roligt som lyfter upp min vardag. Jag brukade älska att drömma och sedan komma ihåg dem på morgonen. Nu uteblir de helt sedan Kim dog. Konstigt att även en sådan sak kan förändras. Men det har det gjort.

   De få gånger jag lyckas sova en hel natt, då gör jag det på grund av utmattning. Men det får gå i alla fall, vad kan jag göra. Omgivningen är inte sådan att den har förståelse för min sjukdom, det rullar på med måsten även om jag inte orkar. Inte orkar med dem som ställer krav och inte ens mig själv i vissa lägen.

   Det mina vänner är depression i ett nötskal. Fyra år har jag gått och mått dåligt nu, utan att kunna fungera som jag ska i mitt inre. Det har blivit min vardag, ett liv utan att le. Ett liv med saknad och tomhet, ett liv där måsten nästan får mig att tippa över kanten hela tiden. Men det är ett liv. Ett liv i efterlivet.

Rösta på mig!