Jag har erfarenhet, jag har fått den genom att leva. Konstigt ord Erfarenhet, det innehåller både Liv och Död, jag har erfarenhet av ett hårt liv, jag har mist min son. Det var en erfarenhet jag aldrig velalt ha men nu har jag även erfarenhet av sorg.

Jag har erfarenhet av ett liv innan, jag har erfarenhet om detta som kallas ett liv efter. usch önskar jag ingen erfarenhet fått. Jag har erfarenhet av barn, av barnbarn, av misshandel, av att vara glad, jag har erfarenhet av att ta mig vidare då jag hamnat på bottens skikt. Jag har erfarenhet som räcker till flera liv, men jag önskar det mesta väck.

Jag önskar jag haft erfarenheten av att se, det jag behövde skåda. Att mitt barn inte mådde bra, att han kunde ha levat idag om jag haft erfarenhet nog att öppna ögonen, erfarenhet nog att prata mera, men den erfarenhet jag har är inget att ha.

Jag lever mitt liv, jag drömmer mig bort för att slippa känna den här plågan, jag ville inte ha den erfarenhet jag har idag.

Kanske kan det vara till nytta någon gång, kanske kan jag hjälpa någon annan, men just nu tär den och svider, varför kunde jag inte hindra min son i alla fall.

Vad ska man med erfarenheten till då man inte kan göra något med den, vad går livet ut på om man inte får behålla dem man älskar. Jag är så trött, sliten i det inre, jag vet varken ut eller in.

Någon enda som känner igen sig i detta, jag har ingen lust mera, jag för en kamp mot mitt inre. Åh jag plågar mig själv, jag känner mig så egendomligt less på mig själv. Jag hatar att jag inte kunde rädda min son, jag önskar ingenting annat, men det är försent, så säg mig vad ska jag med denna erfarenhet till.

Jag kan se ditt ansikte Kim, ditt underbara leende ansikte som vill få mig att le, jag ville ju ha dig här, varför kunde jag inte bara få ha dig kvar, varför kunde du inte fortsätta le.

Jag är rädd för att bli gammal, rädd för att tappa tankarna om dig, våra minnen, jag är så rädd älskade grabben min, att du inte finns kvar inom mig då.

Framtiden har du tagit med på din resa, jag har inget annat än ett stort svart gapande hål kvar, jag tittar in ibland, men det är sådan smärta, så jag vänder igen. Orkar inte, vill inte stanna kvar.

Önskar jag haft förmåga, men jag har ingen kvar. Jag sitter med erfarenhet, hur min son tog sitt liv och försvann en dag.

Jag tänker på detta hela tiden, bilder som skapas inom mig, jag gråter och ber att du inte lider mer, jag hoppas jag önskar att Nangijala finns, att det finns ett himmelrike och att vi ses igen, jag ber älskade Kim att det inte tar slut här, jag behöver känna ännu en gång hur du ler..

Mamma

Jag kan inte fatta att det gått 3 månader, jag har varit i ett töcken, långt inne i ett vacum. Den sista veckan har jag känt det som jag vandrat ur och då vaknar paniken mer över att aldrig mer få se dig, det är jobbigt, jag vill ju att vi ska ha varandra.

Jag försöker tänka på att du är en ängel nu, att du finns där uppe någonstans och att du hör mig kalla, att du ser min kamp.

Jag älskar dig så ofattbart mycket, det är ett mirakel att jag kan stå, kanske är det så att du håller mig uppe ändå, att du finns vid min sida istället för där uppe i det blå.
Kanske är det just din styrka jag fått känna, en kamp mot det onda i livet som gör att man har det så svårt, jag önskar bara jag visste.

Tårar som faller i tid och otid, plötsligt kommer det över mig, en mask som jag bär på mig ut mot andra, jag mår väl ok, klarar mig även denna dag.

Så faller den, det gör så ont, jag har det ju på känn hela tiden, jag vill ha dig tillbaka älskade Kimpan, jag sörjer dig så .

Mitt liv har tumlats runt, jag har inte krafter kvar, det är så konstigt och kallt att ens tänka en tanke på att du inte kan vara med oss längre. Så fort jag tänker det kommer det en kramp i hela mitt inre, jag vill inte, det får inte va sant.

Jag vet hur det är men mitt inre för en kamp, orkar inte tänka tanken ut, det känns så svårt, jag ville ha dig i mitt liv för alltid, nu blev det ju inte så. Ont, det gör så förtvivlat ont älskade Kim.

Jag älskar dig.

Det är omänskligt att en mor ska mista sitt barn, man ska dö före det borde varit en lag om detta, jag vill du ska leva, jag hade kunnat gå, bytt din plats, jag önskar att detta gått. Du satte så djupa spår i oss alla, så fantastiskt du var, jag har så vackra minnen, ja de är ju allt jag har kvar, kan inte fatta att det blev så här det skulle sluta för oss, jag kunde inte ens ha en tanke att du aldrig mer skulle leva och vara med oss, men livet var inte klar med sin elakhet, du är borta. Jag känner ett svek, att jag svek dig älskade Kim, jag önskar jag fattat att du inte mådde bra, jag förstod ingenting, jag ska leva med denna inre kamp, jag mår absolut inte bra.

Livet tär så hårt på mig, jag saknar, saknar och saknar Dig.

Jag ville inte ens min värsta ovän ett sådant öde, du borde inte gått denna väg, du borde skrattat och varit glad, du borde varit kvar.

jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till, vad jag ska orka göra med mitt liv, stark, jag vet inte jag tycker mig ligga ned på knä. Jag får dig inte tillbaka, det är det som är så fel, det som gär så ont.

Jag vet att man tycker jag ska rycka upp mig nu, från vad tror man mig kunna ryckas upp, jag har mist mitt barn, min sorg är svår, jag orkar inte. Jag kan inte bli mitt vanliga jag, jag är förändrad, jag är inget av jag mera. Min son är borta och jag lider alla helveteskval, jag vill inte känna det jag känner, jag har inte valt detta, jag kan inte styra över det som sker, jag kan inte rycka upp mig från någonting. Jag ber i bland att alla ska låta mig vara, jag saknar mitt barn, jag är inte hel, jag har ont i hjärta och själ.

Jag ber Snälla Gud hjälp mig, men ingenting sker. Du kan inte komma tillbaka till mig mer, älskade lilla hjärtat vem kan hjälpa mig när du inte längre ler.

Det har gått tre månader i morgon, jag fattar inte att tiden gått, den står stilla men på samma gång springer den om mig, jag befinner mig bara, ja så är det jag befinner mig här, jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner det.

Ingenting kan ta din plats älskade Kim, inget hjälper längre, varför kunde du inte sagt mig att du mådde dåligt så hade vi kämpat tillsammans.

Jag önskar jag vetat allt jag vet idag, då kanske du levat och jag hade fått vara glad. Jag är tom Kimpan så äckligt tom, jag skräms av tanken, den kraft vi bär, jag vill inte vara här, önskar i bland att även jag var där.

Du betydde mer än jag någonsin velat säga, du var minstingen, du var lillen, nu är du borta min lilla älskade Kim att gå vidare är helt omöjligt för mig, inte nu kanske senare någon gång, jag vet inte allt jag hör är min egen klagosång.

Jag kämpar Kim, för alla andra, jag vill dem väl..

Så saknad du är lilla hjärtat, i 3 långa månader har du nu varit borta från oss.

Livet kan aldrig mer bli vad det varit, länken är bruten, kedjan öppen, nu finns rädslan att länkar skall falla av, du föll sedan blev ingenting kvar.

Älskar dig av hela min själ.

Mamma