Så har man varit tillbaka på jobbet igen efter svärfars bortgång, tungt och egentligen känner man att sjukskrivning varit det rätta. I alla fall väl tillbaka får man höra att det varit riktiga diskussioner mellan chef och anställda huruvida det var lovligt för mig att ha frånvaro på jobbet för att sitta med min svärfar vid hans dödsbädd. Självklart känner jag att detta kränkt mig rejält mitt i min sorg och bara vetskapen att människor pratat en massa om mig är skrämmande. Jag bär en sten i bröstet, gar inte riktigt landat i sorgen, inte hunnit bearbeta att jag sett svärfars sista andetag i livet och så detta.

Två dagar gick bra, cheferna var inte på plats. Jag drog ut en lapp från fackets sida om nära anhörigs bortgång om vilka regler som gäller och la den på personalrummet, vill att alla skall veta: -Jag har inte gjort något fel!
Dag tre är cheferna på plats och man vill tala med dem om det som skett men istället sker det något ofattbart. Jag och maken tycks vara pestsmittade. De talar inte med oss, tittar bara på oss, hälsar inte, beklagar inte sorgen. 12 timmar med samma ofattbara behandling, det var en arbetsdag i helvetet och jag mår fruktansvärt dåligt har aldrig blivit sämre bemött någonsin..
Förstår såväl att man är på tur för att få gå, man är inte önskvärd på arbetsplatsen. Man har valt att sitta vid en dödsbädd istället för att göra sitt jobb.

Ärligt jag vill skrika rakt ut. Vi har inte gjort något fel, snälla behandla oss inte så här. Vi sköter vårt jobb men jag valde att vara nära min svärfar hans allra sista tid i livet. I tretton år har han varit en del av mitt liv, betytt massor för mig, alltid bekymrat sig om ifall jag inte mått bra, gratulerat mig på mina dagar. Varit glad att höra min röst. Skulle jag ha svikit honom på hans dödsbädd. Skulle jag struntat i honom?
Ingen står upp för en, men jag kan lova att alla skulle gjort det vi gjorde då sjukhuset ringde efter oss, lämnat jobbet av rädsla att inte hinna säga farväl.

Stressande sms vid sjukhussängen, påkallande om att man inte har rätt att vara borta. Sarkastiskt ton om att Tove är väl där imorgon.
- Nej, hennes svärfar ligger för döden och vi blir borta tills det är över. Det är nära nu, men vi vet inte hur nära.
Jag kan lova vi hade båda en arbetsdag i helvetet under gårdagsdygnet...

Sitter på altanen, har tänt ljus för min svärfar som tog sitt sista andetag i morse klockan 05:06. Jag stod vid hans sängkant, följde hans plågsamma kamp efter syre mot slutet.
Det är en tung dag med svåra och blandade känslor. Å ena sidan känns det skönt att det är över, en fin människa slipper plågas mera. Efter ett långt och rikt liv fullt av frihet blev han sjuk och ändade sin tid i en sjukhusbädd vilket kändes tungt och orättvist. Tynade så sakterliga bort ifrån oss, fick näringsbrist. Hjärtat som inte ville vara med när de försökte ge näring intravenöst, kämpade starkt emot på slutet.
Nu sitter jag med sorgen, minnena och tankar på allt vi behöver göra inför det allra sista av våra farväl. På andra sidan fannsdet många kända ansikten för att ta emot honom. Hans fru, son, min son, modern och fadern...

Min älskade starka make, gråter och det gör mig så ont att inte kunna svepa undan smärtan. Han har mist sin far idag, döden lämnade oss med minnen och maken tänker på sin barndom och allt han har att tacka sin far för, naturupplevelser, camping, fiske.
I morgon ska vi åter till arbetsplatsen, jobba de tre återstående dagarna av vårt veckoskift för att stilla allt som blivit resultatet av dessa dagars frånvaro.

Jag är innerligen glad att jag orkade stå emot och stanna vid min svärfars sida, var honom nära tills han lämnade oss. Ge av den kärlek jag kände för den här mannen, min älskade makes far.
Döden, en obarmhärtig besökare som tar det han vill har åter varit på besök i våra liv, smärta, förlust, lättnad och en stor saknad. Men nu vet vi i alla fall att vår älskade Aage Brandt lider inte mera.
Hans ljus är tänt här ute på min sons plats, en låga för all den kärlek och vördnad vi känner, för Aage, livet men också döden.

Det är en festens dag skall Gratta min mamma som har 80 års kalas, egentligen fyller hon ju den 1 augusti men då jobbar jag så, idag blir det fest så vi kan gratulera henne. Är en aning orolig att hon tar ut sig för att fixa allting, men hon vill ha det på sitt sätt.

På sjukhuset i Karlstad ligger svärfar för döden, ensam i sin sjukhussäng och kämpar i värmen och den markanta skillnaden känns nästan morbid.

Svårt att sova, tankar som virvlar och gnager. Oro att man jobbar då det kommer bud från lasarettet igen, att man inte ska hinna in och ta riktigt farväl av Aage. Önskar att saker fått ett annat slut, han som var så pigg. Nu har han legat där inne i två långa månader.

Morgondagen bjuder åter på ny omgång arbete, 6 dagars 12-timmarspass. Ja man vet vad som väntar bakom nästa hörn kan man väl säga. Sista dagarna har jag haft svåra dumpinganfall, då jag mått så illa att jag fått kräkas och det är inga större mängder mat jag intagit heller så det känns tufft och slitsamt, förmodligen hjälper all stress till.

Väntar på en remiss till Karlstad lasarett eftersom någon av mina prover inte såg bra ut, förhöjda värden av ett eller annat. Ja ja ja, sorger man inte bör ta ut i förskott. Vad kan man egentligen göra?

Livet är inte och blev då inte riktigt vad jag tänkt att det skulle bli, men jag står här och får göra det bästa av det ifrån där jag befinner mig just nu, thats life.

Laptopen som jag lämnade in på felskök var stendöd, och jag har fan knappast använt den heller bara 1,5 år gammal och garantierna är slut, Såklart... VARNING alla köp ingen ASUS!!!

Just nu sitter maken och försöker se om vi kan få ut någonting på hemförsäkringen gällande denna så vi kan köpa en ny att dra runt på för att hjälpa de gamla. Så jävla typiskt detta är våran eviga tur. Moderkortet som kapsejsat går inte laga, roligt och vi som sköter alla räkningar etc åt mamma och pappa via den. Typiskt! OTROLIGT SURT.

Men vem gnäller, nu ska jag ladda för fest. Bilen är packad och jag har en del saker till min dotter i bilen också, presenterna till mor ligger i baksätet, hallongrottor på bordet i köket och nyplockade hallon i kylskåpet att garnera dem med. Dottern tar med grädden så den får vi vispa på plats. Skall även hämta en burk hallonsylt i källaren för att ge till mamma, gott med lite hemkokt sylt om hon skall göra något extra någon dag  

Sorg, bara ordet är tungt och vissa dagar grips jag av den. Tung, hemsk och utmattande lägger den sin mantel över mina axlar. Jag saknar min son, min fina ängel och livet som inte ville vara varsamt med oss. Bara vet att han är i min närhet och vissa dagar övermannas jag av att tårar pressar på, överrumplar mig för att försvinna lika fort som de kommit och var gång det sker frågar jag: Är du här hos mamma Kim?

Åren går, men de svåraste av sår består. Finns ingen tid som kan läka ett självmord, finns ingen tid som kan smeka undan smärtan av att mista sitt barn. Älskade lilla Kim fortsatt finns min fråga, VARFÖR? Livet är aldrig lika ljust längre, aldrig lika vackert som när du levde. Det är bräckligt, ömtåligt och mamma trippar på en nålsudd sedan din död. Mitt liv blev en råttfälla som snabbt kan slå igen om mig om jag inte är försiktig. Saknar, herregud vad jag saknar DIG.

Svärfar pendlar upp och ned, man säger att det blir sämre. Ringer och varskor om att det är illa och vi åker och då vi är på plats är han bättre igen. Vi lever med rädslan om samtalet som skall säga att nu är det slut. Rädda att inte hinna in, att det skall ske när vi jobbar. Hopp- kanske ordnar det sig ändå. Kanske...

Jag bär en sorg över att inte klara skriva, jag känner det som jag har tappat bort mig själv. Mitt eget liv och mig som personlighet. Livet rullar, men existerar inte längre. Jag befinner mig i en bubbla av allas måsten och det finns ingen plats för önskningar, eller för kreativa tankar. Finns ingen plats för mig. Allting handlar om att arbeta, på ett eller annat sätt.

Önskar jag kunde resa bort till en öde ö, fly och aldrig behöva titta i backspegeln. Leva som andra utan dåligt samvete, utan att ha ett hjärta och tänka på alla andra. Men så vet jag med mig att det kommer aldrig ske, det är inte jag.

Jag känner bara en sådan övergripande sorg över att mitt liv rinner ifrån mig utan att jag själv har någon nytta av det. Utan att det ger någonting för framtiden. Känns som jag befinner mig i en och samma bubbla och bara trampar där fram och åter på samma ställe. Nöter sulorna under mina fötter. SORG...

Ännu en dag i mitt livskapitel har fötts. Jag gick upp tidigt, armar som domnat och behövde väckas och komma igång fick mig att kasta de stela över sängkanten. Gjorde mig iordning för en tripp till Karlstad Centralsjukhus(mammografi idag) och så klart besök hos svärfar. Vi ska tala med läkaren idag, men utsikterna för Aage är inte speciellt goda. Känns vansinnigt jobbigt alltihop, hans vilsenhet. Den man kände så väl är utbytt, skinn och ben återstår och jag reagerar på att man bryr sig så lite, tycker att ansvaret är vårt att ge ha en bra sista tid. Ekonomiskt är det ju också en ruin, att fara fram och tillbaka alla dessa mil som vi gjort i månader nu. Visst är det krasst att behöva väga in en sådan aspekt i det här men vad gör man när man gått på knäna i flera år och sista månaderna har varit extra tunga med bensinkostnader och fördyrade levnadskostnader. Man måste ju dricka och äta också.
Jaja, nog om detta, vi kämpar vidare det har vi ju alltid gjort jag och älskade gubben.

Dagarna går alldeles för fort när man har ledigt från jobbet. Gräsmattan som behöver klippas igen och 6 kubik ved som skall kastas in och så måste vi få ihop tiden att klippa gräset hos mamma och pappa igen för det är snart så högt att klipparen inte kommer orka med.
Oj oj oj, vart är våra liv på väg. Hur gör man för att inte svika någon, göra skillnad i livet och ändå överleva själv? Hur gör man för att få tid att prioritera sitt skrivande?
Faktum är att ingenting fungerar just nu och det känns fruktansvärt tungt.

Gnäll, ja jag vet. Lovar ska sluta nu i alla fall för en liten stund. Just nu har jag min lilla Kissie som gosar med mig, ja fast egentligen är hon nog mest upprörd över att matskålen är tom. Får väl ta och resa mig upp och fylla på så jag får fred igen.
Måste nog inrymma att det var skönt att kliva upp i tid och bara vara i tystheten en liten stund.
Så kära bloggläsare och finaste vänner vill jag även passa på att önska er en riktigt fin dag. En dag som här i Värmland är grå och dimmig denna morgon, med en utetemperatur på 18 grader celcius.

I många avseenden så är tiden knapp, man vet aldrig vad som skymtar bakom nästa hörn. Inga garantier lämnas om att man överlever dagen, så krasst borde varje dag levas som om det vore den allra sista i ens liv. Tyvärr kan jag nog meddela att min ekonomi inte tillåter mina önskemål i det avseendet för att leva av att skriva går inte alls, men ett steg är väl att försöka se positiviteter i varje dag trots detta faktum.

Svärfars utsikter är inte de bästa och han ligger kvar på sjukhuset. En tid som blivit till månader nu, med visshet för oss att han troligen inte klarar detta så länge till. Han är gammal och organen vill inte hänga med i det som vår läkarvård kräver för att rädda hans liv, få hans sår att läka och att få honom på benen. Hans hjärta sviktar och likaså hans njurar när de belastas av näringsdropp och om han inte får näring ja, då orkar inte kroppen med av denna orsak heller. Tiden är knapp, så om man vill träffa honom gör man nog bäst i att göra det nu.

Mammas 80 års dag stundar själv jobbar jag den 1 augusti men vi firar på Onsdagen, vår sista lediga dag innan en ny period av 6 dagars tolvtimmarspass tar över våra liv. Presenter är införskaffade och några hembakade kakor är fixade, skall bara vispa grädde och toppa hallongrottorna med färska hallon så voila har vi små bakelser. Helena med familj kommer för att gratta och vi har varit dit och städat inför den stora dagen. Tiden är knapp, de gamla blir äldre och man orkar inte riktigt med dem. Dåligt samvete blir en följeslagare och man mår inte speciellt bra. Flackar och far varje ledighet för att ta hand om alla, se så de har det bra och man har allt mindre tid för att se till sig själv mitt i detta. Sannerligen är tiden knapp.

Skrivandet uteblir, kursen är dock utskriven och ligger framför näsan på mig just nu. Ska försöka läsa igenom upplägget idag och kanske påbörja en övning, kanske, jag säger kanske för avsikten finns där men orken... Samtidigt vill jag sola mig lite, hinna känna de värmande strålarna smeka min hud, ge mig färg och en känsla av pigghet. Sommarfräschhet, men som sagt tiden är knapp och man hinner inte allt man vill eller måste och ändå behöver jag dra i handbromsen, vila mig för att orka vidare på livets rusande tåg.

Saknaden kvarstår och under gårdagen kände jag en tyngande känsla av att inte ha varit till Sunne och minneslunden på evigheter. Borde ta mig dit, känna närheten till min fina ängel som jag saknar så varenda förbannade dag. Trots att åren går funderar jag fortfarande på varrför det var nödvändigt att sluta med ett självmord. VARFÖR?

Fasansfullär känslan att tiden tog slut, evigheten raderad, framtiden borta. Så mitt tips till er alla, ta vara på alla tillfällen att säga "Jag älskar dig", bry er om. För TIDEN ÄR KNAPP!

Molnen ligger tunga trycker ned mitt landskap på något vis, kväver men hettan är borta. Nåja, den kommer lagom till jag skall jobba igen, en 7 dagars period a 12 timmar stycket med början i morgon.

   Gårdagen bjöd på hallon och ändå mera hallon, plockade ca 8 liter och kokte sylt på 6 liter(3kg), så nu har jag flera burkar och vi kan reda oss i vinter. Så skönt, men ännu finns det faktiskt hur mycket hallon som helst att plocka på buskarna. Vilken skörd det blir i år och ändå har jag låtit min arbetskompis och hennes väninna plockat.

   Min dotter har bett mig att plocka lite hallonblad som hon vill ha till hallonte, får försöka fixa detta och ge henne. Det är synd de inte är här och plockar massa hallon till barnen och sig själva bara  när det finns i överflöd.

Den här dagen bjuder mor i huset på ett städ i hemmet och mera hallonplockande har jag tänkt mig, skall också koka lite potatis och fixa till en fräsch potatissallad tills ikväll när Thore och Marie kommer. Vi har sagt vi ska grilla när Ståle kommer hem från jobbet. Behöver nog eldas en del i pannan också för att duscha och fixa vatten till våra gäster så de kan duscha innan de ger sig av i morgon bitti, själva sticker vi på jobbet 07.15 uppgång 06:15, vilket jag inte alls klarade av idag. Somnade om och när jag vaknade hade maken redan rest iväg. Får väl skylla på den dåliga nattsömnen och illamåendet som kommit och gått i ett dygns tid. Nåja hoppas det försvinner tills imorgon då jag startar upp på jobbet.

Annars i mitt liv, stress. Vi sliter verkligen!

   Först är det jobbet där försvinner allt annat i en veckas tid på grund av de långa arbetstiderna och sedan när man är ledig igen, flacka till Karlstad ta sig an svärfar, räkningar och vara social, dag två av ledighet (hämta mediciner, städa ev klippa gräs mm) hos mamma och pappa. Dag tre hälsa på barn och barnbarn, dag 4 försöka varva ned, klippa gräset hemmavid, plocka bär mm, dag 5, vara hemma, städa huset, dag 6 pusta lite och känna ångesten för att allting börjar om(ett ekorrhjul som snurrar i en jävla hastighet).

   Så ser faktiskt våra liv ut just nu och det är inte speciellt roligt. Vi hinner dessutom inte skriva på våra böcker, inte jag i alla fall. Finner liksom inte orden mitt i hela den här baletten, behöver tid att vara, tid för mig själv, tid att slippa alla måsten och framför allt tid att ta bort den ångest och skuldkänsla som infinner sig om jag tänker på mig själv istället för andra.

Inte alls så stark som man ger sken av att vara. Många sviter ligger kvar sedan depressionen och den lurar ständigt runt hörnet. Det är precis som att om man gläntat på den dörren så kommer den alltid att stå på glänt, man klarar inte av att stänga den helt igen.

   Veckan som gick hade jag märkligt ont i bröstet, men det försvann efter ett tag och jag förmodar att det inte var någonting speciellt. Fruktansvärt trött och sliten hela tiden och kroppen känns som en uttjänt skurtrasa, men jag fortsätter ånga på. Vet ni varför?

- Vi måste, vi behöver pengarna. Behöver rätta upp livet, komma ikapp. Har legat och krälat i skiten allt för länge nu. Önskar så att vi kunde vinna pengar och få ordning på skulderna, sanera och börja om utan att känna den här pressen som alltid finns här. Och kunna vara politiskt aktiv på riktigt vilket vi inte fick möjlighet att vara nu på grund av våra skulder.

   Men man sitter ju i styrelsen så man får väl vara glad för det man kan göra där.

Nu finaste läsare av Toves-Tankar, mina tankar önskar jag er en riktigt fin dag.

Rösta på mig!

 Jag har alltid älskat saker som härrör till köket och för några år sedan fick jag tag i en serie som passade perfekt. Nu har jag funderat lite över dessa vackra behållare om de kan ha ett riktigt värde, om de kanske har blivit lite till åren. Så jag har tittat efter likadana men inte funnit några till försäljning, liknande jo, med av samma typ nej. Helt sonika vänder jag mig till riktiga experter för att få en värdering gjord av dessa eller nja i alla fall ett utlåtande!- Är de värda någonting eller är de bara billiga kopior av någonting som en gång gjorts? De som självklart kan svara mig på detta är företaget

Westling Värdering som har som motto att vara ett företag i tiden, snabba svar och naturligtvis finns de även på Facebook för oss som gillar att följa företaget där. Nu sitter jag i alla fall här och hoppas att jag har någonting gammalt och vackert på min hylla med en historia jag inte vet någonting om, men som Westling Värdering skall få ge mig svar på, spännande.

Innan jag rundar av för denna gången måste jag få tillägga att de tar sig an en hel del annat också när det gäller värdering, klockor, smycken. antika gamla saker och de har även onlinevärderingar, så har ni något rioligt liggande där hemma i byrålådan passa på att fixa en värdering.