Så var det alla hjärtans dag och du är inte här för att fira, Sanna borde fått choklad av dig i dag eller geléhjärtan, kanske en ros men du är inte längre här för någon av oss. Älskade hjärtat så tungt detta känns för mig, jag kan inte fatta att du tog ditt liv så där, att du inte ville stanna hos oss som älskar dig. Jag borde inte gnälla på dig idag eftersom det är alla hjärtans dag, men det är just det du finns i mitt hjärta och det gör så fruktansvärt ont att du inte är med oss just Nu, just idag.

Jag ska laga en god middag idag till mig och Ståle, åka och handla lite, försöka tänka på de som är kvar här, men mina tankar flyr till dig i alla fall älskade lilla Kim.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde allt sluta så här, bara 2 dagar kvar nu tills du skulle fylla 18 år, jag fattar ingenting, jag trodde du såg fram emot den dagen. Jag vet att du planerade framtiden med Sanna och ändå lämnade du allt, det känns så konstigt. Ja du tog alla svaren med dig på din färd och lämnade alla frågorna osvarade, men jag ska inte gnälla på dig idag älskade hjärtat mitt.

Jag skall försöka ge dig Frid och så vill jag säga att du är i mitt hjärta alldeles extra mycket just IDAG för det är ju alla hjärtans dag.

Det är väldigt tomt, för du skickade alltid en hälsning via mobilen på alla hjärtans dag även om du var i samma rum och som din syster sa, du fanns alltid där för oss, du gjorde sådan skillnad i våra liv, var vi ledsna tröstade du, var vi glada så skrattade vi ihop, eller så var det en klapp på axeln, detta klarar vi, det fixar sig ska du se, men hur ska något fixa sig nu? Du har ju valt att bli en ängel, att sluta ditt liv och ge dig av från oss. Om du bara hade vetat hur mycket du betydde för oss alla, om du vetat hade du stannat då?

Nu sitter jag här i förtvivlan igen, med tankar som tär och det går inte idag för idag är det ju alla hjärtans dag, jag har tänt ett ljus åt dig på minnessidan, ett ljus på alla hjärtans dag som jag hoppas du ser och så ber jag dig älskade Kiimpan att vara med oss alla just idag, att ge oss ett tecken på att så är det för vi behöver dig så otroligt mycket en dag som idag.

Älskar och saknar dig till mitt sista andetag för då ses vi igen.

Mamma

Du ser så avslappnad ut, en bild som ger mitt hjärta en kram. jag ville bara säga att jag älskar dig, och att jag saknar dig så fruktansvärt mycket. 

Jag har lånat denna text från www.Ludmilla.se

Den var så betydelsefull och så mycket jag kände igen i texten så jag var bara tvungen att förmedla detta till andra och för mig själv att gå tillbaka och läsa igen.

Ludmilla skriver -Jag har läst en studie i BMC Psychiatry 2008, 8:26 In the aftermath of teenage suicide: A qualitative study of the psychosocial consequences for surviving family members där man har tittat på hur efterlevande vid tonårssuicid mår. Jag känner igen väldigt mycket.

Här kommer en sammanfattning (fritt översatt) på svenska:

Att en tonåring tar sitt liv upplevs som det ultimata straffet av familjemedlemmar, vänner och andra närstående personer. Familjen söker efter alla spår och tecken för att få tragedin att bli förståelig. Självanklagelser för att man varit en dålig förälder och borde ha kunnat förhindra det som har hänt är regel och tragedin kompliceras ytterligare genom det sociala stigmata som man drabbas av som närstående.

Sorgeprocessen efter suicid skiljer sig ordentligt från andra typer av förluster på flera sätt med förlängda sorgereaktioner och ensamhet, större skuldkänslor och kanske viktigast; det långa letandet efter orsaken till självmordet. Man har dock föreslagit att likheterna mellan sorg efter suicid och sorg efter att tonåringen dött i en olycka liknar varandra mer än skiljer. Båda inträffar plötsligt och man fick inte tillfälle att säga adjö.
…
Den här studien är baserad på 88 tonårssuicid som inträffade 1981-2000 i Sverige. Syftet med studien är att genom intervjuer få ökad förståelse för vad dessa familjer går igenom och på så sätt veta vilka frågor som man ska fokusera på i kommande studier. Medeltiden mellan intervjun och suicidet var 17 månader.
…
Resultat:
Det mest utmärkande som kom fram vid intervjun var sökandet efter ”varför?” vilket alla föräldrar fortfarande sysselsatte sig med. Det var extra tydligt när självmordet, som i åtta av dessa fall, kom som en ”blixt från en klar himmel”.

Nästan alla föräldrar uttryckte ilska för att de blivit lurade och berövade möjligheten att ge sitt stöd som förälder. Samtidigt hade de skuldkänslor för att de var så arga på någon som uppenbarligen mådde så dåligt. Den ”förbjudna” ilskan var ett stort problem.

I de två fall där man varit medveten om att självmord var en stor risk och levt med detta en tid, upplevde man lättnad eftersom man inte längre behövde vara orolig. Denna lättnad var dock svår att erkänna.

Många av de tonåringarna i studien levde i mycket stabila familjer vilket ökade förvirringen. Flera av de avlidna hade varit mycket sociala och presterade väl eller mycket väl i skolan. ”En stolthet för vilken förälder som helst”. Ofta kunde man se viss emotionell turbulens tiden innan som direkt före suicidet förvandlades till ett lugn som gjorde att föräldrarna vaggades i trygghet.

Familjerna tyckte att det var svårt att förstå varför helt normala tonårsproblem hade förvandlats till en fråga om liv och död. I backspegeln anklagar de sig för att inte ha sett det men kunde samtidigt se svårigheten i att vara tonårsförälder där man ska finna den optimala balansen mellan att ta aktiva beslut och samtidigt respektera barnet egna sätt att göra saker på. En vanlig kommentar var: ”Hur skulle vi kunna veta?”

6 av tonåringarna hade skrivit avskedsbrev men inget av dem gav någon närmare förklaring till orsaken. Vanliga meddelanden var ”Jag älskar er”, ”Förlåt mig”, ”Jag kan inte fortsätta leva”, ”Var inte arg på mig”, ”Försök att förlåta mig”. Två av breven innehöll instruktioner om hur saker skulle fördelas till syskon vilket många gånger upplevdes som obehagligt för dessa.

Påverkan på det dagliga livet
Även om lång tid hade gått sedan självmordet kämpade familjerna med att orka fortsätta. De som hade förlorat sitt enda barn hade största svårigheterna. Alla hade återgått till vardagen med mycket oro och ångest. Nästan alla föräldrar uttryckte att det skulle vara omöjligt att fortsätta sitt liv och reducerade målet till att överleva en dag i taget. Ingen hade haft en hel dag utan att tänka på den som dött. Somliga föräldrar funderade på att ta sitt liv själva, men bestämde sig för att låta bli med tanke på konsekvenserna för övriga familjemedlemmar. Faktum är dock att risken för ytterligare suicid i drabbade familjer är dubbelt så hög som i icke drabbade familjer.

Alla familjer var relativt oberörda av vad andra tyckte. Deras egna skuld-, skam- och självanklagande känslor överskuggade allt annat.
…

Stöd från omgivningen
De som fått stöd från sin släkt och vänner var väldigt tacksamma gentemot dem. Organisationen SPES hade för många en viktig roll. Men väldigt många familjer upplevde sig för snart blivit ensamna med sin sorg. De upplevde inte att stödet från omgivningen varit tillräckligt stort efter att chockfasen gått över. De kände att omgivningen förväntade sig av dem att glömma och gå vidare vilket ju är en omöjlighet. För att inte belasta omgivningen var det vanligt att familjerna isolerade sig från släkt och vänner varvid ännu större ensamhet upplevdes.

Det gnistrar av snön i träden här utanför, snön ligger tjock och tung, jag väntar på våren, så du kan komma till minneslunden I sunne och få din sista vila där. Jag saknar dig bara mer och mer för varenda dag som går, det är svårt.

Jag bär på en smärta, en förtvivlan och mitt inre bor i ett svart hål, man kunde lika gärna ha slitit av mig skinnet för det känns ändå som någon gjort det och badat mig i salt och ändå vet jag inte om detta beskriver smärtan nog påtagligt, orden räcker inte till.

Jag skriver och skriver för att inte följa din väg, jag försöker att tänka på alla runt omkring mig som behöver mig, jag försöker vara stark som man kallar det själv vill jag nog bara säga att jag försöker överleva.

Hur ska jag göra med din födelsedag? På Onsdag skulle du bli myndig, var detta ett skäl till att inte vilja gå vidare? Var du rädd för att bli vuxen, att ansvara för ditt eget? Jag vet ju inget Kim, jag förstår inte hur du kunde överge oss, för det var det du gjorde, du valde att ta ditt liv och du valde i samma ögonblick att ge oss evig smärta, tänkte du aldrig på detta?

Livet kan ju aldrig mera bli som det var, men kanske kan man lära sig att leva igen, jag mår allra bäst då Helena är med mig eller Laila, och vi pratar om dig om saker ni gjort, pratat om eller saker vi gjort tillsammans, då känns det som du lever en liten stund.

Men du gör ju inte det längre och det är så orättvist. Vi gråter i ensamheten, vi gråter av våra själars djup, älskade Kim varför gav du dig av?

Tankarna kommer och tankarna går, jag finner ingen ro, jag ser solen skina och jag kan inte ens le, allt jag kan glädjas över just nu är att just jag fick vara din mamma, just jag hade äran att föda dig, hade bara hoppats få se dig framåt i livet också.

Så mycket jag drömde om som nu bara blir drömmar,

Sorgen är så fruktansvärt svår att bära, hur ska jag orka ta stegen framåt när jag bara orkar blicka bakåt, mot dig älskade Kim. I morgon är det alla hjärtans dag och du var ett av mina hjärtan så jag måste önska dig frid denna dag, önskar så att du kan känna den kärlek som strömmar ut av oss, riktat mot dig för du betydde så fruktansvärt mycket för mig, för oss alla. Du släckte ljuset , inte bara för dig själv utan även för oss andra och vi är kvar och får famla oss fram.

Jag vet att jag ältar allt, men säg mig vad annat kan jag göra.

Vilken förbannat dålig mamma jag känner mig som, faktiskt så misslyckad det går att vara , jag älskade dig ändå lyckades jag inte göra så du kände dig trygg. Saknar dig hjärtat mitt och jag hoppas så att du kan vara med mig i min sorg och att en dag, då det är min tur då så ses vi igen, tills dess kommer jag sakna dig.

Underbart är kort läste jag någonstans, ditt liv blev kort och du var Underbar, du var min son.

Mamma

Älskade Kimpan idag kom Helena hem med barnen och Skinni, vi har haft det trevligt, pratat, promenerat, lagat mat och ätit tillsammans. Din syster mådde inte så bra idag, svårt att finna meningen med livet sedan du gav dig av, du var hennes vän, kanske till och med hennes enda. Det är så svårt att du lämnat oss, du var en trygghet så ung du var, jag var ute på din hemsida idag tänkte spara ner bilder men det gick inte alls det, för du har säkrat upp allting, men du hade bloggat en gång på sidan.

Det var liv i dina ord, jag saknar det, du skrev:

Ah LÖRDAG!! :) Ja den var ju kul o träffa ju slots guld där;)
De blev lite bilar och dricka. Jag o hassan drog ner till skolan o röjde lite.
Blev lite för mk röj xD men men men saker som man inte gör igen:)
sitter vid datan och lyssnar på NRJ Summer party 2010
02. Yolanda Be Cool vs DCup - We No Speak Americano
o blir snart film för då jag lånat fyra filmer:
Veronica Guerin - I SANNINGENS TJÄNST - Thriller
LONDON to BRIGHTON - Thriller
Coach Carter - Drama
Happy Texas - Action

Jag skulle göra vad som helst för att få ha dig här och nu, att få höra dig skratta igen. Vi känner en sådan förtvivlan och en sådan hopplöshet i att du är borta. Jag försöker trösta din syster men vad kan jag säga som kan lindra hennes sorg, när jag själv bär på sådan smärta. Älskade vännen, om du bara kunnat vara med oss här, vi hade löst allt.

Hon hade ju bara dig att anförtro sig åt, bara dig hon satte så högt pris på, bara dig som hon hade så kul med, jag har så svårt att fatta att du kunde ta steget och bara gå, att lämna oss kvar som spillror av vårt forna jag.

Du betydde alldeles för mycket för oss, snälla Kim, så otroligt mycket.

Vi tröstar varandra så gott det går, vi pratar om dig och vi bestämde idag att vi skall göra en minnesbok om dig, saker vi gjort tillsammans, upplevt med dig, din begravning, all glädje, all sorg, minnen, dikter. Vi skall scrappa den så den blir fin.

Vi ska göra så ingen glömmer dig. Älskade Kim jag ber dig av hela mitt hjärta om det är möjligt för dig att i anden stanna hos mig så gör det snälla för jag har aldrig behövt dig så mycket som nu när jag förtjänar det minst. Jag är så fruktansvärt ledsen att jag ínte lyssnade, att jag inte fattade hur du mådde, att du skulle göra så här. Jag kan inte förlåta mig själv, men jag hoppas du kan förlåta mig för att jag inte fanns där för dig när du behövde mig som bäst.

Jag ville dig så väl, men ändå blev allt bara fel, jag älskar dig tills mitt sista andetag älskade lilla Kim.

Vaka över oss, varka över dina syskon, vaka över Sanna och Nina så vet jag att allt blir bra. Du gav oss så mycket kärlek, vi tog den förgivet, förlåt oss för detta vi förstod inte bättre och tänkte aldrig på att det kan komma en dag då allt är försent, men det gjorde ju det och nu kan vi aldrig bli hela mer för du är inte med oss här.

Jag fann några bilder till men nu är det slut på dem tror jag, fast jag slutar nog aldrig att söka, det känns som de gör dig levande en stund.

Jag vill du skall leva, jag vill att du ska vara med oss. Snart kommer din stora dag, du skulle fylla 18 år den 16 februari, nu blir du aldrig 18, varför snälla Kim, varför?

Hur ska vi stå ut, jag ville ju leva precis som du, jag var så stolt över dig, över allt du kunde, du var så duktig och jag kände mig så tafatt då jag inte fattade det du höll på med, nu känns det som jag inte försökte nog mycket och nu är det försent.

Älskade lilla Kim hur kunde det gå så fel, hur kunde du som alltid var så glad dölja ditt innersta så väl att vi ingenting fattade och utan att du tog farväl.

Vi slits sönder av sorg.

Vi trodde du skulle vara gudfar till det kommande barnet, men det blev ju aldrig så, älskade Kim hur kunde du göra så.

Alla de små avgudade dig och de sörjer så små som de är, det gör så ont att se.

Så mycket smärta, så mycket tårar och ett liv som aldrig mer kan bli vad det var igen, jag saknar dig, mitt liv går bara ut på att sakna dig och att hata mig själv för att jag inte fattade hur dåligt du mådde. Den förlust som drabbat oss, den du lät oss känna har sönder oss helt.

I bland blir jag så arg på att du lämnat oss, att du inte tänkte på oss, de känslor vi skulle få tampas med, det är fel att göra det du gjorde och du kan ju aldrig göra det ogjort mer.

Men som vanligt önskar jag dig bara gott, jag vill att du skall ha funnit det du sökte och jag vill att vi ses igen, så fort jag andas färdigt är jag din igen.

Alla kramar i världen till dig, saknar dig. Mamma

Nu så Kim gick datorn igång efter mycket bråkande med den, jag bad dig hjälpa mig och tänka sig då gick den igång, nu lägger jag över mappar på ett minne och sedan hoppas jag finna bilder av dig där mitt hjärta. Så precis började solen att skina, så vackert, ett tecken att du är här, jag vet det. 

Jag vågar inte titta i mapparna ifall den skulle stanna igen, men jag ber dig att hålla den igång så jag hinner få ut sakerna ifrån den.

Både du och jag satt ju vid den i Spanien och härjade där inne, så helt omöjligt är det inte att det kan finnas något gemensamt där inuti.

Vad jag saknar den tiden Kim, saknar dig, det vi hade, våran mor och son relation som var så speciell, så underbar och som jag tror många var avundsjuka på.

Vi skulle alla ha stannat där i Spanien, vi skulle aldrig ha kommit hem då kanske du klarat dig, då kanske du valt att leva.

Jag tänker så mycket på allt vi gjort och allt vi haft tillsammans, det var så fint allting, hur ska jag stå ut med att vi inte kan göra något alls tillsammans mer, säg mig det kära Kim.

Hur ska jag kunna ta ett enda steg utan att sakna det vi gjort och nu inte kan göra mer?

varför sa du inget till mig, varför sa du inte att du mådde dåligt?

Dagarna går fortare än jag hinner med, för min hjärna är med dig. Hasr plockat fram mera bilder av dig, kom på att min gamla dator kanske innehöll en del och det gjorde den, jag blev så glad, är inte klar med den för den slår ju av sig hela tiden, lyssnar på Porta som du hade lagt in på min dator, spansk hip hop. Saknar dig, varför kan inte livet bara vara bra, varför kan du inte vara här med mig?

Mamma

Detta är en dikt jag skrivit idag.

Vinterns hårda tag

Nu viner vinterns hårda tag

kyla och snö yr runt i virvlande slag.

Här inne sitter jag,

utan att kunna le.

Så hårt livet kan vara.

Att din sång nu tystnat,

ditt hjärta slutat slå.

Du valde ditt öde,

du valde för oss då.

Säg mig älskade vännen

tänkte du då.

på dem du lämnat här,

tänkte du på smärtan och sorgen

vi alla skulle få.

Vintern viner, jag sitter här

Själen har frusit till is.

Lyckan försvann, du tog den med dig

bort till drömmarnas land.

(C) Tove Birkeland Brandt

Älskade barn, jag ältar det om och om igen, hur kunde du ta den utvägen.

Du hade så god kontakt med alla du hade kunnat prata med någon av oss, vi hade fixat det som var svårt, istället väljer du det enda som man inte kan göra något åt. Älskade KIM, varför gjorde du så.

Jag gråter, saknar dig och bara vet att livet aldrig mera kan bli vad det har varit, jag vill ju att du skall leva, jag ville fira din 18 års dag, men nu är du borta, du valde att dö istället. Du lämnade oss att sörja dig.

Hur ska man kunna bli hel igen? Jag har hörts säga att ju mera du älskat ju större blir sorgen, då kan jag säga nu att jag älskat dig mera än jag ens kunnat förstå för så ofattbart hårt smärtar det mig att du är borta. Allt du stod för är borta, jag vet inte ens hur jag skall kunna bevara dig, jag vet inte hur vi ska kunna göra så du finns kvar med oss.

Jag tänker på dig varenda dag, livet har mist en mening för mig- Att jag som din mamma skulle behöva begrava dig, du skulle ha levat förbi mig, varit lycklig, fått små barn och bara haft det bra, allt detta tog du bort, snälla Kim varför gjorde du så.

Om jag bara vetat vad som rörde sig inom dig, men du gav ingen en enda chans till att förstå, till att hjälpa, eller att få finnas.

Du tog ditt beslut och det smärtar att jag inte fick en chans att säga: jag vill du ska stanna för jag älskar dig, du är min son och inget ska vara dåligt för dig, jag vill du ska ha det bra, varför Kim kunde du inte låta oss fått en chans.

Varför tog du ditt liv?

Jag vet att jag ältar allt, om och om igen, men det finns inget som kan ge mig en mening, som kan göra att jag förstår, jag lider så för det du måste ha känt den dagen de 2 januari i år. Så svårt allt måste ha verkat just då.

Jag önskar så att ett mirakel kunnat ske att du kommit tillbaka, så jag ännu en gång kunnat le och skratta, jag skulle krama dig så mycket, hålla dig så hårt och aldrig skulle jag släppa taget mer.

Det är tomt, omänskligt, det är en fasa jag måste leva med, du tog ditt liv.

Älskar dig och saknar dig tills jag tar mitt sista andetag för då ses vi igen.

Mamma