Toves Tankar

Senaste inläggen

Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 26 jan 08:02

Ja så ska dottern ta sitt körkort och det är dags för intensivkurs i Sunne. Maken är chaufför mellan Sunne och Arvika och jag sitter hemma med mina tre minsta barnbarn. Alexander som just nu ser på Cartoon och lilla Livia som ligger i vagnen alldeles bottförkyld, kompisen Theodore har inte vaknat ännu utan är kvar i källaren.
På spisen har jag ett par morötter som kokar då jag ska göra puré till Livia. Även lilltjejen ska ha sig lite till livs under dagen. Tänka sig att gocka är tre månader redan. Tiden flyger.

Hälsade på min pappa igår igen och han var riktigt förvirrad, trodde han var ombord på ett fartyg och tänka sig de har ju läkare ombord också. Det gör så ont i hjärtetrakten att se min pappa försvinna så här, han lever om delar i sitt liv. Talade om Hamburg och Rio de Janero. Kom ihåg sin Zorro, kunde vara utan mamma och så pratade han en massa i nattmössan igen.
Jag plockade ihop lite böcker åt honom från en hylla och han har läst ut Marie Jungstedt på två dagar, en prestation. Han tyckte boken var bra och den kanske stannar i minnet. Jag hoppas det.
Oavsett han har ju haft utdelning av den under tiden, finns inte mycket mer att göra på sjukhuset. Tungt.

 

Mamma förstår inte riktigt hur illa ställt det är och talar om sina medicinteorier, själv har jag insett att detta måste vara demens. Pappa måste komma på en demensutredning.
Det är stora förändringar i deras liv just nu och mamma känner sig säkert rädd och ensam. Kan tänka mig att det är lättare för pappa som kan ta sin tillflykt till allt det han upplevt i sitt liv.
Mitt i allt detta står jag själv och tänker på hur det är att bli gammal. Jag vill inte bli gammal.

Rösta på mig!

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Lördag 24 jan 10:07

Ett besök i helvetet, bestrött med förvirring, hat och förvridna tankar längs sin steniga stig. Detta besök har kastat mig bakåt i tid, låtit nej tvingat mig att ännu en gång rota runt i ett begravt bagage. Ett bagage jag sedan länge helt velat glömma och förneka att det ens existerat i mitt liv.

   Det är skrämmande att möta människor med vanföreställningar, som tror att den sanning de ser och hör är den sanning som i verklighet existerar. Att handskas med detta är svårt för att inte säga omöjligt.


Min stackars pappa hamnade här. Demens, vi vet inte då kommunen inte hjälpt till att få utredningen gjord trots att detta gjordes upp om redan i augusti 2014 på vårt vårdplaneringsmöte. Ingenting fungerar med sjukvården i Eda Kommun och läkarna verkar mest trötta och därigenom tro att de gamla kan man göra vad man vill med. Synd och skam.

   Men nu sitter vi i en situation där ingen vet hur man ska handskas med den och oron bara växer. Tårar rinner och man känner skuld och belastning. 

   Det är minst sagt inte bra för min del som redan lider av depression och nu måste ta hand om allting. Mamma ringer, mamma gråter. 

   Jag besöker pappa och han talar om konspirationsteorier, mamma vill ha förklaraingar och jag.

   JAG vill skrika rakt ut "Ge fan i mej, jag orkar inte mera:" Men så kan man inte betee sig, man är dotter och har ansvar. Måste ta sitt ansvar och det gör jag.


I sitt förvirrade tillstånd har han slagit mamma, sedan minns han inte detta. Han klagar över att ingen tror på honom och för tre dagar sedan så hotade han att stycka oss alla, inklusive hemtjänstpersonalen som var där för att ge han mediciner. De blev så rädda att de kallade dit polis för att hämta honom. Stackars förvirrade pappa, stoppades i en polisbil och så for man till vårdcentralen. Tror ni läkaren hjälpte honom? Nej han skrev ett vårdintyg för att polisen skulle kunna ta honom med sig till psykakuten i Karlstad.

   Pappa själv förstod ingenting och vid mitt besök på Arvika lasarett sa han att någon plockat upp honom och sagt att de var poliser, de trodde de kunde lura honom. Han hade fått besöka sin butik(som inte existerar) och där hade man satt sex olika sängar. Man fortsatte skeppa runt honom till en vanlig psykavdelning som sedan trodde att medicinavdelning vore bättre för pappas fall. Han fick dock övernatta på en psykavdelning inlåst, nu är han tillbaka i Arvika ochvi anhöriga har fått jaga information, rädda att man skulle släppa ut honom eller så, för han vet inte vart han är. Han vet inte när han är född, inte vilken dag det är och inte vilket år vi befinner oss i.


Det har varit dagar då man befunnit sig i helvetet. Vänt skutan och försökt segla den mot jordelivet igen.

   Gjorde ett besök till min lilla pappa igår, han är grå och liten. Sitter med en jätteförvirrad man som pratar för sig själv på ett kalt rum. På hans bord står en burk med mediciner(livsuppehållande ) för min pappa, man hade trott han kunde ta dem själv i sitt förvirrade tillstånd. Ett tillstånd där han tror att man vill döda honom, förgifta honom med råttgift osv. Vår värld har blivit fullständigt galen och mitt i allt detta försöker jag orka leva mitt alldeles eget liv själv.

 

Rösta på mig!

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 21 jan 07:14

Vuxen, det är ett ord som sätter prägel. De som borde vara vuxna är det inte längre och nu talar jag om min far som är född 1938 i Kabelvåg Lofoten, Norge. Sedan snart ett-två år tillbaka började han förändras, man hade av misstag tagit bort hans cortisontabletter. Något som efter hans canser varit livsuppehållande. De gamla hade inte förståelse för att läkarna i dagens Sverige inte längre kallar dem till kontroller. Detta ansvar skulle vila på dem, det blev inga kontroller. De uteblev och jag hade ingen insyn, de hade skött sig själva. Jag var en dotter.

   Pappas hjärna förändrades, alzheimers trodde jag men är verkligen osäker på om så är fallet. Medicinbristen skadade hans hjärna och min mamma sliter för att ha honom kvar hemma trots att hon själv född 1934 nu kommit upp i åren.(80år)

   Hon sliter med sina krämpor, sockersjuka, gikt och massor av annat. Oroar sig över att mista huset om hon måste sätta pappa på hem, då hon inte har möjlighet att klara lånen på huset i så fall eftersom hennes pension är så låg, och så tillkommer alla andra kostnader.


   Min pappa har vanföreställningar, är otrevlig och har börjat slå min mamma och jag är orolig att någonting skall gå fel till sist. Han är hotfull, otrevlig och går in i hndgemäng och de gamla är sköra. Vi passar på allt hela tiden, har nästan daglig telefonkontakt och besök och jag har fixat en vårdplanering för att pappa ska få i sig sina mediciner, vara torr  i byxan och för att hjälpa dem båda att få duscha. Jag och maken städar hos dem, handlar, sköter deras räkningar, skottar, sandar, klipper gräs mm mm, samtidigt har vi ett eget hem och jag vill verkligen ha ett eget hem, ett eget liv. Är detta fel? Jag har flyttat för att finnas nära dem, bara någon mil bort och saknar den kontakt jag kunnat ha med alla barn och barnbarn. Men jag behövs här.

   Jag lider av depression sedan Kims självmord för fyra år sedan och jag behöver mitt eget andrum ändå lever jag med ett ständigt dåligt samvete, där det känns som om jag inte gör nog, inte är en nog bra människa. Är jag då egoistisk som inte flyttar dit och hjälper till med det som behövs tills de går bort en dag?

  Har så ofta tankar på att bara ge upp, kapitulera livet eftersom jag nu snart 51 år gammal ändå inte har något liv att tala om. Det är bara en kamp i motvind och varje dag ser likadan ut.


   Mina halvbröder och jag har ingen kontakt, inte sedan min sons bortgång då de beskyllde mig för att vara orsaken till hans självmord, att jag inte varit en god nog mor, att jag inte gjort nog. De fanns inte där, de såg inte, de lyssnade på andra och framför allt de gjorde ingenting för att göra någons liv bättre, men skit samma detta är över och de finns inte heller i denna situation, de finns inte där för mamma eller sin styvfar. Ja precis de är ju HALVBRÖDER och halva är dom, det som saknas är hjärtat.

   Det tragiska i allting är att jag får stå ensam och ta hand om mina föräldrar, men vet att de kommer att vara snabba att krypa ur sina hål då det är dags för ett arv en dag. Det har de alltid varit, ja väldigt raska att hålla sig i framkant och förskansa sig.

   Men i sina egna ögon sett är de ofelbara. Glad för deras skull för de måste må jättebra av att få ha den stora tanken om sig själva. Något jag avundas dem, då jag själv lever dagligen med tanken på att inte duga, inte räcka till, inte vara snäll nog , inte vara god nog, inte hjälpa nog, etc.


Förlåt, jag förblindades av smärtan en stund och kom bort från ämnet.Ämnet är mina föräldrar, min mammas hälsa, min pappas. Vad ska man göra?

   Hur ska man göra? Jag mår så otroligt dåligt och jag vill inte svika min mamma, hon är så himla snäll och omtänksam. Hon och pappa har varit gifta sedan 1962 och de är ett riktigt radarpar, aldrig varit ifrån varandra om inte pappa legat inne på sjukhus vill säga. De står för allt vad ett gammalt hederligt äktenskap skall innehålla och sina löften ja de har de båda hållit "I gott och ont". De har varit trogna varandra i 53 år(gifta).


Jag vet inte vad som skall göras. Jag är en dotter, vill vara en dotter och inte en mor och far till mina föräldrar.

   Min mamma har ingen annan att prata med, hon ringer mig och det är jag och maken som har jour ut, om pappa är för jobbig. Hon vet att jag gör det jag kan, men att hon vill ha mera det vet jag. Mamma vill att jag flyttar dit och tar hand om allt, men då försvinner det sista i mitt eget liv.

   Gud, jag försvinner mitt i allt detta kaos, förminskas och känner mig ensam, slukad av livets parodi.

   Så vad göra med de gamla?



 


Rösta på mig!

Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 19 jan 08:34

 

Kärlek är underbart, men - inte nog för att ge oss mat på bordet, sätta kläder på våra kroppar. Det för oss långt, tar oss med ut på oanade resor till och med över till den andra sidan, till Astrids vackra Nangijala.

   Kärlek är underbart och livsuppehållande.

   Vad jag vill säga är att om man tappar tron på att vara älskad,  det är då man lätt tar till självmord. Om livet är för tungt och bråkigt. Om uppförsbacken blir på tok för lång så avhjälp detta genom att hålla om varandra, säg att ni älskar dem som finns i er närhet och betyder allt så det inte blir för sent att säga det. Låt det bli ett naturligt inslag i era liv, snälla, det är viktigt att vi alla tänker på detta. Bara kärlek, öppenhet och kunskap kan ge en nollvision av självmord.


Snart närmar jag mig min änglasons födelsedag. 1993-02-16 föddes världens underbaraste kille och han var ett underbart barn. 17 år gammal tog han sitt liv 2011.01.02

   Jag fattar fortfarande inte att han är borta ibland, det gör tyvärr allt för ont att mista ett barn. Det inre stänger av så man kan klara av att leva vidare. Det har gått 4 år nu, år av smärta, saknad och oerhört mycket skuldkänslor för att man aldrig fattade hur han mådde. En hel massa år i depressionens förtecken. Man blir helt enkelt inte frisk igen efter att ha mist sitt barn så här.

   Det finns grupper där man kan tala om sina känslor, men det hjälper bara i ögonblicket. För min del tog leendena slut, raderades, livet blev tömt på riktigt stor glädje, varaktig glädje. Det är som att leva i ett vacuum, man måste klara av det, man får inte göra som Kim. Inte ta sitt eget liv, det finns inga garantier för hur morgondagen kommer att se ut. Vi vet ingenting om framtiden. Jag hoppas att min blir bättre, att jag klarar se solen igen, att leendet kommer tillbaka av sig själv. Att jag kan acceptera det jag känner som skuld och nederlag en dag.

   Min son hade livet framför sig men såg det inte för ögonblicket förblindelse, men mitt i allt det här sorgsna är jag tacksam för tiden vi fick, för allt han lärde mig. För allt han var i livet - en ängel då och en ängel nu. Älskad, saknad och aldrig glömd, sin mammas stora kärlek.

   Kim ditt liv fortsätter i skrift.


 



Rösta på mig!

Av Tove Birkeland Brandt - Söndag 18 jan 11:23

 

Ni kan köpa den via länken högst upp till vänster på min blogg eller så går det bra att köpa den via Bokus, Adlibris etc.

   Boken finns som pappersbok samt även som e-bok och nu i februari kommer det en fristående fortsättning. Samma mediala Mimmi och samma poliser som spinner vidare för att ta boven. Missa inte att läsa mina böcker som är fyllda av spänning, sammhällskritik och mord. Det är Värmländska deckare i tiden.

Av Tove Birkeland Brandt - Söndag 18 jan 10:33

Så är det faktiskt jag vill så otroligt mycket men ändå stoppas det av mitt inre. Av rädslor, okända skuggor som drar förbi i mitt sinne. En liten djävul som sitter på min axel och vakar så att livet inte går lätt.

   Har många gånger drömt om att tatuera in denna djävul på min ena axel och en ängel på den andra, så att de båda kan mäta sig med varandra. Kanske blir det så en dag, kanske,  innan mitt skinn är för gammalt för nålens färgade stick. Vi får se, det är ännu gratis att drömma.


Ska koncentrera mig, för att skriva lite eller för att komma in i min handling igen. Det har inte varit något jag lyckats med de senaste dagarna. Det tycks som mina axlar skall bära andras bördor och då drunknar jag själv där i mitten. Tänk er denna bild:

   Jag ligger i djupt vatten, trampar frenetiskt för att hålla mig uppe och på vardera axel har någon ställt sig för att slippa drunkna, de använder mig som sin livboj och jag försöker allt jag orkar att hålla oss alla uppe. Rädda oss alla.

Precis så känns mitt liv och jag kan inte finna inspiration eller för den delen koncentration att göra någonting i mitt eget liv.

   Zombie - levande död, så är det verkligen i mitt liv, för om jag försöker med att leva så kommer det så mycket krav så jag genast slutar andas. Jag får andas den luft som andra redan använt och den är full av gifter, räcker inte till för att förse mig med nog mycket syre. Så här står jag vimmelkantig, ofokuserad med ingen vilja alls. Jag är trött och orkeslös.

   Men nog av klagan, det finns för mycket av den varan i världen.


I morgon skall jag till tandhygenisten. Mäta fickor och ta bort tandsten långt ned mot tandrötterna. Tandläkaren sa att detta kanske kan rädda mina tänder från att lossna även om de är ruckbara idag. Själv vet inte, har hört så många olika versioner angående min tandlossning att jag nog gett upp hoppet till sist, det är löst över allt där inne i munhålan.

   Är det inte märkligt att munhålan är undantagen kroppen då det gäller vård? Här ska man betala ihjäl sig när man borde suventionera i bott på detta för att få ett folk med bra tänder. Ekonomin styr ju, även om välbetalda politiker inte fattar detta. Men så är det väl när man inte lever på samma villkor som de flesta av folket lever med. Tyvärr är vi inte alla uppe i toppskiktet med fallskärmar och dåraktigt höga avgångsvederlag. Vissa av oss lever i fattigsverige, så är det...

  OBS! Denna bild visar ine mina tänder även om de är i ett liknande tillstånd.

   

Rösta på mig!

English Version

So it's actually i want so much but still stopped it inside of me. Of fears, unknown shadows, passing through my mind. A little devil sitting on my shoulder and watch so that life is not easy to do.
    Have often dreamed of tattooed this devil on my one shoulder and an angel on the other, so that the two can compete with each other. Maybe it will be so one day, maybe, before my skin is too old for colored knitting needle. We'll see, it is still free to dream.

Should concentrate, to write a little or to enter into my act again. It was not something I succeeded in the past few days. It seems that my shoulders to bear the burdens of others and then drown myself in the midst thereof. Imagine this picture:
    I lie in deep water, treading fenetiskt to keep me going and on each axis has no set themselves to avoid drowning, they use me as his lifebelt and I try everything I can to keep us all up. Save us all.
Just so feels my life and I can not find inspiration or for that matter concentration to do something in my own life.
    Zombie - living dead, so is it really in my life, because if I try to live as it demands so much so I immediately stop breathing. I get to breathe the air that others have already used and it is full of toxins, is not enough to provide me with enough oxygen. So here I am dazed, unfocused with no will at all. I'm tired and fatigued.
    But enough of lamentation, there is too much of that in the world.

Tomorrow I to tandhygenisten. Measuring pockets and remove tartar far down the tooth roots. The dentist said that maybe this could save my teeth to fall off even if they are ruckbara today. Self do not know, have heard so many different versions regarding my tooth loss that I probably given up hope finally, it is solved anywhere inside the oral cavity.
    Is not it strange that the oral cavity is exempt body when it comes to health care? Here you should pay himself to death when it should be suventionera the bottom of this to get a people with good teeth. Control the economy, even if well-paid politicians do not take this. But it is well when you do not live under the same conditions as most of the people living with. Unfortunately, we do not all reside in the top layer with parachutes and foolishly high severance payments. Some of us live in poor Sweden, so it is ...
   NOTE! This picture shows ine my teeth even if they are in a similar state.

 

Av Tove Birkeland Brandt - Lördag 17 jan 13:04

Idag håller jag på att laga till en stor gryta med grönsakssoppa, som skall bli vårkvällsmat. Massor av grönsaker i den, så det blir gott med en mjuk ostmacka till och utan dåligt samvete kan man inta denna soppa också då den är kalorisnål.

   Under gårdagen hade vi goda vänner på middag "Valköttsgryta" min farmors recept från Lofoten och det var en riktig toppendag. Jättetrevligt och man levde upp rejält en stund. Härligt.


Morgonen så har jag skrivit ut ett styrelseprotokoll. Annars så blir det att sätta sig och läsa in sig på bok tre, maken sitter och skriver på sin bok redan, men själv har jag inte fått tummen ur. Väntar spänt på att höra om inlagan på bok två från Whipmedia som grejar den. Hoppas dock att jag inte ställde till allt för mycket arbete med mina ändringar så här i slutskedet. Men ja, bättre sent än aldrig.

   I februari skall jag i alla fall ha release på nya boken är det tänkt och det känns väldigt spännande. Just nu känner jag mig väldigt kluven för jag vill skriva på flera saker samtidigt, men vet med mig att jag bör koncentrera mig på en sak i taget.

   Livet spretar och så gör även mitt inre. Kanske ingenting konstigt med det, men jag står väl egentligen för allt vad en vädur står för. Kastar mig gärna rakt ut, eller har gjort och nu har jag helt plötsligt dragit i nödbromsen för att stabilisera mig själv.

 

Röd Vinterängel och Ankharen

FÖLJ mig på FACEBOOK

Bloggportalen

bloggdesign HJÄLP MIG ATT RANKAS HÖGRE FÖR ATT BLI VISAD: Tryck på röstaknappen nedan! BloggRegistret.se BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

FRISIM

Pinga Frisim bloggping BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen

Presentation


By profession I am a trained chef and has worked as a chef in recent years, a profession that has many variations depending on the worksite. I love to cook, bake, and keep up with Cold donated work, creating beautiful lay-ups

NYHETER

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Följ bloggen

Följ Toves Tankar med Blogkeen
Följ Toves Tankar med Bloglovin'

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Hjälpsidor

Fråga mig

366 besvarade frågor

Gästbok

Tidigare år

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Bloggportalen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se