Sitter som vanligt här vid datorn och tänker på saker, på de stora frågorna, på döden som man aldrig talar om, man borde införa det på skolschemat, man borde lära ut hur man kan hjälpa i sorgearbete, man borde prata mera om döden och om självmord, man borde verkligen tala om hur det blir för efterlevande efter att någon som står en nära tar själmord. Varför undviker man att prata om detta, det kan ju faktiskt göra så att många unga slutar tänka på självmord som en lösning, det är viktigt. Jag tänker på om man istället fick en chans att prata öppet om saker att det då kanske skulle förändra allting och att om mann hade detta ämne på skolorna samt även mobbing, hur det kan förhindras, hur man ska vara mot varandra och att det kan ta så svårt att det leder till självmord och att detta i så fall är likvärdigt med mord, man måste få ungdomar att förstå, barn att förstå. Varför är det bara tyst? Varför gör man ingenting? Det måste bli självklart att det skall vara en nollvision för självmord!!!

Det löser ju ingenting, man krossar alla som hållit en kär så som Kim nu gjort med oss alla, det är så fel. Man ska ha hjälp om man inte mår bra och det är allas skyldighet att se till att man mår bra för alla gemensamt kan förändra allting. För Kim är det försent nu, men vad gjorde kommunen, vad gjorde skolan och dess personal, kan någon säga mig detta? Varför följde man inte upp hur Kim hade det? Varför sa man ingenting? Varför bodde inte Kim på den plats han skulle bo, med vilken rätt tillät kommunen detta? Så många frågor som sitter i mitt inre och inga svar, hur kunde man gå över huvudet på den som var vårdnadshavare? Min son betydde allt, jag ville han skulle ha det bra, varför fick jag då inte veta att han mådde dåligt?

Min lilla kille är borta nu och jag kan inget göra mer, bara gråta, sörja och sakna honom, mitt liv tog en vändning den 2 januari 2011, det stannade, MIN SON ÄR DÖD och vad är livet värt efter det?

Jag har så många frågor, men jag har inga svar, jag saknar min son, jag lever i minnen, jag försöker hålla honom levande om så bara för sekunder i taget, genom en bild eller ett minne, en tanke som snabbt flyr vidare. Hur ska man orka leva utan sitt barn?

Man måste ta livet på allvar, sluta leka, alla måste ha ett ansvar och det är ingen lösning att ta sitt liv, man krossar alla som blir kvar, tänk efter om och om igen om du har en sådan tanke, sök hjälp, prata med någon direkt det finns hjälp att få och i morgon så kanske livet är bara solsken igen, snälla gör livet värt att leva, alla bidrar vi med kärlek till jorden och alla sätter sina spår i andra människors inre att försvinna skapar ärr, sår som inte vill läka igen. Gör det inte!!

Låt min sons självmord bli eran vändning, låt honom inte ha dött i onödan. Jag och många andra vill hjälpa, bara att Ni säger HJÄLP!

Goa barnbarnet Gabriel blev firad av oss i familjen i dag och han gillade sina presenter, vi hade köpt ritpapper och nyhetens nyhet gelekritor och ett 10 pack med micropopcorn, så det varar ett tag och så köpte vi fikabröd och gjorde små bakelser till honom. Han är så go och rar, ja han blir ju 6 år först i morgon men då jobbar maken så  vi fick ta det idag. Han skrev sitt namn själv, stora killen börjar ju snart förskolan.

Ja det är tomt, stämningen är inte längre den samma när inte du finns på plats, på något sätt fick du igång samtalen men nu är det stakigt och tyst och jag tänker mest på dig hela tiden. Jag vet ju att egentligen så är det inte bra, att det fortsätter så men jag vill att du ska finnas kvar, jag är så rädd att släppa taget bara för en stund för då kan du verkligen försvinna, jag menar FÖRSVINNA, nu är du ju död men om jag håller hårt i tanken så finns du ju kvar hos mig i alla fall. Jag låter förmodligen inte klok när jag säger så här men det är så jag känner, det är så jag ser på det. Vi hade behövt dig på Gabriels kalas, du var bra på att roa barnen, det är så nedstämt allting sedan du försvann från oss, vi  är stela, vi är som uppvevade dockor, vi gör det som förväntas av oss och sedan är det inget mer, jag vet inte men det känns inte som det var det här du ville oss.

Du som alltid ville att vi skulle må bra, vi som fanns runt dig och så gör vi inte det i alla fall, det är att leva tvärsemot vad du önskade men jag orkar inte.

Ett par timmar borta ifrån datorn och paniken kommer, jag vill skriva för då ser jag dig, jag pratar med dig igen och det är viktigt att kunna göra det.

Jag fick min uppsägning idag med 1 månads uppsägningstid, tjoho... men jag har förtur på återanställning på Dömle så det kommer jag att vidhålla, det var min arbetsplats och jag gav dem allt, skulle tro även Dig.

Om jag inte jobbat så förbaskat mycket hade jag kanske haft tid att vara mera hörsam, kanske hade jag fattat vad som var på väg att hända. jag vet ju att det inte finns några garantier för att det var så men det finns en liten chans att det var så och det plågar mig. Att sedan bli uppsagd strax därefter, ja du då kan det innebära att jag offrade dig för ett ställe där de kursar och jag får gå, så lätt ska det inte vara. Jag ska åberopa mina rättigheter lilla gubben.

Om livet kunde vara lite mildare någon gång, jag älskade dig så otroligt mycket och du försvinner för mig, jag fick ordna din begravning istället för att gå ut på restaurang då du blev 18 år gammal, det är inte så det skulle vara. Tänk om livet kunnat vara som att man skrev en bok, när det bär av åt fel håll skulle det bara vara att sudda och börja om igen. vad ska jag göra i resten av mitt liv utan Dig, det känns så länge tills jag ska komma efter och får träffa dig igen älskade Kimpan och på samma gång känns det som om tiden är knapp, jag vet inte hur jag ska beskriva mina tankar och så längre, jag är rädd för att inte hinna med framtiden och på samma gång saknar jag dig och det känns som en evighet att vänta på att återförenas, men mitt liv berör andra, mitt liv är viktigt. Ditt liv var viktigt och då du tog ditt beslut att lämna oss krossade du så många hjärtan i din omgivning, mitt älskade lilla barn, du förstod nog inte hur älskad du var det kan du ju inte ha gjort för då hade det inte varit ett val att ta sitt liv. Nu står man här, lämnad, totalt krossad och livet är en enda stor uppförsbacke.

Jag kämpar verkligen för en framtid, jag kämpar varenda dag, det är en kamp som är så svår. Din syster Helena börjar bli rund om magen nu och ditt syskonbarn väntas komma i maj, hon hade behövt dig, din axel att gråta emot och dina värmande ord. Jag gör tafatta försök att ta din plats, men så klart går inte det, du var ju Kim, killen med guldhjärtat, hennes älskade bror.

Jag önskar så att jag kunde köpa mig tid, men det går inte. Du är i mina tankar hela tiden och jag saknar dig så det känns som att jag ska tappa vettet ibland.

Hur kunde du bara göra så här mot oss? Varför?

Skall ta och försöka värma på lite mat åt oss nu, koppla av med Ståle, jag behöver verkligen koppla av.  Gabriel verkade i alla fall nöjd då vi kom och Gratulerade honom idag och det känns skönt att man kan glädja någon mitt i sorgen. Älskar dig Kim, så mycket mer än du någonsin får veta.

Mamma

Idag skall vi åka en tur till gabriel och gratta honom, han fyller 6 år i morgon lilla killen börjar bli stor nu, det är plågsamt att du inte är där med oss för att fira honom. Gabriel älskade verkligen dig och att du spelade spel med honom, fanns där i hans liv, fanns där för honom. Han behövde dig, du var hans stora idol, din systerson. Men nu får vi försöka fira själva, göra hans dag fin och visst kan vi det men du satte liksom lite guldkant på tillvaron.

Ja det är nu 1 månad och 22 dagar sedan du tog ditt liv, jag vet inte varför jag räknar, det gör ju faktiskt ingen skillnad men på något konstigt sätt känns det viktigt för mig att göra det så jag fortsätter. Varför lilla vän gjorde du det?

Det är så konstigt här utan dig, jag vet inte hur jag ska säga, det är så att du tog betydelsen med på din färd, jag försöker hela tiden att förstå, att ta reda på hur du faktiskt måste ha mått när du gick så långt. Tänk om vi bara kunde få mera tid, du och jag, för det är så mycket vi inte hunnit med att göra, det känns så orättvist. jag satt med block och penna igår och försökte komma ihåg saker vi gjort tillsammans för att skriva ned dem, men det är fetvadd i mitt huvud, totalt utan innehåll, tog du med dig detta också på din resa? Jag vill ju göra en bok om dig, varför kommer jag inte ihåg allting  eller varför kommer jag inte ihåg någonting. Jag har bilder, frekvenser, men jag är avtrubbad älskade lilla Kim. Åhh jag hade behövt dig, du var en sådan styrka älskade sonen min, du trodde nog inte att det var så men du var en riktig stöttepelare. Jag har nog aldrig låtit omvärlden veta hur mycket du betydde, jag var alltid så rädd att det skulle skapa konflikter, att andra skulle känna sig mindre älskade, att de skulle känna sig stötta. Jag skämde bort dig så fort jag fick tillfälle, jag stoppade till dig små slantar, du var som mig, vi var så lika. Vi förstod varndra, trodde jag tills du tog ditt liv och krossade Mig.

Nu känner jag mig ensam, rådvill utan dig, du var ju min son men också min goe lille vän. Vi pratade om datorer, visade varandra saker vi gjort, vi hade en länk och nu är den bruten. Jag tappade framtiden, du är borta. Jag förstår inte längre någonting. Jag vet att jag måste ta mig samman, jag vet att livet måste gå vidare men herregud, jag vet inte längre hur, jag saknar dig. Det är tomt, jag är bara ett skal, hur kunde det bli så?

Du var en på miljarden * och nu finns du inte mera, vi fick alldeles för lite tid, du raderade våran framtid och jag står kvar vid en stängd dörr.

Jag måste vänta tills min död kommer för att få en fortsättning och det är orättvist för jag älskar Dig.

Ska försöka hitta fina tankar idag, för jag ska ju fira sitt syskonbarn och han är värd bättre än ett ledset ansikte, han har sett så många av dem nu, han skall firas lilla knodden och vi skall vara lyckliga idag. Åh, om man kunnat vrida tiden tillbaka och få tillbaka Dig..

Mamma

Jag har förstått att vi alla sörjer på våra egna sätt, alla har olika saker inombords. Jag sörjer hårt och straffar mig själv så ofta jag bara kan, ja inte medvetet men jag gör det i alla fall, jag plågar mig så mycket jag orkar. När Kim tog livet av sig rämnade mitt liv helt enkelt och jag blev påflugen av massor av människor, de dömde mig, de tyckte det var mitt fel att Kim dött. Kim valde själv att dö och hade jag anat minsta lilla hade jag tvingat in honom på BUP så det inte skulle hänt, men jag visste inte, jag kunde inget göra, jag förstod ju inget och det är just detta som gör det så bra att plåga mig själv med. Jag torterar mitt inre, jag är en urusel mamma som inget såg, jag fanns inte där när han behövde mig,  i mina klarare stunder kan jag dock se allt jag faktiskt har gjort för honom, men det är inte många av de stunderna just nu så istället får demonen inombord ta fäste. Jag hatar mig själv varenda dag för att jag svikit min son, jag borde ju ha fattat, vilken jävla människa är jag? Han är borta nu och jag är kvar. Ja och så här fortsätter det, ett krig inuti mitt huvud.

Jag vill ställa mig upp och skrika -JAG ÄLSKAR DIG KIM; KOM TILLBAKA

men jag vet ju att så kan det ju ändå inte bli. Så mycket fel man gör som förälder, så många saker man menar väl och ändå blir det inget annat än fel, det är inte lätt att vara mamma speciellt inte då ens barn har tagit sitt liv. Jag känner mig misslyckad som människa, som mamma, Värdelös faktiskt. Tankar som vad gör jag här när du gått, varför är jag kvar och du är död, dagarna fylls av tankar, jag har tid just nu att tänka. Jag funderar så ofta på vad kim tänkte, vad Kim kände. Om han led? Det surrar som arga bin, mina tankar alltså och jag finner absolut inga svar. Jag känner mig ensam, det känns som om ingen förstår min förtvivlan, eller hur jag mår. kvittar ju om man säger till mig att du är en jättebra mamma för då kontrar jag och säger: Är jag? Då hade väl Kim levt nu.

Jag vet ju så väl med mig i mitt intellekt att detta var något Kim gjorde, något han planerade och vi skulle inget veta men det emotionella säger annat, jag borde ju ha fattat, han mådde ju uppenbart inte bra.

Det är så omänskligt, så svårt att mista sitt barn, man fattar det inte förrän man står där en dag, allt blir så kallt, allt är försent. det finns så mycket man velat hinna, så mycket man velat ha sagt men nu finns inte tiden längre. Det är FÖR SENT!!

Jag vet inte om man någonsin kan repa sig igen. Man blir så rädd att mista någon mer, man blir rädd att tiden ska försvinna, att man inte ska hinna med något mer. Man lever, men i ett vacum. Sorgen är hård och obarmhärtig, det är en bödel som sveper klingan i det inre.

Mitt barn är borta, finns inte mer.

Kan du höra min röst
där du är
är det vinter sommar eller höst
i din värld
kan du höra mina skrik
hur jag ropar på dig
kan du känna min kärlek
hur jag saknar dig hos mig

Kan du känna mina tårar
på din kind
kan du känna stormen
mitt hjärtas vind
det är saknaden jag känner
för dig
det är längtan som bränner
inom mig

Hörde du mina rop
när de grävde en stor grop
när någon rev ut mitt hjärta
och min själ
de sa nu skulle du få flyga fritt
ovan där

saknar din röst
snälla ge mig tröst
som du gjorde då
när du fanns här
nu känns allting bara mörkt o kallt
här i min egen sfär

Ingen som förstår
ingen som lyssnar
så fort jag försöker förklara
min saknad
de bara tystnar
och går
gör så ont i min sår
när ska de gå över
jag inte förstår

Hur ska jag kunna leva utan dig
när du var hela min värld för mig
vi hade byggt ett liv du och jag
men vad händer nu
finns ingen morgondag

Kan du höra min röst
ovan där
känner du min saknad
du är mig så kär
aldrig kommer jag glömma
den fina tid vi fick
även om den var för kort
vill jag bara drömma mig bort
tills det är du och jag igen
känner du saknaden
kärleken
borta är du och framtiden...

En underbar vän skrev denna på min netlog sida och jag var bara tvungen att förmedla den till er alla, den är så vacker. Kram på er alla läsare.

Jag har  tänkt på dig, ja det gör jag ju mest hela tiden men jag har så svårt att acceptera att du är borta. jag försöker komma igång och meditera igen, det har ju hjälpt mig förr och jag hoppas det skall hjälpa mig igen. Jag läser en bok Meditation och relationer eller Meditationens kraft heter boken för att vara korrekt. Jag fann ett mantra för  accepterande:

Må jag acceptera fakta

Må jag låta bli att kämpa emot fakta

Må jag uppskatta det faktum att då en dörr stängs

öppnas en annan.

Må jag inte hemfalla åt harm,

klander och känslor av oförrätt.

Må jag kunna förlika mig med situationen.

Allt detta är ju sådant jag har behov av att göra men som jag just nu känner sådan frustration över att inte kunna. Du var min son och barn ska inte försvinna, det känns bara för jävligt, men kanske kan jag klara att lindra smärtan med meditationens hjälp, jag hoppas det för det är olidligt att känna saknaden du lämnat mig med. jag har så svårt att förlika mig med döden, att du har dött och att du valde detta själv. Hur ska jag kunna förstå det?

Solen skiner där ute vännen och snön gnistrar så vackert, över allt är det vitt.  Det heter ju vit som snö, när man är oskyldig.

Älskade lilla Kimpan jag saknar dig så mycket, du betydde så mycket i mitt liv och för mig i mitt inre, du var ju min underbare son och inget kan lindra smärtan av din bortgång.

Jag ska sätta mig och meditera, inte för att glömma utan för att stressa ned och minnas, dagar av solsken med dig, tider då jag var hel. och lycklig. Tider då vi var tillsammans och mådde bra, gud vad jag saknar det. Våran tid min son, du och jag...

Mamma

   Älskade kimpan, solen skiner och jag har varit och tänt ljus åt dig på minneslunden. Birgitta abedissan från possumgruppen var hit idag och hälsade på mig vi satt och pratade om meningen med Livet, ditt slut, tankar om det som skett och om min framtid, vi talade om döden. Kändes så skönt att tala med henne om allt detta. Hon tyckte min påtänkta minnesbok var en bra idé, att göra den till oss alla att se tillbaka i och att minnas Dig som du var, älskade barn, för att de små inte skall glömma vem du var och att du älskade dem. Jag saknar dig Kim varenda dag, från morgon till kväll och mina tankar är varma tankar om dig. Idag har vi varit ute och köpt presenter till Gabriel som fyller år 6 år blir han ju nu, han saknar dig stora killen, han sa en dag till Laila att han ska slita på den andra kepsen så att han kan bevara kepsen han fått av dig, för han vill inte den ska bli trasig, detta är hans dyrbaraste ägodel, hans minne av dig. De älskar Dig och det är svårt att förklara för dem att du gett dig av till himlen, Gabbe är ofta ledsen och gråter efter dig. Livet är bra underligt, det kan ju bara försvinna, poff så är det borta. Så skedde med dig och jag är så rädd att du skall upplösas i universum, bli borta helt, jag vill minnas och älska Dig och jag vill att alla andra skall göra det med mig, för Du Kim var en helt underbar son, en vacker människa i både hjärta och själ.
Du betydde så mycket, lämnade så många fotspår i vårt inre och nu har du blivit en ängel att vaka över oss alla, precis som i livet. Det är tunga tankar och känslor, att du tog ditt liv. Jag har så många gånger funderat på om du tänkte något på oss, eller gav du bara upp rätt och slätt, slutade du att bry dig, jag kan inte förstå hur man kan ta sitt liv. Hur kan man lämna det vackra i livet? Det finns så mycket att leva för även om livet i bland eller ofta är hårt och motigt, att man får slåss för sin överlevnad, så har det trots allt det svarta en ljus sida, bara man väntar ut det mörka. Man måste våga känna, våga ha det svårt för att uppskatta att ha det bra, det vet jag nu. Jag är så rädd om vartenda ögonblick jag kan må bra, men också rädd om sorgen som gör att jag kan känna differenserna i livet. Inget kan ta bort smärtan jag känner över att ha mist dig älskade Kim, men på samma gång kan jag känna hur mycket jag älskar dina syskon. Saknar Slisk, önskar så att han förstod att jag älskar honom och alltid har gjort det, men livet vill Inte att vi ska ha varndra, inte just nu och inte denna dag, kanske kan han fatta mod en dag att ta kontakt, att vilja veta, kanske vill han inte. Men dina systrar de vill och vi kämpar och hjälper varandra genom sorgen och glädjs över alla de dagar vi fick tillsammans med dig älskade lilla Kim. Du var deras lillebror, du var min son, nu har vi bara minnena kvar tillsammans. Vi försöker att vårda dem tillsammans. Vår idé om en minnesbok som skall handla om dig känns så bra, vi vill alla att du ska finnas kvar och på det sättet kommer du att göra det för oss, vi som älskade Dig. Vi kan se till att William, Kevin; Gabriel och Isabelle samt lilla knytet som kommer i år lär att känna dig som du var, att de minns dig för den du verkligen var.

Tiden går, men ingen skall få glömma att du fanns här på jorden med oss och att du var en kärleksfull och underbar kille.

Jag är så lycklig över att jag varit din mamma och jag är lycklig över att ha dina syskon och alla barnbarnen. Jag är lycklig över att jag mött kärleken i Ståle och att jag har min katt och min hund, jag har ett rikt liv och jag har Nicklas och Christian, mina bonusgrabbar även om de kan göra mig förbannad över att de inte hör av sig så ofta, så är de mina barn i mitt hjärta. Ja Kim, trots din svåra bortgång, trots all den saknad jag känner, den sorg som slagit mig i spillror kan jag inte annat än att känna att jag har ett rikt liv, visst är det en kamp om att överleva, både psykiskt och ekonomiskt men det är värt det för det är livet och jag lever. Du skulle inte lämnat oss, det var inte meningen, du skulle väntat ut mörkret och sett allt det ljusa och vackra med livet.

Nu får vi bära saknaden av dig i resten av våra liv, sorgen som får tårarna att trilla utmed våra kinder, eller tankarna att mörkna, vi kan inte göra något för dig mer fast vi så oändligt gärna vill. Du tog fel beslut. Vi tänder dina ljus, vi tänker på dig, vi väntar alla på en dag då vi får ses igen, men tills dess får du vänta för vi har ett liv att leva, vi måste... För så många har fått våra spår i deras inre och vi kan inte ge upp och låta dem sörja som vi sörjer dig.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, älskade Kim, saknaden är så mycket större än man någonsin tror, men bara tills vi ses igen...

Mamma

Jag tänker massor, hela tiden, massor av tankar. Vissa bra och vissa dåliga känns som att man försöker göra allt så fint för de som inte förtjänar det, ja livet är väl sådant. Allt detta försvar, jag är så trött på det. Men ja min pappa var glad över besöket och sina rosor som kommer att stå kvar i hans vas, ja han fick en bukett sidenrosor.

Vi åt mat och tårta och nu så är vi hemma igen, skönt. Borta bra men hemma bäst.

I bilen har vi lyssnat på ljudboken "Irene Huss", och man ser dem framför sig, bra bok fast jag kommer inte ihåg titeln just nu.

Nu ska vi ta oss en varsin liten pizza med parmaskinka på till kvällsmat och så blir det teve igen. Saknar dig vännen, andra förstår inte, de tror man kan skyla över det de gjort fel, ingen fanns där för dig då du levde men så många försöker visa att de brytt sig så väldigt mycket. Men vi vet att de aldrig fanns där. Det känns bara så förjävligt, ett spel för galleriet. De hade inte råd :-(. jag är så trött på hycklare, trött på lögnare. Jag älskade dig så mycket lilla hjärtat, du var en helt underbar son och det kvittar vad folk tror sig ha gjort så vet jag ändå att de aldrig fanns där för dig, om de hade varit där kanske kunde du ha levat nu. Kanske hade du orkat vidare, jag vet inte.

Det är så tomt här utan Dig, så litet livet blev och så ilsken jag blir på människor som inte bryr sig, eller ljuger eller håller svin om ryggen. Det är som att de spottar på dig, mig, alla oss som verkligen älskade Dig Kim och jag sitter här kvar med en sorg som håller på att kväva mig.

Alla tror att nu är du väl klar, han är borta... det klingar i mitt huvud, klar? Borta, ja det har ni rätt i det är just det som inte kan bli bra, DU är ju borta.

Tänk om du vetat hur konstigt allt skulle bli genom ditt beslut, om du vetat hur alla de som älskat dig fått lida, om du som var så omtänksam vetat hur alla skulle ljuga, hur kunde det bli så mitt älskade barn? Hur kunde man svika?

Ja det gör ingenting för jag klarar mig det vet du, jag har alltid klarat mig hur man än betett sig. Jag är så ledsen att jag inte klarat av att hålla Dig kvar här hos oss, att jag inte förstod hur du måste känt dig, att du saknade något viktigt i livet, men hur ledsen jag än är kan jag ju inget göra för att du skall må bra och komma tillbaka till oss, du tog ditt liv och jag kan inte få dig tillbaka igen. Jag måste ju acceptera att du är borta, men min hjärna säger att jag inte vill för du var min underbara son och min son skall leva, jag vill att du skall leva. Det är inte över för mig älskade Kim, inget kan någonsin gå över för mig, det är en livslång förlust.

Livet blir inte som man vill att det skall vara och det känns så svårt, jag trodde vi hade så mycket tid. All tid i världen och så var den bittra sanningen att vi faktiskt inte hade någon alls. Hur ska jag kunna acceptera detta?

Jag har alltid trott att den andra sidan finns, jag har alltid trott det finns något mer, så snälla Kim hjälp mig att fortsätta Tro, visa mig att du är här med mig, visa mig att du finns med i mitt liv. Hur ska jag som mamma kunna mäta hur mycket du betydde för mig, du föddes med betydelsen, du var ju allt, just du var DU, du var min grabb. Så mycket kärlek du gett mig kära barn, så rädd du var om mig och ändå lämnade du mig bara en dag, jag kan inte fatta detta.

Saknar dig tills jag kan komma efter för då hoppas jag vi ses igen. Älskar dig av hela mitt hjärta Kim...

Mamma