Typiskt när man för första gången klickar med en person sådär på riktigt att man känner inom sig att det här kan bli en livslång vänskap, då ska vi vara i olika team. Betyder att då en är ledig, jobbar den andra, men Elin var en helt underbar tjej så det var lätt att gilla henne.

Problem, gräset växer och vi hinner inte klippa. Vet inte vad jag ska ta mig till, man har inte orken att dra igång gräsklipparen klockan 21:00 efter ett jobbpass på tolv timmar och snart kommer väl inte klipparen orka tugga sig igenom gräset utan att storkna. Petitesser kan tyckas, men gräsmattan är stor och vi brukar sköta om den till punkt och pricka.
Fina grannen Harriet är så snäll och tar hand om Tobys rastningar så et känns bra. Han har sällskap och mår prima, lilla hjärtat vårat.

Så mycket omvälvningar i livet och det känns ruskigt tungt just nu med allting. Pappa som inte är pappa längre utan mera en vårdpatient där man tvingas ta massor av ansvar för att avlasta mamma lite. Svärfars död och begravning som är i antågande. Orkar inte sova på nätterna, hjärnan tänker och tänker och hjärtat saknar min Kim mitt i allting. Det här drar upp så mycket känslor, så mycket sorg och tomhet. Jag blir vansinnig.

Väntar fortsatt på min remiss till Karlstad och ännu inte ett ljud från dem, konstigt.

Men nu måste jag rusa så jag får väl säga hej så länge och ha en toppendag kära läsare och vänner.

Dag tre tar vid, snart åka och ta ett tolvtimmarspass igen. Dagen till ära är det skur av matsalalrna idag, men det går. Detta görs dag tre och dag sex.
Händer inte mycket annars just nu, man stuper ihop efter jobbet mest och sängen är inte långt borta på kvällen.

Ringde mamma och gårdagen hade varit ganska hyfsad, min pappa hade haft några klarare stunder och då gått med dammvippa i handen, så det kändes skönt. För mammas del var det strumpor av och på och smörjda fötter så hon var nöjd med den biten, men så var det baksidan på allting. Nu har det varit 15-16 nya ansikten i hennes hem sedan i fredags när pappa kom hem och detta upplevs som mycket jobbigt.

Väntar på ledighet så jag kan åka och tvätta/städa igen för det gör jag ju aldrig annars...
Nåja, sedan ska vi betala räkningar också det är dags, ännu ett månadsslut närmar sig med stormsteg. Hösten är här och tog oss med överraskning, finvädret som utlovats verkar dröja. Men när man står inomhus kvittar det egentligen för min del med det.

Saknar mina barn och småknattarna(barnbarnen), har så förbaskat lite tid för någon att det känns jobbigt. Ska faktiskt bli skönt då begravningen är över för svärfar, känns en aning jobbigt att ha det framför sig och tiden att sörja finns inte. Faktum är att man känner sig lam inuti, helt avstängd just nu.

Nej då har jag klagat färdigt för en stund och tar och övergår till det roliga att önska er läsare och vänner en riktigt trevlig dag.

Idag har jag faktiskt hållit på med en del rengöring i hemmet. Dammsugit källaren, dammtorkat och skurat trappen inför att vi får övernattningsgäster till begravningen. Känns bra för allt man lyckas få klart.
Maken och jag har fått ihop agendan för själva begravningen och det känns bra, tror svärfar får en minst lika vacker begravning som Kim fick. En del egna texter kommer dyka upp och vi har solister som sjunger.

Så har vi tagit itu med skadeanmälan åt mamma och pappa sedan frysboxen gått åt helvete och maten fick slängas. Nu är det bara att vänta och se om försäkringsbolaget betalar ut någonting till dem. Allt sker på en och samma gång.
Ringde mor idag och kollade hur hon kände sig i benen efter gårdagens strapats. Först var hon ju en biltur till sjukhuset samt en rullstolstur i alla långa korridorer, efter detta lyckades vi få henne till Dollarstore för att handla. Skönt för henne att komma ut ur huset, hennes åksjuka är ett stort problem, men maken körde med stadig hand så det gick i stort sett smärtfritt.

Imorgon är det fullt upp, då ska vi tömma svärfars lägenhet helt och sedan köra möbler hit och dit, men det får gå sedan blir det bara något litet städmöte mm i Karlstad och förutom sjukvårdsbesök lär det dröja innan vi kommer gästa stora staden Karlstad igen. Fruktansvärt trött på den resvägen efter alla dessa månaders resor.
Pappa kommer hem i morgon, vilket jag tror blir skönt för honom och även för mamma till viss del. Vi ska dit med en soffa och då får vi se hur det är med honom. Hans hemtjänstvård går också igång i samband med detta så det blir mycket omställningar för dem på samma gång. Hoppas mamma orkar med detta...

Nu ska jag ta och äta, maken har fixat pannkakor med stekt fläsk och min hemlagade sylt, så ha en skön kväll alla fina..

Så sönderstressad att sömnen uteblir, huvudet går på högvarv och tårarna rinner. Trött, sliten och utom mig. Orolig över framtiden. Vad kommer att ske med mamma och pappa?
Förväntas jag orka ta hand om allting?
Mitt liv då, vart tar jag vägen? Varför ska det vara så svårt att säga nej, jag kan inte, jag orkar inte, jag vill inte...
Är alltid snäll och vet ni faktum är att jag aldrig belönas för detta. Folk spottar praktiskt taget på mig, hatar. Uttalar sina olika uppfattningar om mig och till mig. Allt från att det är mitt fel att min son tog sitt liv, att en sådan som mig gjorde sig bäst död osv.

Vad gör jag för fel? Finns för alla över allt och ger upp mitt liv jämnt och ständigt. För mig återstår bara måsten och ändå så är folk avundsjuka.
Min fd. bror hade häromdagen uttalat sig om mig då jag åkt från mitt jobb för att se till min pappa och mamma efter hans kollaps om att ja hon har väl råd, de har säkert gömt undan pengar, med tanke på vad lite arbetstillfällen som finns idag. Snälla gud, vi har gått på knäna ekonomiskt sedan 2007 och inte haft en enda semestertimma sedan dess. Jag for iväg för att min pappa skulle få sin livsuppehållande medicin och för att ta reda på all avföring, spyor och nedkissade sängkläder efter min far. Mycket att hata mig för!

Vi ska snart ha begravning för svärfar och det känns så tungt. Vi får aldrig träffas mera, telefonen är tyst och en av de få människor som verkligen brytt sig om ifall jag mått bra eller fyllt år är borta. Jag har inte haft tid att smälta detta ännu.
Ilskan ligger kvar över jobbet, cheferna som pratat så mycket skit om mig inför andra för att jag valde att finnas med vid döden, hos en underbar människa som inte biologiskt var mitt kött och blod. Men känslomässigt faktiskt var det och vi var i högsta grad närmast anhöriga. Tråkigt att moral, empati etc försvunnit ur det svenska samhället idag. Endast pengarna som talar tycks det.

Jag är en bitter, utsliten och hatad person och ändå fortsätter jag mot alla odds att ha ett givmilt och öppet hjärta.
Varför?

I går ringde man från sjukhuset om en vårdplanering på min pappa och den går av stapeln imorgon Onsdag på sjukhuset i Arvika. Han är väldigt snurrig och man måste fortsätta utreda om han har drabbats av demens. Problemet nu är att få mamma med till sjukhuset. Ett problem att lösa imorgon för idag är det annat som kallar på vår uppmärksamhet.

Idag ska vi till svärfars lägenhet och möta upp mäklaren för värdering av den. Fredag är det bokat för att köra bort grejer ur bostaden och sedan måste vi ordna med städfirma för städningen. Under gårdagen var det fullt upp, vi var till sjukhuset i Arvika med saker, hämtade mediciner åt mamma och pappa och så städade vi. Inköp av en torkställning, ny svabb och tvättmedel samt lite grillat gott till mamma. Fick tömma frysen där allting börjat tina upp, såklart hade deras box lagt av, men vi fick allting vidare in i en annan frysbox som nu är knökad.

Pust, vi är slut i själ och kropp och det finns inte tid att varva ned för oss. Trodde vi skulle komma oss bort en sväng i slutet av augusti, men detta får nog stanna vid drömmar är jag rädd. Tror det vore nog så bra bara att slippa alla måsten en sväng, mer orkar vi säkert inte heller i dagsläget.

Massor av ved att stapla och få in och tiden räcker inte till. Gräset som bör klippas mm mm. Städ av huset, allting kommer efter hemma. Våra liv kommer efter och dessa pengar som strömmar ut för allt som skall ordnas hela tiden, vi har panik.

Jobb, jobb och åter jobb.

Önskar det fanns någonting positivt att skriva, men tyvärr är vi inte i fas med det positiva livet. Snart är vi klara med allting för begravningen, maken har jobbat på med anstånd på alla räkningar för dödsboet. Helvetes massa att ta reda på och ringa runt om. Nya räkningar idag, ny post att ta reda på. Fredag är det tömning av lägenhetens möblemang och de som skall bära uteblir så vi får helt enkelt ta i själva igen, bävar för detta och min arm som är full av värk redan och har jävlats hela sista arbetsveckan. Men men, vad göra vi är ensamma och får göra det bästa av allting vilket vore lättare om man bara vore utvilad.

Tänker mycket på döden igen, på min älskade Kimpan. Saknar och funderar på om han fått sin bonusfarfar på plats nu. Livet är så förbannat bittert och nu inser man än mera att de gamla inte lever för alltid. Ärligt jag fylls av panik...

Då är det första lediga dagen och jag har fullspäckat schema för veckan som kommer. Sliten minst sagt.

Idag ska jag iväg och hämta medicinerna till pappa och mamma och sedan bort till mamma och hämta saker till pappa och vidare till sjukhuset för att hälsa på pappa och lämna det han behöver. I morgon är det Karlstad och träffa mäklaren som ska värdera svärfars lägenhet och få ordning på sakerna där.

I kväll är det dessutom styrelsemöte för SD och jag hade velat vara med där också, om jag hinner/orkar med.

Det ska städas hos mamma och vi måste till Karlstad för att tömma lägenheten under torsdag eller fredag och vi saknar pengar till kärra, bensin mm. Ärligt jag blir tokig snart!

Och på jobbet där vi nästan sliter ihjäl oss med tolvtimmarspass, sex dagar på raken, vet vi egentligen inte om vi blir kvar. Känns väldigt tufft att allt är så löst i våra liv. Sjukdomar som sliter och begravning som väntar.

Min pappas hälsa är allt annat än bra, han hänger inte med i huvudet längre och jag funderar på om han fått propp i hjärnan likväl som i lungan eller om det är Alzheimers som fått en rasande fart sedan han lades in på sjukhuset. Det är tungt att se min pappa så här, även om man måste skratta åt alla tokigheter som kommer ur honom just nu. Själv är han ju tack och lov inte medveten om det vad det verkar, vilket jag måste säga är TUR.

Så ni ser livet rullar i en hastighet man egentligen inte klarar av. Vet ärligt talat inte hur livet kommer att bli. Kommer pappa hem igen? Om han gör det hur kommer allt att gå då? Vårdplanering? Hur ska mamma klara av detta och jag och maken?

Frågorna är många och svaren ja det UTEBLIR såklart. Faktum är att vi inte vet ett endaste dugg och våra liv, vart tar våra liv vägen?

Satt på lasarettet och såg döden ta min svärfar. Kände mig tvungen att få skriva om de känslor jag upplevde och dessa tänkte jag dela med mig av här inne idag.

Det är alltid svårt att mista dem man älskar och i många avseenden vet man att deras tid måste komma till sist.  Jag som brukar skriva en hel del känner tröst i att ta till orden och sätta dem på ett papper, de töms ut ur mitt inre och lindrar mina känslor. Så här är i alla fall det jag skrev hans sista stund i livet på CSK.

VAKAR ÖVER DÖDEN

Det är varmt i det lilla rummet och lukten av bitter aceton är tung, utanför i parken skiner solen och steker bitvis in genom persiennförsedda fönstret.

Jag lyssnar till tunga rossliga andetag, hör syretillförselns väsande ljud. Ljudet som etsar sig fast i sinnets medvetenhet.

Huvudet är fullt av tankar, på det som varit och det som skall komma. Vi väntar, väntar på dödens budbärare, den svarte med lien skall snart komma.

Vi är lugna, samlade så medvetna om att slutet är nära. Vi ser på, finns i rummet. Vad mera kan vi göra?

Ser att livet så sakta tar slut, minnen passerar, virvlar på sitt turbulenta sätt runt inom oss, drar upp otaliga känslor till ytan.

Tårarna bränner innanför ögonlocken som känns tunga, känslorna är motstridiga: Vill inte mista honom och ändå; vill att slutet skall komma fort.

Inte lida, vill inte att han skall lida, snälla han får inte lida. Vi trycker på larmknappen, lätta steg, ljud utifrån, mera sprutor, lindring och rofylldhet.

Sjuksysterns omvårdnad om sin patient men också om oss i vår väntan.

Tiden tickar, andetagen rosslar. Missnöje från yttervärlden, sms, oro och olust. Vill inte ge oss av, kan inte ge oss av. Måste stanna, vi vakar över döden.

Irritation.

Uteblivnas farväl, nära och kära som inte orkar, inte vill.

Vi sitter ned, väntar på ett slut, tårarna rinner ljudlöst, jag snörvlar, hjärtat bultar hårt, så mycket känslor, sorg.

Ännu en gång, kroppen i sängen vänds, bara skinn och ben återstår. Skrik som svider ända ned i själen, gör ont i honom, gör ont i mig.

Rädslor.

Rädd att lämna rummet, vill finnas på plats.

Sjukhusmiljön gör sig påmind, handspritsdoften ligger i luften och dallrar.

Allting är vitt.

Vi har gjort våra resor, med bara ett enda mål, ”döden”.

Telefonsamtalen, försämringar. Allt hopp som dör.

Glidmattan gungar fram och åter på väggen och den blåa gardinen fladdrar lätt av en vindpust.

Det rosslar i andetagen som tas i en kamp om fortsatt liv, bröstkorgen häver sig upp och ned.

Tanken slår mig att snart vandrar han över till sina andra nära och kära, snart kommer de återses och för någon sekund kan jag faktiskt le.

Stolarna är obekväma, timmarna går och vi reser på oss, tar en promenad i denna välkända sjukhuskorridor.

Det är så smärtsamt att se honom ligga så här, vill faktiskt inte mer. Ber till högre makter att han skall sluta andas, ge själen frid och ro. Det är dags nu, fönstret står öppet och vi sitter vid hans sida, själen kan ta sin resa till nya nejder bort till ett evigt paradis.

Dess tid är inne att lyfta sig undan från jordelivet och bereda sig på sin evighet.

Vi talar, vi gråter, vi känner, vi ser och i ömhet vi tackar för tiden som aldrig kommer finnas mer, den tid vi fått är värdefull.

Med ömhet stryker jag den utmärglade kinden, ser de sista andetagen. Hör på tystnaden och vet.

Han har lämnat oss nu, en epok är över. Våra minnen lever kvar, tårarna rinner sakta från min kind.

Jag känner redan en saknad, en tomhet efter min fina svärfar.

©Tove Birkeland Brandt 2014

Idag har jag börjat dagen med att sova fram till tiotiden, helt utmattad och så förbaskat ont i ryggen. Väl uppe blev det kaffe, macka och mediciner och sedan började jag med projektet gräsklippning som jag planerat in. Klippte på och hade tagit de stora ytorna när jag påbörjade klippningen på framsidan huset. Helt plötsligt attackerades jag av ettriga getingar, trodde först en broms bet mig men då jag slog den såg jag en geting och sedan stack det på tre ställen till innan jag han slå bort dem och rusa iväg. Luften var full av dem så jag har haft tur.
Har så klart för jävla ont, men baddade raskt med ättika över sticken och drack ren grädde. Var livrädd för en allergisk reaktion då jag fått det två gånger tidigare, men nu svullnade sticken normalt mycket och jag fick hjärtklappning, illamående och huvudvärk. Tog det lugnt i två timmars tid, bara satt stilla och under tiden lanade symtomen, tack och lov.
Har varit ut och lokaliserat boet med jordgetingar så jag vet vart det är nu.

När jag blev människa igen passade jag på att hänga tvätten som jag tvättat idag och sedan passade jag på att ta hårvård på Toby. Gissa om han är sur på matte just nu?
Han är så håröm stackars liten så han blir tokig när man måste borsta/kamma. En underlig päls för det blir tossar direkt.

Nu har jag bryggt mig kaffe och vattnat blommorna i rabatten på altanen så det är dags att få sig en välförtjänt kopp kaffe, har även tagit med mig "Berättaren" ut för att kunna läsa undan lite i den. Är sugen på en ny typ av nattlektyr nu, lite deckare med smaskiga mord. Någonting som kan ge lite spänning åt nattens drömmar.

Maken är och jobbar extra på jobbet och kanske får vi båda hoppa in imorgon om det blir ett ok på den fronten. Kan behövas extra cash efter alla resor som vi fått ta oss till Karlstad de sista månaderna. Hur sorligt allt är och hur mycket vi än behövt vara på plats så har det ruinerat oss fullständigt. Har fått låna pengar till bensin för att ta oss till jobbet.
Vi har gjort det mesta efter svärfars dödsfall, blir ett besök till Fonus på måndag och lämna hans kläder. Kista, blommor, kapell mm mm är ordnat , bilen är körd till peugeot för att säljas tillbaka/lösa skulden om det går.
I lägenheten är det mesta gjort, tömning av möbler och städ kvar i det stora hela är väl det som är kvar innan mäklaren kan värdera och lägga ut på försäljning.

Vi stod alla igår efter att ha gjort det sista och tänkte på hur fort ett människoliv raderas, det är så sorgligt. Tungt i bröstet detta, känns märkligt att allt är över och jag tror inte vi hunnit landa riktigt ännu, fattat riktigt att vi inte behöver höja blicken för att titta så han lever och mår bra när vi kör förbi hans lägenhet. Men jag var vid hans sida in i det sista och för det är jag tacksam.