Då sitter jag här igen, natten har nästan varit ok. Vaknade tidigt och låg i tankar och på vad vet jag egentligen inte.

   Oro över mina döttrar, deras liv, barnbarnen, min mamma och pappa, mitt liv. Att jag så innerligt vill lyckas i livet och samtidigt slå tillbaka mot alla orättvisor.

   Jag funderar på hur man skall gå tillväga för att börja föreläsa, berätta om min sorg för att hjälpa andra med sin sorg. Det känns så viktigt, men jag bara stampar på en och samma fläck hela tiden. Tankarna är så många och jag kommer ingen vart.

Just nu har jag en tjej som hjälper mig teckna mitt nästa bokomslag. Hon är verkligen otroligt duktig och det skall bli så skönt att få ha hennes bild som omslagsbild på min bok. Vilken bok?

  Det är ett projekt som pågår just nu och jag skriver lika mycket i terapi som för att tala om sorgen jag bär, så jag hoppas mina tankar en dag kan hjälpa andra. Mycket handlar om det för mig just nu. "Att hjälpa". Boken kommer handla om min och min sons relation, men från en mors synvinkel.

   Tittar tillbaka på 2011 och fram till idag, samlar tankar, känslor som förändras med tid. Samlar roliga minnen på hög. Skapar en buffert till boken som jag hoppas många kommer läsa när den en dag kommer. Tidsramen, jag hoppas kunna skriva den klart i sommar så till hösten kanske att jag kan skicka den till olika förlag och hoppas på en utgivning från någon.

Idag är det en stor dag för mitt allra första barnbarn blir 10 år och det känns ju helt otroligt att han varit en underbar del i mitt liv så länge. Vi brukar sms varandra och det känns ju fantastiskt att den möjligheten finns. En underbar kille med hockeyintresse, spelar själv och fotbollen har också varit en stor del i hans liv.

   Han och Kim stod varandra verkligt nära och delade så klart sitt spelintresse. Så idag har jag skickat Grattisönskningar och hoppas verkligen han får en toppendag. Vi ska fira stort när han flyttat till det nya huset.

   Men jag skall väl ändå fixa något extra.

Måste dela lite musik med er, den här kommer från True Detective. Underbar musik och underbar serie. Hoppas ni gillar den lika mycket som jag gör.

Det känns allat annat än härligt, dimman hänger ned över berget och det är faktiskt surt utomhus. Dock fick inte snöfallet som kom  igår det fäste som jag befarade då de öste ned, så det är positivt. För jag längtar ju så enormt efter våren nu, solen som kan ge mig styrka att gå vidare, bara för att fortsätta leva mitt eget liv. Jag försöker, Gud skall veta att jag försöker. Jag försöker att inte ätas upp av ilskan som slår mot mitt ansikte och som den lärde en gång sa "vänder jag andra kinden till", blundar för att finna styrka och inte slå tillbaka.

Är så glad att min dotter funnit friheten nu genom att få sitt efterlängtade körkort och en bil. Nu tar hon barnen med sig och far iväg, åker dit hon vill. Lycklig över detta och över att ha kunnat hjälpa till. Det känns gott i mammasjälen då man kan hjälpa sina barn. 

   Jag skall fortsätta skriva boken om Kim, en mammas förtvivlade men också glädjefyllda berättelse om alla de lyckliga och mindre lyckliga stunder vi fick i våra liv.

Just nu håller jag på med råmaterialet till boken, lite annat än berättelsen om Mimmi och gänget. Ja, ja nummer tre i serien kommer nästa år är det planerat,  cirka 70 sidor skrivna redan och det är bara att få tummen ur och komma igång med resten. Försöker även hotta upp Mimmi en del genom reserch gällande medialiteten, så det ligger inte stilla och jag har ju precis släppt min andra bok så det är väl ok att det dröjer lite med nästa.

Har varit ute och rastat Toby, som är full av tankar på flickor då hela området svämmar över av tikar. Det är svårt att få honom till att finna koncentrationen så  att han kan utföra sina behov när det luktar så gott överallt, men lite kissande blev det ju och nu ligger han och vilar i sin korg igen. Skönt.

    Jag sitter här och knappar på datorn, tänker på Kim, på livet och döden. Sippar på mitt nybryggda kaffe och försöker samla mig. Vi skall ut och posta iväg en del recex av min bok idag så den kommer iväg och jag hoppas att man skall tycka om boken, se dess potential.

   Sista tiden har jag genomgått en omformning av mitt eget jag igen, visst låter det konstigt men; jag känner att jag inte längre orkar rusa framåt i saker som jag alltid gjort i mitt liv, nu är det eftertanke som styr allting. Skrivandet, tankarna, livet.

   Pratade med min mamma igår, kära lilla mamma hon var så arg för min skull. Visst är man trött och irriterad ibland, kraven känns oerhörda när man får släppa allt och ge sig av,  men herregud vad ska jag göra utan dem, de enda människor som verkligen trott på mig och på min förmåga i hela mitt liv. Det blir fritt fram för alla ulvar den dagen de går bort ...

Blommor som Kim plockade till mig i Torrevieja i vintertid och med dem så avslutar jag mitt inlägg och önskar er alla en helt underbar dag. 

"Den som spottar i smeten får igen det i kakan."

Nu så går det att köpa min senaste bok "Svart Triad" och den finns på Bokus samt Adlibris.

E-bok

http://www.bokus.com/bok/9789198130669/svart-triad/  

http://www.adlibris.com/se/e-bok/svart-triad-9789198130669

eller som pappersbok(storpocket)

http://www.bokus.com/bok/9789198130652/svart-triad/

http://www.adlibris.com/se/bok/svart-triad-9789198130652

Svart Triad är en mörk berättelse där nazism, rasism och mordet på en liten flicka, flätas samman till ett raseri av känslor.Värmländska mediet Mimmi plågas av sina inre syner. Visioner med vilka hon leder mordenheten i Göteborg i rätt riktning. Det blir ett tätt samarbete mellan Mimmi, Rita och Bengt då jakten för att bryta det ondskefulla påbörjas. Ett sökande mot tiden för att gripa en besinningslös mördare …

Jag vill så gärna tro på människors förändring, på deras kärlek. TRO att godheten finns och det finns ödmjukhet nog att inse saker, få insikt i livet och om döden. Jag ber inom mig var dag för att få kontakt med andra sidan och med mitt inre jag, jag ber för att jag hoppas och för att jag trots alla illdåd som sker runt mig, tror på en förändring.

   Min tro syns inte på utsidan, jag kastar den inte över andra, jag bär den själv. DEN ÄR MIN, men jag ber för att få kontakt.

Jesus, jag inser att det finns mycket i mitt liv som inte har varit bra och jag vill be dig om förlåtelse för det. Tack för att du gav upp ditt liv för min skull, för att jag skulle kunna bli fri från min skuld. Nu vill jag leva tillsammans med dig och mer och mer lära känna dig och leva efter din vilja. Tack för att du har lovat att ta emot mig när jag kommer till dig.
Amen

Det är så märkligt hur man definerar TRO, vissa människor vill inte tro annat än på sin egen sanning och det är sorgligt. Att förledas av sin blindhet och sitt hat, att se sin egen värld krympa och bli till intet. En förgörande tro som äter människor från insidan och gör att de när sig på andras olycka för att själva må bra. Men gud förlåter dem.

    Hur jag definerar GUD, ja han är ingen gubbe på ett moln, han är allting runt oss, allt det vackra som klär världen, som ger oss kraften att stå ut med djävulens illvilja, han är den som gör att vi kan stå upp.

   Man väljer att tro om man vill, för den som inte vill tro är det helt OK, alla väljer själv. Vad jag tycker är synd idag är att det inte finns någon kraft i kyrkan att samla in sina lamm. Allt är som förlamat i samhället idag och ingen bryr sig längre.

   Men jag bär mitt kors, jag bär min tro. Den är min och tillhör mig för jag vill tro på människans godhet och hoppet om en framtid att till sist finna frid, lugn och ro.

   Att bli kristen kan gå till på många olika sätt, så var det i början när Jesus gick här på jorden och så är det än idag. För en del är det förknippat med starka känslor, för andra går det lungt och stilla tillväga. För en del är det förenat med mycket kamp, för andra kommer tron som en självklarhet. Gud är personlig med just dig. DU väljer att bära tro för att slippa känna hat, endast du kan avgöra om du är troende.

Många tycker säkert att inlägget är lite udda men jag har varit troende i fyra års tid nu och det ger mig kraft att stå emot djävulens anhang i vilken förklädnad hen än försöker ta sin form, det känns tryggt att veta att jag kan stå upp för min egen skull, för renhet och för att i lugn och ro kunna möta döden en dag.

VARFÖR ska man bli kristen

I vår natur finns det en längtan efter något mer. Vi kanske vill ha bättre betyg, modernare kläder, nyare prylar, mer bekräftelse eller större framgång. Vi blir helt enkelt aldrig helt nöjda, jakten på nya upplevelser och nya saker fortsätter. Det är som att inget man får tag på tillfredställer på djupet mer än under en kortare tid. Känner du igen dig?
Men Jesus påstår själv att vara den som faktiskt kan möta människans innersta längtan på ett bestående sätt.
Det du har läst om hittills på den här hemsidan http://www.finnsgud.nu/omtro/varfor-ska-man-bli-kristen handlar om hur Gud otroligt nog skapade allt av en anledning: för att människan skulle känna honom. Precis som de som designar och tillverkar mobiltelefoner inte gör något okontrollerat, utan gör det med ett syfte. Självklart skulle man kunna man använda telefonen som brasved, mattpiska eller tandborste men det hade aldrig fungerat speciellt bra. Likadant är det med oss människor, det finns mycket vi kan göra och ska göra som är bra för oss, men den djupaste meningen till varför vi finns är för att lära känna honom som är anledningen till varför vi finns. Det är först när vi lär känna honom som vårt sökande mättas och vi hittar hem. Genom Jesus kan vi komma till Gud och få leva våra liv som det var tänkt från början, med hopp och mening.

Jesus själv säger:

Om du bara visste den glädje och den frihet som Gud vill att du ska få uppleva. Men för att få tag på det måste vi släppa kontrollen och inte längre leva våra liv för oss själva utan för att lära känna Gud. Allt kommer inte bli enkelt bara för att man har en relation med Gud, vi möter alla svårigheter i livet men Gud kommer att hjälpa till i alla de situationerna, det kan du lita på.

Ja normalt sett talar jag aldrig om min egen tro, men ibland drivs man av andra sidan att lätta upp och säga som det är, att visa världen att man kan förlita sig på det goda och hoppas och be att livet skall skänka någonting gott.

   Kram på er alla fina vänner <3 och bloggläsare.

Just nu ligger det fokus på min döde son Kim och i det samma hamnar det ett fokus på mig. Så jag skall börja direkt med att ge er en liten redovisning gällande de frågor som kommer att viskas om bakom ryggen i samband med det här.
Nej, jag tjänar inga pengar på att vara med!
Nej, jag är inte ute efter ett kändisskap och nej det finns inga baktankar gällande att tala om Kim. Den enda betalning som utgår till mig är ett signerat exemplar av boken "våra älskade orkade inte leva".
Så nu när det är utagerat kan vi väl prata om syftet i vilket omtanke bär huvudsyftet. Att ge av sitt eget inre för att hjälpa andra att känna gemenskap i det svåraste man kan drabbas av nämligen självmord genom någon nära anhörig.
Det finns allt för lite böcker eller hjälporganisationer som fångar upp syskon och föräldrar eller andra anhöriga mitt i en sådan livskris som detta innebär.

Det som förvånar mig är att man tror sig veta så mycket om människor, angående deras liv, tankar, relationer och mycket mer. Man är helt enkelt specialister och tydligen har man inbyggda licenser för att raskt döma och peka ut individer som skyldiga i ett självmord.
Lektion ett: lyssna lite på ordet det skriker ut att man självvalt att göra det.
Jag ombads redan igår att lämna min son i fred, låta han vila i frid. Kvinnan som kom med dettaa yttrande har inte tagit del i hans död och knappast i hans liv heller och trots detta fälldes den elaka kommentaren att vi borde älskat honom så när han levde som vi gör nu. Kvinnan var också trots sin otroliga kärlek till mitt barn helt utebliven från hans begravning med ursäkten att hon inte orkade närvara.
Nej, kanske orkade hon inte det, men jag var där. Jag begravde mitt barn, jag ordnade mitt älskade barns begravning. Jag tvingades att orka. Det kallas KÄRLEK.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara säga att väldigt få människor har haft insyn i våra liv, ni har trott er veta saker och gottat er på det, lyssnat till skvaller. Nu är det slut på det. Ni vet ingenting, ni tog inte del i våra iv. Faktum är att ni fanns inte där, så enkelt är det. Det betyder att ni inte har en endaste ringa aning om vår relation till varandra, våra hemförhållanden, ni vet inte vad vi talade om eller hur ofta vi kramades eller gjorde andra saker. Ni vet faktiskt ingenting om vad vi gjorde tillsammans, men ändå är ni snabba att döma ut och då främst mig som mor.

   Att ni satte ut mig som en rutten mamma som inte borde ha rätt att leva osv...
Jag skriver det här eftersom det allra första påhoppet kom igår från kvinnan som nästan aldrig tagit del av hans svårigheter utan funnits där i små glimtar när det passade henne och då saker inte var besvärliga så då talar vi om en timma här och där spridda under hans uppväxt.

Jag har inte gått ut med vår historia för att skapa nya påhopp utan för att hjälpa andra som själva drabbats av självmord eller tankar på att göra detta mot sig själv. För mig är tanken är att om ni vet vem min son är så lever han vidare och det är mitt stora mål i livet och har varit det sedan dödsbudet kom för fyra år sedan,

Så för er andra som har tankar på att döma utifrån era uppfattningar, det är bäst ni skaffar hållbara fakta den här gången för det blir polisanmälan på allting. Ni fanns inte i Kims liv, eller så var ni där ett kort ögonblick och ändå anser ni er ha rätten att uttala er och att döma. Ni vet ingenting om våra liv.
Ett par frågor. Bodde ni i vårt hem? Var ni där varje dag, eller var ni med oss ut på våra upptäckarresor, tittade på vikingagravar, for runt på finngårdar, fiskade etc.. Slet ni med skolarbeten, var ni med på BUP eller kanske satt ni på alla otaliga skolmöten? Tvättade ni hans kläder? följde ni med I hans musikvärld HIP HOP, fotade ni grafittin ihop med honom?
Nej jag trodde väl inte det, ni fanns inte i våra liv och ändå skrek ni om att jag var skyldig till min sons död. Ni har satt er själva på väldigt höga piedestaler och allt detta för att visa omvärlden hur värdelös jag var i min mammaroll. Inte ok, inte ok !
Ni fanns inte i hans vardag, det fanns jag i 15 av hans 17 år. Nästan 16 om jag skall vara korrekt eftersom han skulle till att fylla 18 strax efter sin död.

Det värsta av allt i den här sorgliga historien är att jag inte förstår ert behov av att hata, ert behov av att styra mitt liv eller syskonens tankar och känslor efter Kims bortgång. Det är så fruktansvärt fel det ni hållit på med och ärligt talat det är faktiskt oförlåtligt och det är skälet till att mina dörrar aldrig någonsin kommer öppnas upp till er igen.
Kim var värd så mycket bättre, han hade behövt känna all den kärlek och omtanke som ni hela tiden utger er att alltid ha gett honom, till trots att ni aldrig fanns där eller engagerade er i vem Kim var eller vilka behov han hade i sitt liv!

För mig är känslan att känna mig säker hemma viktig, valen är att ha ett bra dörrlås och goda samt vaksamma grannar som kan hålla utkik om jag reser bort.

Visst har jag tänkt på att sätta in en larmanordning, men på samma gång har ju detta gett mig en känsla av att vara utsatt på riktigt istället för att tvärsom känna mig trygg då det bygger på rädslan för att drabbas av ett brott.

   Dumt kan väl tyckas men, jag vill ju så gärna tro allt gott om mina medmänniskor även om jag är fullt medveten om att samhällsklimatet hela tiden ökar och att risken för att drabbas av inbrott blir större och större, ju sämre folk får det ekonomiskt. 

   På landsorten där jag bor kan man ju dessutom arbeta mer ostört än inne i  större bostadsområden så kanske måste jag göra en omvärdering gällande att känna mig säker i mitt hem.

Kanske är det ändå så att ett larm kan vara en liten investering för en stor trygghet, eller vad säger ni?