Toves Tankar

Senaste inläggen

Av Tove Birkeland Brandt - Tisdag 19 maj 13:59

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är massa plantor på g nu. Så i år hoppas jag verkligen att det blir tomater i överflöd här hos oss, alla gillar ju

tomater och visst är det gott att gå ut och nypa en solvarm tomat och stoppa rakt i munnen.

Får se vilka spännande arbetstider min käre make har idag då han reste vid 13 tiden. Igår for han vid 09.00 och var hemma 22.00, lite lagom sådär...

Ja ja, man ses inte så ofta och pratar inte om så mycket, men det är väl det nya livet vi har det. Hans valda livsstil, ja ja så är det.

Annars har jag roat mig med att sätta en bröddeg, blir tre limpor idag, med keso i och tomater samt mejram. Toppad med solroskärnor, ost och mejram kommer säkert bli gott.

Nu sitter jag i min ensamhet och ska väl titta till min text lite igen, kanske kan jag lyckas få till ett par sidor till om jag har tur. Jag har en härlig kopp kaffe bredvid mig så det är väl bara att ögna igenom de skrivna orden och pressa fram någonting nytt.

Till er alla från mitt lilla ensamna hjärta önskar jag en trevlig och bra dag.

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Fredag 15 maj 17:23

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Kanske trivs man i den nya klädseln, kanske är man inte klar nog att förstå.

Det är som när havets plattor glider undan från varandra, det skapar kollisioner och katastrof.


En tid hade jag tanken på att förnya löften, men idag kvittar det lika. Det finns bara jag i min egen ensamhet, bara jag att leva livet och att fira det som skall komma. Tider har flytt, tider flyr och det blir större och större illvägar. En del tycks inte vakna och se vad som sker på denna vilsna vög, kanske är det bekvämt att lämna.

En del människor inser inte när man lämnar en plats för en annan och gör sådana skador att de inte går att reparera, en del vill leva ett på sitt eget vis, lägga hinder emellan. Stora.


Att döden höll på att komma på besök, tar man med en klackspark, men den väckte hin fan till liv. Så nu levs det av bara fan.

Allting uteblir, livsstilen bär på nya vingar, ger avsteg från löften, ny vänskap, glömskan om det som var och allt betalas med svek, ensamhet, lögner och utanförskap. Vad blir det kvar?

En rock som inte passar att klä sig i, men som man tog på sig och glömde ta av. En offerkofta som inte liknar någon annan. En rock med vingar som ger dem som tar den på sig ett slag av förrädiska vingar.


Sorg, bitterhet. Inte kan man längre skilja på rätt och fel, inte se något värde i tiden som varit, inte heller i tiden som skall komma. Man då evigheten tar över kan båset kan det kännas tomt, öde och kallt. Vi får se hur tiden lever vidare när kappan vissnat bort. Blommorna på insidan börjar sakta glida bort. I skog och mark kan tystnad ge oss frid, lust och framtidstro om man sträcker ut handen, väljer att tillsammans gå. Inte ensam på en egen stig, nu nalkas tider med evighetens frid.



ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Tisdag 12 maj 13:02

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns inga stoppknappar att trycka på, men ja man får bara se. Själv försöker jag mig på att baka lite gott bröd, till detta hade jag sparat avkoket från potatis och blomkål, haft i massa goa kryddor och toppat brödet med solroskärnor och rosmarin.


Just nu står brödet i ugnen och myser till sig ska bli så himla härligt att smaka, det har jäst fullt ut och ser så fint ut där inne i ugnen. Gotta!

Nu tänker jag fresta er stort.

     

Så himla gott med nybakade smörgåsar och inte kan det bli bättre än när kaffet serveras i äkta Ernst muggar " I det enkla bor det vackra".

Med detta överger jag er för idag, ha en skön eftermiddag och kväll.



Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 11 maj 15:07

Ja vad ska man säga, det blev då inte som det skulle bli, jag försökte verkligen men det funkade inte blev bara hopplöst trött och är det fortsatt.

Inte ens detta duger man till.

Så vad nu, tungt huvud ett ångestladdat bröst och fortsatt en förtvivlan över allting så är det väl. Vad jag ska göra åt det, ja inte vet jag, kanske testa något annat nästa gång.

Så idag vad gör jag idag då, sovit, ätit och druckit kaffe, är lite slö i hjärnan, vädret uppmanar inte till att gå ut precis, solen tittar fram lite men det är råkallt. Hundarna står ute och gnäller för Keira verkar vara på g i sitt esse igen så de är mycket intresserade.


Truls hade smitit ut ur inhägnaden och är nu fullständigt uppjagad. K.. som bara en hund kan vara. Jag är trött, skulle egentligen skriva på min bok men tror inte min hjärna har kommit dit ännu, behöver nog lite mer vila. Tydligen ska livet vara fyllt av skit och mera skit.

Vet inte vad jag ska ta mig till med glutta på lite facebook kanske, vänta på att klockan ska gå som vanligt så det kan bli helg och en livsgnutta igen. 

Vill inte befinna mig här i livet men jag gör det i alla fall, så jag får väl göra det bästa av situationen. Är bara så otroligt trött över att befinna mig i slutet av mitt livsskede utan att vare sig se eller nå några satta mål.

Nej nu får det vara lite tevestund, ta sig en tupplur till igen. Vissa förstår säker medans andra inte förstår ett dugg.

HA EN BRA DAG ALLA! Life goes on ;)




Av Tove Birkeland Brandt - Lördag 9 maj 06:52

Jag har ännu en natt haft ångest och gråtit, trött långt in i själen. Har gått igenom allt i mitt huvud, men jag kan inte, orkar inte leva mitt liv så här. Det är inget liv. Mitt beslut är satt, jag vet när och hur.

Tittar ut över sjön denna kyliga lördagsmorgon och det är fridfull och vackert, träden är gröna, skogen full av vitsippor, men ingenting skänker glädje som det brukat göra, maken sover.


Huvudet är så fullt av smärta, bröstet värker och det känns tungt men lättat, jag har så mycket att göra nu. Ska skriva, då alla vill veta. Att få en djup depression är ingenting jag bett om men den har kommit i alla fall. Mitt liv förändrades en förmiddag för ca två veckor sedan när jag fick sparken på studs, till något uselt och fult. Isolation och ensamhet, till att bara vänta på att klockan ska gå, för att allt ska börja om till samma skit. Den jag älskar har skaffat ett eget liv och jag hör inte hemma där längre, hör inte hemma någonstans alls längre. Alla är upptagna, maken har fått sig en ny familj med sitt jobb där man umgås och har det socialt trevligt hela dagarna och jag är bara någon som existerar inte mer. Jag är ledsamt nog inte till nytta någonstans längre så jag vet vad som ska göras, det är bättre för alla att vi kommer dit nu. Att jag säger upp mig från livets krav, låter alla vara ifred med sina stora drömmar och framtidsvisioner. Jag är ändå ute ur leken och jag klarar inte sitta och vänta på umgänge, sociala kvällar, kick offer, resor och annan skit som tar mer av min livskraft. Jag retirerar och lämnar.

Jag har älskat mer än man någonsin kommer förstå och just därför är sveket större än allt. Jag är inte värd någonting längre.

 

Av Tove Birkeland Brandt - Fredag 8 maj 16:01

Natten bjöd på hundskall så det blev inte mycket sömn att tala om. Det var två hundar någonstans upp mot skogen som ståndskallade oavbrutet i ett par timmar. Jädrigt jobbigt när man redan har svårt att sova. Så idag har mitt skrivande inte haft någon fart alls, två sidor på nya boken tror jag det har blivit, men det rullar ju ändå vidare i huvudet trots allt. Funderar på att lägga mig och vila en stund för att orka vara vaken vid teven sen.


Har gjort lite småmuffins i det nya järnet, riktigt kul och detta blev till små bakelser som är så söta och fyllda med sylt och chokladpudding, pudrade med florsocker. Det blir lite mums till kaffet det. Maken skulle inte jobba sen kväll idag så jag hoppas det blir så, vore trevligt.


Igår så passade jag på att färga håret, skulle vara röd lila men jag tycker det ser svart ut jag. Ja inte som jag tänkt mig men ja det är ju färgat i alla fall och jag ser väl ok ut så det får vara så. Har talat med barnen lite idag annars är det tomt och tyst. Ringde också mor som talar mycket om Coronan och alla dödsfall. Så otäckt detta, så många liv som går till spillo. Gamla människor som kvävs till döds. Det är verkligen ett skräckscenario. Ja de pratar om att det kan pågå i två år och att det kommer ta minst femtio år att reparera efter denna pandemi i samhället. Själv går jag ständigt rädd att drabbas av denna sjukdom som är så fruktansvärt hemsk.


Livet är bra konstigt ändå och när man sitter här tänker man mycket på den ångest man bär på inom sig, ständigt utsatt för svårigheter, saker som påverkas av andras val. Det finns inget som är riktigt positivt i livet, man ska lida så är det ta mig fan. Allt känns så tomt och förstört nu, så bottenlöst tröstlöst trasigt. Det kommer aldrig mer bli det samma igen så egentligen är det viktigaste i livet avrundat, en epok som betydde allt för mig är över. Jag vet ju inte om jag kommer att klara mig igenom saker denna gången för det finns inget riktigt ljus i tunneln, det kommer bara bli värre och värre, mer och mer isolerat och ensamt. Gud ska veta att jag försöker men hoppet är så förtvivlat litet att jag oftast bara vill ge upp allting. Tillvaron är borta i alla fall och det finns inget som kan hjälpa mig att få tillbaka det. Det finns bara ensamhet och utanförskap kvar och det är inte mycket att glädja sig åt, eller hur?

Inget i livet fungerar, verkligen ingenting längre. Kan kännas som bistra ord, men det är så mitt liv ser ut. Jag har inget liv, jag bara väntar på att tiden ska gå. Så ledsamt allting och jag kan inte se en framtid längre för det finns inget att se fram emot. Ekorrhjulet är igång och det snurrar som fasiken. Vi får se vad som blir kvar i slutet, just nu känns det tunt.


Det jag kallar liv är borta och den enda som betyder något har ett eget liv att leva där jag är en väldigt liten del och bara blir en mindre och mindre del för varje dag som går. Blommorna blommar, fröer satta, träden är gröna, men glädjen är borta. Finns ingen glädje mer och val är val. Aldrig mer kan livet bli så att det finns någon mening med saker längre, att man kan göra saker ihop, inte fira födelsedagar, inte resa, inte gå ut etc. Det har rullat så i två veckor nu och jag blir bara mer och mer nere. Försöker på alla sätt motverka det kaos som uppstått, men det går inte att mota fan i grinden. Jag är ensam och kommer vara det i resten av mitt liv.

Av Tove Birkeland Brandt - Tisdag 5 maj 14:10

Så mitt i all katastrof så har jag börjat skriva igen och det är en enorm lättnad då jag trodde förmågan övergivit mig totalt. Åren har gått och skrivkrampen har förstås bestått. 

Men ännu en gång så var det så att en skrivövning jag påbörjade utlöste känslan och en historia tog form inom mig. I dessa Coronatider är ju döden vid vår sida hela tiden och det är klart att det påverkar tankarna.

Tills idag har 15 personer i Värmland dött (registrerat) pga Corona och 220 vårdas just nu. Dagliga rapporter inkommer om hur allt fler dör av denna hemska pandemi och hur folk lever sina liv som vanligt och förbiser sig själva och andra som att de vore odödliga. Pengar styr mycket för hur saker hanteras, tyvärr måste jag säga och folk dör på grund av detta.

Mitt i allt det här började jag fundera på hur man tänker inom sig när man vet att man ska dö snart, jag förflyttade tankarna till en gammal man med canser i stället eller kräfta som det hette på hans tid. Hans kamp för att hinna utföra saker och finna svar på frågor han bär inom sig innan kräftan äter upp honom.

Det finns så mycket att lyfta upp till ytan när det gäller just döden som är så svår att tala om. Vi får se vart det leder mig, men jag är igång och hoppas det ska bli en bok väl värd att läsa.

Jag önskar inget hellre än att bli utgiven av ett förlag och kunna fortsätta skriva böcker, men jag vet ju sedan innan att detta är väldigt svårt.

Men siktar man inte mot stjärnorna kommer man ju ingen vart, eller hur?

Jag siktar längre!

Idag har jag vilat skrivfingrarna och påtat i jorden istället, men Rune finns med mig i mina tankar så processen fortsätter. Jag har rensat rabatter, omplanterat växter, beskurit buskar och tagit bort massor av brännässlor, samt skubbat mossa. Nu ska jag ta en vända till ut i trädgården för att sätta lite fröer som ska ned i backen, Maj sköna maj är ju äntligen på plats så man kan peta ned saker i jorden. Och förhoppningsvis kommer de att grodda och ge mig massa gotta i gengäld. 

Zuccini, morötter, gurka, bönor, tomater, sallad, kål, och en hel massa annat trevligt som jordärtskockor,broccoli och potatis som jag påtat ned och hoppas ska komma upp och ge oss ett fint kok i midsommar.

Detta är ett fritidsintresse som brukar ge mat tillbaka och även ett mått glädje då man ser saker ta sig och ge frukt.  Och så brukar det falla en och annan grönsak på barnen och barnbarnen när det är dags, vilket de ju inte tackar nej till. Extra tillskott är alltid välkomna.

Annars då?

Mina tankar om livet de försöker jag mota i grind genom att sysselsätta mig här hemma i min ensamhet, det känns bra att göra det jag klarar av i min vardag. Då slipper jag känna mig värdelös den stunden. Får fortsätta så, isolera mig och tänka på mig själv. Ovant kan jag lova, då alla andra alltid är i fokus hos mig.

Men imorgon ska jag ut och köra, då ska jag resa till Storfors och passa barnbarnen ett tag så nu måste jag ladda inför bilturen och utelivet. Ska även in till Arvika för provtagning imorgon, ska bli skönt och se hur proverna ligger till.

Nej nu ska jag runda av mitt inlägg, mina frön skriker på hjälp. Ha en skön em!



Av Tove Birkeland Brandt - Tisdag 5 maj 11:03

Ibland förstår inte ens de närmsta när de sviker ens inre. När man står utan försvar och blottas, utnyttjas. Det är tufft att försöka låta livet rulla på då som att ingenting har hänt.

Ångesten sliter dagligen i bröstet tack vare detta, jag försöker engagera mig i ett eget liv där ingen längre tycks vilja vara en del, ensamheten kommer krossa mig men vad gör det. Det som borde vara naturligt är nu helt onaturligt. 

Existens eller ingen existens är en fråga som ofta kommer upp. Värderingar som alltid funnits där har helt plötsligt raderats för andra öndamål.  

Ja, visst är det mig felet ligger hos, ingen annan eller?


Jag är trött så långt in i helvete, men försöker att hålla mig vid liv genom att gräva och pyssla samt skriva. Isolation från allting råder numera. Ingen del i det som var en självklarhet.

Försöker och försöker men är så jävla bitter över utvecklingen, det är så JÄVLA fel... FEL, FEL, FEL

Vissa saker borde inte få utesluta andra, men det gör de per automatic.

Livet är och förblir över, så är det och detta är dagens gråa sanning. Glädjen är tappad och det går inte diskutera om det längre.

Alla vill ha men ingen vill ge och när livets stötta ger vika, ja då är det väl bara avgrund kvar tyvärr.

Visst förstår jag att känslan av att visa sig duktig kan finnas, att det finns familjer som betyder så mycket att andra helt enkelt kan falla. Sin egen blindhet rår man inte över, men ibland kan det vara bra att stoppa tåget vid stationen och kliva av.

Ibland måste det ena utesluta det andra för att man inte ska stå kvar bland ruiner, spillror av det man tror att man har.

Jag vet att det är ett deppigt inlägg, men det är min vardag nu, så varför tala på annat sätt än det som verkligen existerar.

Nu i Coronatider så kan man fundera på hur saker får fortgå, men ja "Får man Corona , så får man väl Corona", sade en vis man. Då har man verkligen satt ett värde på fel saker. Uppskattningen går åt fel håll.

Jag är sjukskriven, hemma och ensam. Men det gör ingenting längre, det finns så många ord som gör splitt.

-Det är ju inte speciellt snyggt eller vad är ditt problem....elller allt det som inte sägs?

Det som man saknar varje dag, närheten och ömheten. Det är snart över, man dör sakta bit för bit. Varje dag tär sönder hjärtat och det finns ingen förståelse för att det är så.

Det som var ett VI, blir ett jag och det är något som inte tas på allvar. Tåget går hela tiden utan att stanna vid stationen, utan att bromsa ned.


Det är svårt att finna tillbaka till det som borde vara, Livet är bara pengar. Jag hatar pengar och de problem de ger. Korthuset faller samman, stormen sveper in och raderar allting, utplånar det som en gång var och mina tårar rinner, väter kinderna med sältans sorg. Hur ska man finna hem när hem inte finns ?

När ens kropp inte längre behagar, när ens kropp inte längre kan ge utan att klaga. När kroppen sviker så man inte kan få vara med i umgänget längre. Kvittar hur mycket man försöker ge så är det ingen som ser, man ser inte vad det kostar. Veckor kommer bara att börja om, ett ekorrhjul som bara snurrar på samma vis hela tiden. Jag har inget att se fram emot längre och det kommer bli värre.


Vissa saker borde vara livsgrundande och aldrig falla. Man har byggt upp en speciell ram för hur livet ska levas, och efter alla år är det bara att rycka upp rötterna och kasta ogräset åt helvete. Blomma upp, bli vacker och slå ut i full blom, men den gamla roten ligger i skräphögen och ruttnar, blir till intet och försvinner.

Nåja, dagarna räknas och den som lever får se hur slutet blir till sist.


Presentation


Right now I'm between two jobs, but I'll probably start working as a personal assistant soon

Våra böcker finns att köpa här

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Följ bloggen

Följ Toves Tankar med Blogkeen
Följ Toves Tankar med Bloglovin'

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Bloggportalen

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se