På sorgens hav

jag rider ut en storm

Det piskar och sliter

det i mitt inre svider

Molnen blir svarta

jag kan inte längre fatta

Du är borta, död

Smärtan är enorm.

Nu hotar allt i denna stund

jag guppar upp och ned på sorgens hav

Dyker och försvinner,

kommer upp igen

Sorgen är så svår,

andra som inte förstår

Du sonen min är borta

allt är över

Och jag,

Seglar vidare på sorgens hav.

© Tove Birkeland Brandt

Precis så känns mitt hjärta, det är så svårt att tänka på dig och det du gjort.

Har försökt förstå, varför unga killar tar sitt liv, jag har läst en del ute på nätet, hamnade på flashback och där låg det en film med en kille som hänger sig i direktsändning, hur kan man låta något sådant ligga kvar, fruktansvärt. Tänker man inte ett dugg på hans anhöriga. Mitt hjärta blöder för dem, jag vet precis vad de går igenom och det räcker med att mista sitt barn, man ska inte behöva uppleva det också.

Jag såg, jag mår illa och jag tänker på dig Kim, tänker på vad du gjort ldig själv illa vännen, jag kan ju aldrig få dig tillbaka men så många barn som gör som dig, det måste få ett stopp, hur ska livet någonsin bli det samma, hur ska man kunna bli hel igen.

Det är fruktansvärt, känner sådan förtvivlan och sådan ångest över hur allt gått, att du tagit ditt eget liv, jag älskar dig av hela hjärta men vad hjälpte det dig.

Hur kunde du ta och göra så?

Vet inte hur jag ska komma vidare i mitt liv, hur jag ska finna glädjen och viljan igen, hur ska man göra det, säg mig det Kim.

Vet du hur orättvist detta är, att lämna oss kvar som spillror. Du är borta, jag får aldrig mera se dig le, jag lider varenda vaken secund, hur ska jag kunna acceptera att du tog ditt liv, du som var minstingen min, älskade barn.

Jag vet att du fått frid, men frågan är från vad?

Varför sa du inte bara något enda, varför fick vi inte möjligheten att göra allting bra.

Vi älskar dig faktiskt och vi vill du ska ha det bra, nu kanske du har funnit frid och vi andra plågas av ångest och tankar så svåra.

Det går inte komma ifrån att vi vill ha dig här med oss, men det är ju försent, alldeles försent, varför gjorde du så.

Jag är tom, orkar inte mera just nu, tänker på dig, saknar, sörjer känner förtvivlan...

Älskar dig! Mamma

<iframe title="YouTube video player" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/Hlylo0Ri7rw" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

<iframe title="YouTube video player" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/ZyreTKh9bqU" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Snön öser ned utanför, deprimerande, jag vill det ska gå mot våren så jag får plantera en klätterros till dig, göra en plats att vara och minnas dig i fridfullhet, där jag kan sätta ut ett ljus till dig och för varje ros som blommar tänka på minnen av dig och aldrig ska jag någonsin glömma något om dig. Saknar dig så mycket, tänker på det som jag trott skulle komma, sörjer över det som aldrig kan bli för oss nu, att se dig bli pappa, att se dig skaffa lägenhet att se dig bli en man, du valde ju att bli en tonåring. Jag bävar så för din födelsedag som närmar sig med stormsteg nu, det känns så svårt att veta att vi aldrig mer får se dig le över paketen du öppnar, att inte längre se din glädje över allt runt omkring dig, men jag vill ju inte att just den dagen ska vara en sorgens dag, Jag vill ju fira att du föddes DENNA DAG, för du kom som en gåva till mig den 16 februari -93 och jag var så stolt över att vara din mamma, jag är fortsatt stolt, jag älskar dig lika mycket fast du valt att gå vidare, jag saknar dig i varje fiber av min kropp.

Du fyllde livet, med skratt och med gråt, du fyllde livet med mening, jag trodde detta var för evigt men så lite jag förstod att du bara var en ängel till låns.

Så svårt det är att acceptera att du är borta, att jag får vänta nu på att se dig en dag, den dag jag tar mitt sista andetag.

Älskade kim jag hoppas och ber att du kan se hur jag ler, att du var helt underbar, du var min son och för det är jag glad.

Jag hoppas du kan stanna, att du kan fylla mina tankar, mitt tomrum, min saknad med kärlek, att du kan vara med mig i livet och hjälpa mig att orka.

Jag älskar dig i evigheten tills jag når mitt sista andetag. För vi ses igen, det är mitt enda svar.

Hur det kunde bli så här är frågan utan svar, hur kunde du väla att gå att lämna oss kvar, du fann ju kärleken och hade så mycket kvar, så många älskar dig, dina syskon, jag och VI alla vill HA DIG KVAR.

Livet är svårt och outgrundligt men någon mening måste det vara att du inte är kvar, någon mening måste det vara att du for iväg till Nangijala före din tid.

Vi hade dig till låns, tänk om vi bara hade fått veta det i förväg, om du bara låtit oss veta så hade vi kramat dig tills allt försvann, vi hade kunnat prata om allt så smärtan försvann, men du gav oss ingen chans.

Nu sitter vi här och sörjer. Hoppas du funnit frid älskade sonen min, hoppas allt var som du trodde, jag hoppas så att du springer där på ängar av gräs och att du tar emot mig den dagen jag kommer efter. Älskad tills mitt sista andetag.

Mamma

När jag dör är jag alls inte borta
fast min kropp blivit till mull
Min vän, ty med allt som susar och sjunger
skall jag komma tillbaka igen.

Genom fåglarnas kvitter i träden
genom fjärilars fladdrande slag
Genom flingornas dans på er ruta
skall jag ge er en hälsning var dag.

Och när björkarna spricker om våren
och ni känner en varmare vind
skall ni ana min själs odödlighet
när jag dunlätt kysser er kind.

Och då vet ni: Jag är inte borta
nej mer nära än ni kan förstå
Genom allt som susar och sjunger
skall min hälsning med kärlek er nå.

Dikt
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig. Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära. Allt är väl.

Nu har jag skapat en ny minnessida i väntan på att eviga minnen skall starta upp igen, sidan finner ni här:

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Så tyst allt är, så tom jag känner mig. Vill du ska höra av dig, att du ska skriva till mig, prata, visa mig saker du gjort, men allt är så förbaskat tyst. Jag vet ju att du inte kan göra det längre, men jag hoppas i alla fall att det ska ske.

Om du ändå hade stannat kvar älskade lilla Kim, om du ändå hade sagt något till mig om hur du kände dig, bara något så hade jag ju hjälpt dig, varför sa du ingenting?

Nu sitter jag här, mina tankar vilar hos dig, jag har tänt ditt ljus, tittar in i dess låga och drömmer mig bort till dig.

Jag hoppas du funnit frid  men att du kan se oss som är kvar, oss som sörjer dig varenda dag. Jag vill att du ger mig din närhet, att du stannar i mitt liv, du har ju din plats i mitt hjärta, den biten den äger ju du, egentligen undrar jag varför man säger hjärtat när känslorna känns i hela kroppen.

Så mycket konstiga tankar, så ensamt det är allting, så stor smärtan är att förlora dig Kim och varenda dag frågar jag mig, VARFÖR?

Jag frågar mig OM...

Inget kan göra livet det samma igen, så mycket vi gått igenom i detta livet och ändå kunde det inte räcka med elände, du var tvungen att GÅ, snälla lilla Kim varför gjorde du så?

Försöker att andas, att äta, att sova och att vänta på att tiden kanske kan göra det lättare, dagarna går framåt hela tiden men för mig hände det i alla fall igår.

Du är borta, långt , långt borta, du är DÖD och jag kan ju inte krama dig mera, jag kan inte höra dig skratta eller se dig le, jag tittar på korten jag lagt i ditt minnesalbum, jag minns allt om och om igen.

Du var en skatt mitt hjärta, snälla varför kan du inte bara komma hem igen.

Stanna hos mig Kimpan, jag behöver dig så i mitt liv, jag älskar dig, jag saknar dig, jag sörjer dig varenda vaken stund av mitt liv.

Mamma

Ja nu har jag skottat snön så det är väg till parkeringen igen, jag har skrivit papper till Tingsrätten, skrivit till försäkringskassan, satt på köttet så det får koka i grytan och även fått på en tvätt igen, Ståles kockjacka så han får att byta med.

Så skönt det var att få en gnutta ork och att inte bara sitta och gråta och tänka, förlåt ,mig Kim men det kändes befriande.

jag har pratat med Laila och mitt lilla goa barnbarn är nu färdigutredd och har fått sin dagnos idag, så skönt för henne som mamma att veta att ingen kan klandra henne igen för att han är vild av sig, han har ADHD med lite autistiska drag. Förklarar ju verkligen allt detta, hans svårigheter att koncentrera sig på saker och de svårigheter ni hade Kim att komma överrens under längre tider. Men han är en riktig raring våran Gabbe och jag vet att du älskade alla de små över allt på jorden, men nu kanske han slipper gå igenom en massa hårda krav och kan få bättre hjälp i livet, så skönt.

Jag som mormor känner att detta är en befrielse, folk som tittat ned på min dotter, tyckt att hon inte kan ta reda på sin son, nu kanske alla kan vara tysta och förstå att det inte är lätt alla gånger.

Saknar dig så Kimpan, det är så oerhört tomt i mitt liv utan dig men idag tror jag du ger mig kraft, det var som att det skedde något för en timma sedan, jag kände en gnutta liv, en konstig glädje men ändå en sådan svår sorg och saknad, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag är övertygad att jag känner din kärlek idag <3

Min dikt till dig min älskade son

Om tid kunde köpas,

skulle jag köpa tiden med dig

Om drömmar kunde köpas,

skulle jag köpa alla drömmar med dig

Om liv kunde köpas

Skulle jag köpa det till dig

Om , om kunde köpas

skulle jag köpa alla om, om DIG.

Jag älskar dig Kim i all evighet och ingen kan ta det ifrån mig eller oss min ängel, kärlekens band är starkt, du var mig till låns, det bästa lån en mor kan få, inte nog länge men den bästa kärleksgåva jag kunnat få, jag är så stolt och lycklig att du funnits i mitt liv och alltid kommer kälekens band att bestå för oss två.

Jag önskar så att man kunde köpa tid, att jag kunde få dig tillbaka, det smärtar så att det inte går, men jag känner din kärlek idag, älskade son och jag gråter av lycka en stund. Jag hoppas så att livet du hoppat till är i Nangijala och att du har det bra, att du kan springa på ängar med Rocko, värmas i solen, bada och älska tanken på oss du lämnat kvar. Jag vill av hela mitt hjärta att det ska vara så, att vi ses igen vi två, för det smärtar mig så att du gått vidare, att jag inte längre kan få krama dig, skratta med dig, känna med dig, glädjas med dig. Herregud Kim varför gjorde du så?

Tårarna rinner, jag saknar dig så...

<3 Mamma