Toves Tankar

Senaste inläggen

Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 20 aug 09:19

Så sönderstressad att sömnen uteblir, huvudet går på högvarv och tårarna rinner. Trött, sliten och utom mig. Orolig över framtiden. Vad kommer att ske med mamma och pappa?
Förväntas jag orka ta hand om allting?
Mitt liv då, vart tar jag vägen? Varför ska det vara så svårt att säga nej, jag kan inte, jag orkar inte, jag vill inte...
Är alltid snäll och vet ni faktum är att jag aldrig belönas för detta. Folk spottar praktiskt taget på mig, hatar. Uttalar sina olika uppfattningar om mig och till mig. Allt från att det är mitt fel att min son tog sitt liv, att en sådan som mig gjorde sig bäst död osv.

Vad gör jag för fel? Finns för alla över allt och ger upp mitt liv jämnt och ständigt. För mig återstår bara måsten och ändå så är folk avundsjuka.
Min fd. bror hade häromdagen uttalat sig om mig då jag åkt från mitt jobb för att se till min pappa och mamma efter hans kollaps om att ja hon har väl råd, de har säkert gömt undan pengar, med tanke på vad lite arbetstillfällen som finns idag. Snälla gud, vi har gått på knäna ekonomiskt sedan 2007 och inte haft en enda semestertimma sedan dess. Jag for iväg för att min pappa skulle få sin livsuppehållande medicin och för att ta reda på all avföring, spyor och nedkissade sängkläder efter min far. Mycket att hata mig för!

Vi ska snart ha begravning för svärfar och det känns så tungt. Vi får aldrig träffas mera, telefonen är tyst och en av de få människor som verkligen brytt sig om ifall jag mått bra eller fyllt år är borta. Jag har inte haft tid att smälta detta ännu.
Ilskan ligger kvar över jobbet, cheferna som pratat så mycket skit om mig inför andra för att jag valde att finnas med vid döden, hos en underbar människa som inte biologiskt var mitt kött och blod. Men känslomässigt faktiskt var det och vi var i högsta grad närmast anhöriga. Tråkigt att moral, empati etc försvunnit ur det svenska samhället idag. Endast pengarna som talar tycks det.

Jag är en bitter, utsliten och hatad person och ändå fortsätter jag mot alla odds att ha ett givmilt och öppet hjärta.
Varför?

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Tisdag 19 aug 10:41

I går ringde man från sjukhuset om en vårdplanering på min pappa och den går av stapeln imorgon Onsdag på sjukhuset i Arvika. Han är väldigt snurrig och man måste fortsätta utreda om han har drabbats av demens. Problemet nu är att få mamma med till sjukhuset. Ett problem att lösa imorgon för idag är det annat som kallar på vår uppmärksamhet.


Idag ska vi till svärfars lägenhet och möta upp mäklaren för värdering av den. Fredag är det bokat för att köra bort grejer ur bostaden och sedan måste vi ordna med städfirma för städningen. Under gårdagen var det fullt upp, vi var till sjukhuset i Arvika med saker, hämtade mediciner åt mamma och pappa och så städade vi. Inköp av en torkställning, ny svabb och tvättmedel samt lite grillat gott till mamma. Fick tömma frysen där allting börjat tina upp, såklart hade deras box lagt av, men vi fick allting vidare in i en annan frysbox som nu är knökad.


Pust, vi är slut i själ och kropp och det finns inte tid att varva ned för oss. Trodde vi skulle komma oss bort en sväng i slutet av augusti, men detta får nog stanna vid drömmar är jag rädd. Tror det vore nog så bra bara att slippa alla måsten en sväng, mer orkar vi säkert inte heller i dagsläget.

Massor av ved att stapla och få in och tiden räcker inte till. Gräset som bör klippas mm mm. Städ av huset, allting kommer efter hemma. Våra liv kommer efter och dessa pengar som strömmar ut för allt som skall ordnas hela tiden, vi har panik.

Jobb, jobb och åter jobb.


Önskar det fanns någonting positivt att skriva, men tyvärr är vi inte i fas med det positiva livet. Snart är vi klara med allting för begravningen, maken har jobbat på med anstånd på alla räkningar för dödsboet. Helvetes massa att ta reda på och ringa runt om. Nya räkningar idag, ny post att ta reda på. Fredag är det tömning av lägenhetens möblemang och de som skall bära uteblir så vi får helt enkelt ta i själva igen, bävar för detta och min arm som är full av värk redan och har jävlats hela sista arbetsveckan. Men men, vad göra vi är ensamma och får göra det bästa av allting vilket vore lättare om man bara vore utvilad.


Tänker mycket på döden igen, på min älskade Kimpan. Saknar och funderar på om han fått sin bonusfarfar på plats nu. Livet är så förbannat bittert och nu inser man än mera att de gamla inte lever för alltid. Ärligt jag fylls av panik...

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 18 aug 08:04

Då är det första lediga dagen och jag har fullspäckat schema för veckan som kommer. Sliten minst sagt.

Idag ska jag iväg och hämta medicinerna till pappa och mamma och sedan bort till mamma och hämta saker till pappa och vidare till sjukhuset för att hälsa på pappa och lämna det han behöver. I morgon är det Karlstad och träffa mäklaren som ska värdera svärfars lägenhet och få ordning på sakerna där.

I kväll är det dessutom styrelsemöte för SD och jag hade velat vara med där också, om jag hinner/orkar med.


Det ska städas hos mamma och vi måste till Karlstad för att tömma lägenheten under torsdag eller fredag och vi saknar pengar till kärra, bensin mm. Ärligt jag blir tokig snart!

Och på jobbet där vi nästan sliter ihjäl oss med tolvtimmarspass, sex dagar på raken, vet vi egentligen inte om vi blir kvar. Känns väldigt tufft att allt är så löst i våra liv. Sjukdomar som sliter och begravning som väntar.


Min pappas hälsa är allt annat än bra, han hänger inte med i huvudet längre och jag funderar på om han fått propp i hjärnan likväl som i lungan eller om det är Alzheimers som fått en rasande fart sedan han lades in på sjukhuset. Det är tungt att se min pappa så här, även om man måste skratta åt alla tokigheter som kommer ur honom just nu. Själv är han ju tack och lov inte medveten om det vad det verkar, vilket jag måste säga är TUR.


Så ni ser livet rullar i en hastighet man egentligen inte klarar av. Vet ärligt talat inte hur livet kommer att bli. Kommer pappa hem igen? Om han gör det hur kommer allt att gå då? Vårdplanering? Hur ska mamma klara av detta och jag och maken?

Frågorna är många och svaren ja det UTEBLIR såklart. Faktum är att vi inte vet ett endaste dugg och våra liv, vart tar våra liv vägen?

 



Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 11 aug 09:40

Satt på lasarettet och såg döden ta min svärfar. Kände mig tvungen att få skriva om de känslor jag upplevde och dessa tänkte jag dela med mig av här inne idag.

Det är alltid svårt att mista dem man älskar och i många avseenden vet man att deras tid måste komma till sist.  Jag som brukar skriva en hel del känner tröst i att ta till orden och sätta dem på ett papper, de töms ut ur mitt inre och lindrar mina känslor. Så här är i alla fall det jag skrev hans sista stund i livet på CSK.


VAKAR ÖVER DÖDEN


Det är varmt i det lilla rummet och lukten av bitter aceton är tung, utanför i parken skiner solen och steker bitvis in genom persiennförsedda fönstret.


Jag lyssnar till tunga rossliga andetag, hör syretillförselns väsande ljud. Ljudet som etsar sig fast i sinnets medvetenhet.

Huvudet är fullt av tankar, på det som varit och det som skall komma. Vi väntar, väntar på dödens budbärare, den svarte med lien skall snart komma.


Vi är lugna, samlade så medvetna om att slutet är nära. Vi ser på, finns i rummet. Vad mera kan vi göra?

Ser att livet så sakta tar slut, minnen passerar, virvlar på sitt turbulenta sätt runt inom oss, drar upp otaliga känslor till ytan.

Tårarna bränner innanför ögonlocken som känns tunga, känslorna är motstridiga: Vill inte mista honom och ändå; vill att slutet skall komma fort.

Inte lida, vill inte att han skall lida, snälla han får inte lida. Vi trycker på larmknappen, lätta steg, ljud utifrån, mera sprutor, lindring och rofylldhet.

Sjuksysterns omvårdnad om sin patient men också om oss i vår väntan.


Tiden tickar, andetagen rosslar. Missnöje från yttervärlden, sms, oro och olust. Vill inte ge oss av, kan inte ge oss av. Måste stanna, vi vakar över döden.

Irritation.

Uteblivnas farväl, nära och kära som inte orkar, inte vill.

Vi sitter ned, väntar på ett slut, tårarna rinner ljudlöst, jag snörvlar, hjärtat bultar hårt, så mycket känslor, sorg.


Ännu en gång, kroppen i sängen vänds, bara skinn och ben återstår. Skrik som svider ända ned i själen, gör ont i honom, gör ont i mig.

Rädslor.

Rädd att lämna rummet, vill finnas på plats.

Sjukhusmiljön gör sig påmind, handspritsdoften ligger i luften och dallrar.

Allting är vitt.

Vi har gjort våra resor, med bara ett enda mål, ”döden”.

Telefonsamtalen, försämringar. Allt hopp som dör.



Glidmattan gungar fram och åter på väggen och den blåa gardinen fladdrar lätt av en vindpust.

Det rosslar i andetagen som tas i en kamp om fortsatt liv, bröstkorgen häver sig upp och ned.


Tanken slår mig att snart vandrar han över till sina andra nära och kära, snart kommer de återses och för någon sekund kan jag faktiskt le.

Stolarna är obekväma, timmarna går och vi reser på oss, tar en promenad i denna välkända sjukhuskorridor.


Det är så smärtsamt att se honom ligga så här, vill faktiskt inte mer. Ber till högre makter att han skall sluta andas, ge själen frid och ro. Det är dags nu, fönstret står öppet och vi sitter vid hans sida, själen kan ta sin resa till nya nejder bort till ett evigt paradis.

Dess tid är inne att lyfta sig undan från jordelivet och bereda sig på sin evighet.


Vi talar, vi gråter, vi känner, vi ser och i ömhet vi tackar för tiden som aldrig kommer finnas mer, den tid vi fått är värdefull.

Med ömhet stryker jag den utmärglade kinden, ser de sista andetagen. Hör på tystnaden och vet.

Han har lämnat oss nu, en epok är över. Våra minnen lever kvar, tårarna rinner sakta från min kind.

Jag känner redan en saknad, en tomhet efter min fina svärfar.


©Tove Birkeland Brandt 2014

Av Tove Birkeland Brandt - Lördag 9 aug 17:13

Idag har jag börjat dagen med att sova fram till tiotiden, helt utmattad och så förbaskat ont i ryggen. Väl uppe blev det kaffe, macka och mediciner och sedan började jag med projektet gräsklippning som jag planerat in. Klippte på och hade tagit de stora ytorna när jag påbörjade klippningen på framsidan huset. Helt plötsligt attackerades jag av ettriga getingar, trodde först en broms bet mig men då jag slog den såg jag en geting och sedan stack det på tre ställen till innan jag han slå bort dem och rusa iväg. Luften var full av dem så jag har haft tur.
Har så klart för jävla ont, men baddade raskt med ättika över sticken och drack ren grädde. Var livrädd för en allergisk reaktion då jag fått det två gånger tidigare, men nu svullnade sticken normalt mycket och jag fick hjärtklappning, illamående och huvudvärk. Tog det lugnt i två timmars tid, bara satt stilla och under tiden lanade symtomen, tack och lov.
Har varit ut och lokaliserat boet med jordgetingar så jag vet vart det är nu.

När jag blev människa igen passade jag på att hänga tvätten som jag tvättat idag och sedan passade jag på att ta hårvård på Toby. Gissa om han är sur på matte just nu?
Han är så håröm stackars liten så han blir tokig när man måste borsta/kamma. En underlig päls för det blir tossar direkt.

Nu har jag bryggt mig kaffe och vattnat blommorna i rabatten på altanen så det är dags att få sig en välförtjänt kopp kaffe, har även tagit med mig "Berättaren" ut för att kunna läsa undan lite i den. Är sugen på en ny typ av nattlektyr nu, lite deckare med smaskiga mord. Någonting som kan ge lite spänning åt nattens drömmar.

Maken är och jobbar extra på jobbet och kanske får vi båda hoppa in imorgon om det blir ett ok på den fronten. Kan behövas extra cash efter alla resor som vi fått ta oss till Karlstad de sista månaderna. Hur sorligt allt är och hur mycket vi än behövt vara på plats så har det ruinerat oss fullständigt. Har fått låna pengar till bensin för att ta oss till jobbet.
Vi har gjort det mesta efter svärfars dödsfall, blir ett besök till Fonus på måndag och lämna hans kläder. Kista, blommor, kapell mm mm är ordnat , bilen är körd till peugeot för att säljas tillbaka/lösa skulden om det går.
I lägenheten är det mesta gjort, tömning av möbler och städ kvar i det stora hela är väl det som är kvar innan mäklaren kan värdera och lägga ut på försäljning.

Vi stod alla igår efter att ha gjort det sista och tänkte på hur fort ett människoliv raderas, det är så sorgligt. Tungt i bröstet detta, känns märkligt att allt är över och jag tror inte vi hunnit landa riktigt ännu, fattat riktigt att vi inte behöver höja blicken för att titta så han lever och mår bra när vi kör förbi hans lägenhet. Men jag var vid hans sida in i det sista och för det är jag tacksam.

Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 6 aug 08:59

Så har man varit tillbaka på jobbet igen efter svärfars bortgång, tungt och egentligen känner man att sjukskrivning varit det rätta. I alla fall väl tillbaka får man höra att det varit riktiga diskussioner mellan chef och anställda huruvida det var lovligt för mig att ha frånvaro på jobbet för att sitta med min svärfar vid hans dödsbädd. Självklart känner jag att detta kränkt mig rejält mitt i min sorg och bara vetskapen att människor pratat en massa om mig är skrämmande. Jag bär en sten i bröstet, gar inte riktigt landat i sorgen, inte hunnit bearbeta att jag sett svärfars sista andetag i livet och så detta.

Två dagar gick bra, cheferna var inte på plats. Jag drog ut en lapp från fackets sida om nära anhörigs bortgång om vilka regler som gäller och la den på personalrummet, vill att alla skall veta: -Jag har inte gjort något fel!
Dag tre är cheferna på plats och man vill tala med dem om det som skett men istället sker det något ofattbart. Jag och maken tycks vara pestsmittade. De talar inte med oss, tittar bara på oss, hälsar inte, beklagar inte sorgen. 12 timmar med samma ofattbara behandling, det var en arbetsdag i helvetet och jag mår fruktansvärt dåligt har aldrig blivit sämre bemött någonsin..
Förstår såväl att man är på tur för att få gå, man är inte önskvärd på arbetsplatsen. Man har valt att sitta vid en dödsbädd istället för att göra sitt jobb.

Ärligt jag vill skrika rakt ut. Vi har inte gjort något fel, snälla behandla oss inte så här. Vi sköter vårt jobb men jag valde att vara nära min svärfar hans allra sista tid i livet. I tretton år har han varit en del av mitt liv, betytt massor för mig, alltid bekymrat sig om ifall jag inte mått bra, gratulerat mig på mina dagar. Varit glad att höra min röst. Skulle jag ha svikit honom på hans dödsbädd. Skulle jag struntat i honom?
Ingen står upp för en, men jag kan lova att alla skulle gjort det vi gjorde då sjukhuset ringde efter oss, lämnat jobbet av rädsla att inte hinna säga farväl.

Stressande sms vid sjukhussängen, påkallande om att man inte har rätt att vara borta. Sarkastiskt ton om att Tove är väl där imorgon.
- Nej, hennes svärfar ligger för döden och vi blir borta tills det är över. Det är nära nu, men vi vet inte hur nära.
Jag kan lova vi hade båda en arbetsdag i helvetet under gårdagsdygnet...

Av Tove Birkeland Brandt - Lördag 2 aug 18:03

Sitter på altanen, har tänt ljus för min svärfar som tog sitt sista andetag i morse klockan 05:06. Jag stod vid hans sängkant, följde hans plågsamma kamp efter syre mot slutet.
Det är en tung dag med svåra och blandade känslor. Å ena sidan känns det skönt att det är över, en fin människa slipper plågas mera. Efter ett långt och rikt liv fullt av frihet blev han sjuk och ändade sin tid i en sjukhusbädd vilket kändes tungt och orättvist. Tynade så sakterliga bort ifrån oss, fick näringsbrist. Hjärtat som inte ville vara med när de försökte ge näring intravenöst, kämpade starkt emot på slutet.
Nu sitter jag med sorgen, minnena och tankar på allt vi behöver göra inför det allra sista av våra farväl. På andra sidan fannsdet många kända ansikten för att ta emot honom. Hans fru, son, min son, modern och fadern...

Min älskade starka make, gråter och det gör mig så ont att inte kunna svepa undan smärtan. Han har mist sin far idag, döden lämnade oss med minnen och maken tänker på sin barndom och allt han har att tacka sin far för, naturupplevelser, camping, fiske.
I morgon ska vi åter till arbetsplatsen, jobba de tre återstående dagarna av vårt veckoskift för att stilla allt som blivit resultatet av dessa dagars frånvaro.

Jag är innerligen glad att jag orkade stå emot och stanna vid min svärfars sida, var honom nära tills han lämnade oss. Ge av den kärlek jag kände för den här mannen, min älskade makes far.
Döden, en obarmhärtig besökare som tar det han vill har åter varit på besök i våra liv, smärta, förlust, lättnad och en stor saknad. Men nu vet vi i alla fall att vår älskade Aage Brandt lider inte mera.
Hans ljus är tänt här ute på min sons plats, en låga för all den kärlek och vördnad vi känner, för Aage, livet men också döden.

Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 30 juli 10:49

Det är en festens dag skall Gratta min mamma som har 80 års kalas, egentligen fyller hon ju den 1 augusti men då jobbar jag så, idag blir det fest så vi kan gratulera henne. Är en aning orolig att hon tar ut sig för att fixa allting, men hon vill ha det på sitt sätt.

På sjukhuset i Karlstad ligger svärfar för döden, ensam i sin sjukhussäng och kämpar i värmen och den markanta skillnaden känns nästan morbid.


Svårt att sova, tankar som virvlar och gnager. Oro att man jobbar då det kommer bud från lasarettet igen, att man inte ska hinna in och ta riktigt farväl av Aage. Önskar att saker fått ett annat slut, han som var så pigg. Nu har han legat där inne i två långa månader.


Morgondagen bjuder åter på ny omgång arbete, 6 dagars 12-timmarspass. Ja man vet vad som väntar bakom nästa hörn kan man väl säga. Sista dagarna har jag haft svåra dumpinganfall, då jag mått så illa att jag fått kräkas och det är inga större mängder mat jag intagit heller så det känns tufft och slitsamt, förmodligen hjälper all stress till.

Väntar på en remiss till Karlstad lasarett eftersom någon av mina prover inte såg bra ut, förhöjda värden av ett eller annat. Ja ja ja, sorger man inte bör ta ut i förskott. Vad kan man egentligen göra?

Livet är inte och blev då inte riktigt vad jag tänkt att det skulle bli, men jag står här och får göra det bästa av det ifrån där jag befinner mig just nu, thats life.


Laptopen som jag lämnade in på felskök var stendöd, och jag har fan knappast använt den heller bara 1,5 år gammal och garantierna är slut, Såklart... VARNING alla köp ingen ASUS!!!

Just nu sitter maken och försöker se om vi kan få ut någonting på hemförsäkringen gällande denna så vi kan köpa en ny att dra runt på för att hjälpa de gamla. Så jävla typiskt detta är våran eviga tur. Moderkortet som kapsejsat går inte laga, roligt och vi som sköter alla räkningar etc åt mamma och pappa via den. Typiskt! OTROLIGT SURT.


Men vem gnäller, nu ska jag ladda för fest. Bilen är packad och jag har en del saker till min dotter i bilen också, presenterna till mor ligger i baksätet, hallongrottor på bordet i köket och nyplockade hallon i kylskåpet att garnera dem med. Dottern tar med grädden så den får vi vispa på plats. Skall även hämta en burk hallonsylt i källaren för att ge till mamma, gott med lite hemkokt sylt om hon skall göra något extra någon dag  

Röd Vinterängel och Ankharen

Bloggportalen

bloggdesign HJÄLP MIG ATT RANKAS HÖGRE FÖR ATT BLI VISAD: Tryck på röstaknappen nedan! BloggRegistret.se BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

FRISIM

Pinga Frisim bloggping BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen

Presentation


By profession I am a trained chef and has worked as a chef in recent years, a profession that has many variations depending on the worksite. I love to cook, bake, and keep up with Cold donated work, creating beautiful lay-ups

NYHETER

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Följ bloggen

Följ Toves Tankar med Blogkeen
Följ Toves Tankar med Bloglovin'

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

1 av 3

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Minnessidor Kim Lindqvist

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Hjälpsidor

Fråga mig

366 besvarade frågor

Gästbok

Tidigare år

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Bloggportalen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se